Urinrörskateter

När du inte kan tömma urinblåsan fullständigt, eller kanske inte alls, även om du känner dig kissnödig, har du ett tillstånd som kallas för urinretention. För att det ska vara lättare att förstå vad som händer förklaras här vad som sker vid lagring av urin och tömning av urinblåsan.

Urinblåsan är ett ballongliknande organ som ligger strax bakom blygdbenet, och som lagrar urinen. Urin består av avfallsämnen och vatten som har filtrerats ut från blodet via njurarna. Från de båda njurarna rinner urinen genom två tunna rör, urinledarna, ned till urinblåsan. När ungefär en kopp urin (200–300 ml) har samlats i blåsan skickas en signal till hjärnan via nerver i ryggmärgen. Hjärnan skickar tillbaka en signal som får musklerna i blåsväggen att dra ihop sig och du upplever då att du är kissnödig. Om du gör dig redo för att kissa går det en signal till en inre slutmuskel nedanför urinblåsan som säger att den ska slappna av. Därmed kan urinen strömma genom urinröret och ut.

Man har i viss mån kontroll över när man kissar. Alla har säkerligen upplevt känslan av att bli kissnödig vid en olämplig tidpunkt. När du då "håller dig" använder du en yttre slutmuskel för att hålla inne urinen i urinröret.

Urinretention

Urinretention, det vill säga att kroppen inte ger ifrån sig urinen, kan uppstå akut och vara ett övergående fenomen. Men det kan också vara ett kroniskt tillstånd. Urinretention kräver alltid medicinsk vård, ibland sjukhusinläggning, för att kunna ge behandling, symtomlindring och påvisa den underliggande orsaken. Om tillståndet inte behandlas kan det leda till infektion eller skada på urinvägarna och njurarna.

Urinretention är inget ovanligt tillstånd och förekommer oftare hos män än hos kvinnor. Den vanligaste orsaken till urinretention är en förstorad prostatakörtel som klämmer runt – och eventuellt stänger av – urinröret. Detta tillstånd kan bara förbättras varaktigt genom en operation. I vissa fall kan en urinvägsinfektion orsaka akut och övergående urinretention hos en person som har ett trångt urinrör. I sådana situationer öppnas urinröret igen när infektionen har behandlats med antibiotika.

Urinrörskateter

När det uppstår ett fullständigt stopp i urinflödet genom urinröret, oavsett om det rör sig om ett ihållande eller kortvarigt tillstånd, måste du få hjälp med att tömma blåsan. Det görs i de flesta fall genom att en kateter sätts in via urinröret och upp till urinblåsan. Man kan sätta in en engångskateter som tas bort efter att blåsan har tömts, eller så sätter man in en permanent kateter i väntan på kirurgisk behandling.

Hos kvinnor är det enkelt att sätta in katetern. Kvinnans urinrör är 3–4 cm långt och går rakt in i blåsan. Hos män är det inte lika enkelt. Där är urinröret 15–20 cm långt och S-format. Vid insättningen av katetern dras penis uppåt så att det bara finns en böj på urinröret strax före prostatakörteln. Katetern får inte tryckas in vid motstånd, då kan urinröret skadas. Hos män används en lokalbedövande gel i urinröret för att förhindra obehag vid införandet av katetern.

Vanligtvis är det en tunn böjlig gummi- eller silikonkateter som sätts in. Så snart katetern når in till urinblåsan börjar urinen rinna ut genom katetern. Om katetern ska tas bort omedelbart eller ligga kvar för kontinuerligt dränage beror på mängden urin i blåsan och sannolikheten för att det uppstår urinretention igen. Den normala blåskapaciteten hos en vuxen person är cirka 400 ml. Om det finns mer urin stående i blåsan låter läkaren katetern ligga kvar så att blåsan kan dra ihop sig till normal storlek.

I de fall där katetern ska ligga inne i blåsan pumpas lite luft eller vätska in i en ballong i toppen av katetern. Ballongen förhindrar att katetern glider ut ur urinblåsan.

I vissa fall när den uppsamlade urinen har tömts ut kan man se att urinen är blodig eller lätt rosafärgad. Detta har vanligtvis mycket liten betydelse och urinen klarnar vanligtvis inom en kort tid. Läkaren och sjuksköterskan övervakar detta.

Suprapubisk kateter

Ibland går det inte att föra upp katetern i urinblåsan på grund av en förträngning i urinröret. Då använder läkaren en alternativ lösning. Katetern kan då föras in genom ett litet snitt i huden ovanför blygdbenet, genom den nedre bukväggen och direkt in i blåsan. Detta kallas en suprapubisk kateter. Katetern säkerställer ett tillfälligt dränage av urinblåsan tills situationen kan hanