Nedre urinvägsinfektion hos kvinnor, akut cystit

Vad är urinvägsinfektion?

Urinvägsinfektion, UVI, är en mycket vanlig infektion. Den vanligaste typen av urinvägsinfektion sitter i urinblåsan och urinröret, det vill säga de nedre delarna av urinvägarna. Ibland sitter infektionen i njurarna och njurbäckenet och kallas då njurbäckeninflammation eller pyelonefrit. Detta är en allvarligare men mer sällan förekommande infektion.

En infektion av urinblåsan kallas vanligen för blåskatarr eller (akut) cystit. Infektionen orsakas av bakterier som har kommit i urinblåsan genom urinröret.

Tillståndet är mycket vanligt hos kvinnor och ungefär hälften av alla kvinnor får en nedre urinvägsinfektion någon gång i livet. Det är vanligast hos unga kvinnor och äldre kvinnor. Tillståndet är betydligt vanligare hos kvinnor än hos män. Orsaken till detta är att männens långa urinrör ger ett bättre skydd mot bakteriernas vandring uppåt än vad kvinnornas korta urinrör gör.

Symtom

Typiska symtom vid en urinvägsinfektion i urinblåsan är att det svider när man kissar, att man känner urinträngningar och att man behöver kissa ofta. Hur mycket besvär man har skiljer sig mycket från person till person. Vissa har lätta besvär som inte påverkar det dagliga livet medan andra har svåra symtom som påverkar arbete, fritid och relationer. Symtom och fynd från vagina såsom flytningar eller klåda förekommer inte vid en nedre urinvägsinfektion.

Vissa får smärta i nedre delen av magen (över urinblåsan). Vissa personer kan märka att urinen blir röd eftersom det har kommit lite blod i urinen. Det kan vara ett oroväckande fynd, men det behövs mycket lite blod för att färga urinen röd. Man kan känna sig lite frusen eller trött, men feber eller svårare allmänsymtom talar emot en nedre urinvägsinfektion.

Orsak

Vår hud och slemhinnor har många bakterier på sig. I vissa fall kan bakterier ta sig in i våra urinvägar och då föröka sig i urinen. Bakterier trivs bra i kroppstempererad urin och kan då föröka sig fort. Vid urinvägsinfektioner är det främst bakterier från tarmen som orsakar infektionen, och tre av fyra fall beror på bakterien E. coli. 

Infektionen leder till en inflammation i slemhinnan som täcker urinblåsans insida. Slemhinnan blir röd och irriterad och hela urinblåsan kan bli irriterad. Detta ger upphov till de typiska symtomen vid nedre urinvägsinfektion såsom frekvent småskvättande och trängningar. Det kan göra ont att kissa till följd av ömhet och inflammation i urinröret.

Vissa faktorer ökar risken för att bakterier tar sig in i urinblåsan. Sexuell aktivitet med penetration och användning av pessar eller spermiedödande medel är viktiga riskfaktorer. Andra riskfaktorer är graviditet, diabetes, sämre immunförsvar eller tillstånd som gör att man inte kan kissa som vanligt. Risken kan möjligen öka när man inte tömmer urinblåsan ordentligt. Stensjukdom i urinvägarna kan också öka risken för att få nedre urinvägsinfektion. Till slut kan östrogenbrist efter klimakteriet påverka slemhinnan i både slidan och i urinvägarna. Slemhinnan kan då bli torr, tunn och mindre motståndskraftig mot bakterier vilket ökar risken för en infektion i urinblåsan. 

Diagnos

Symtomen vid nedre urinvägsinfektion är så typiska att de flesta som har haft det tidigare kan ställa diagnosen på egen hand. Diagnosen baserar sig först och främst på patientens beskrivning av symtomen, som är mycket typiska:

• Urinträngningar, eller känslan av att vara kissnödig ofta
• Man behöver kissa ofta
• Sveda när man kissar

Det ska inte förekomma några symtom såsom flytningar från slidan, klåda i underlivet eller feber. Eftersom sexuellt överförda infektioner kan ha ungefär samma symtom är det viktigt att utesluta dessa om man har haft oskyddat sex eller haft sex med en ny partner. 

En undersökning av urinen behövs inte för diagnosen. Det beror på att urinundersökningen, som ofta kallas för urinsticka, kan ha fel. Med hjälp av ovanstående kriterier är diagnosen korrekt i cirka 90 procent av fallen. En urinundersökning för att se om det finns bakterier i urinen rekommenderas däremot hos gravida, om man har återkommande infektioner, om man tidigare har haft resistenta bakterier i urinen eller om man har faktorer som ökar risken för urinvägsinfektioner i njurbäcken. 

Den som har drabbats av njurbäckeninflammation känner sig ofta ordentligt sjuk, inte sällan med feber och illamående. Det är då också vanligt med smärta strax under revbenen i midjan/rygg där njurarna sitter. Man kan också få samma symtom i övrigt som vid nedre urinvägsinfektion. Om symtomen gör att man misstänker njurbäckeninflammation tas i regel ett snabbtest för att bedöma hur mycket inflammation man har i kroppen, ett CRP-test. CRP stiger snabbt vid njurbäckeninflammation men är normalt vid nedre urinvägsinfektion.

Hos äldre kvinnor efter klimakteriet med återkommande infektioner görs ofta en gynekologisk undersökning för att se om det finns någon annan bakomliggande sjukdom eller förändring som orsakar infektionerna. Om man har haft blod i urinen behövs ibland en utredning om det kan finnas en annan bakomliggande sjukdom.

Behandling

En nedre urinvägsinfektion är ett besvärligt men ofarligt tillstånd. Infektionen går i många fall över av sig självt och behandling är därför inte nödvändig hos alla. Behandling med antibiotika kan ges för att förkorta tiden med symtom. Antibiotika kan dock ge biverkningar och dessutom kan antibiotika bidra till ökad resistens mot antibiotika. Därför rekommenderas olika behandlingar beroende på hur mycket besvär man har:

• Hos personer med lindriga besvär rekommenderas behandling med smärtstillande (paracetamol) och rikligt intag av vätska.
• Hos personer med måttliga besvär rekommenderas samma behandling som vid lindriga besvär, men ett antibiotikarecept förskrivs som kan hämtas ut när besvären inte blir bättre.
• Hos personer med svåra besvär rekommenderas förutom smärtstillande och vätskeintag även behandling med antibiotika. 

Antibiotika ges i tabletter och behandlingstiden är tre till fem dagar beroende på vilket läkemedel som har förskrivits. Om behandling med antibiotika inte har effekt efter tre till fyra dagar rekommenderas ett urinprov för att se vilka bakterier som växer i urinen och vilka antibiotika som kan vara lämpliga. 

Återkommande infektioner

Upp till en kvart av alla kvinnor får en till urinvägsinfektion inom ett halvår, eller minst tre episoder per år. Det finns olika behandlingsmetoder för att förebygga återkommande urinvägsinfektioner:

• Undvika spermiedödande medel eller pessar.
• Undvika överdriven hygien i underlivet. 
• Inta rikligt med vätska för personer som dricker <1,5 liter vätska per dag.
• Tömma urinblåsan ordentligt och kissa efter samlag, framför allt om urinvägsinfektionen ofta uppstår efter samlag. 
• Tranbärsprodukter, vitamin C och probiotika (laktobaciller) har mycket svagt vetenskapligt stöd. Det kan prövas men rekommenderas inte i första hand som förebyggande behandling. 
• Behandla lokalt med östrogen, kvinnligt hormon, kan ges till kvinnor efter klimakteriet. 
• Innestående recept på antibiotika som man kan ta när man känner igen att man har fått en urinvägsinfektion igen. Det är i sådana fall viktigt att komma ihåg att vissa andra tillstånd kan likna nedre urinvägsinfektion, särskilt sexuellt överförd infektion. Antibiotika som ges mot urinvägsinfektion har ingen effekt på sådana infektioner.
• Långtidsbehandling med antibiotika som kan tas som en tablett efter samlag eller som fast dos varje dag på kvällen. Efter sex månader ska effekten av den här behandlingen utvärderas. I sällsynta fall uppstår biverkningar av långtidsbehandling med nitrofurantoin, en vanlig antibiotikasort. Vid oförklarlig hosta bör man omedelbart söka sjukvården för att bedöma om det kan ha uppstått skador i lungor. Eftersom risken är så pass liten anses det ändå vara en trygg behandling.

Prognos

Även om det är besvärande att få urinvägsinfektion ofta är det ovanligt med komplikationer av sjukdomen. De allra flesta tillfrisknar snabbt, även utan antibiotikabehandling. Genom att dricka rikligt och ta paracetamol försvinner många av de besvärande symtomen, även utan användning av antibiotika. Om man har tagit antibiotika behöver man i regel inte följa upp tillståndet om behandlingen har haft god effekt. 

I ytterst få fall sprider sig en nedre urinvägsinfektion till njurarna och ger en njurbäckeninflammation. Risken är mycket liten – från 5 per 1 000 till 3 per 100 kvinnor med obehandlad infektion. Risken är så pass liten att det inte motiverar behandling med antibiotika hos alla.

Vid misstanke om njurbäckeninflammation bör man alltid kontakta vården. Njurbäckeninflammation kan vara ett allvarligt tillstånd, speciellt hos små barn som kan få njurskador samt hos äldre personer som riskerar blodförgiftning.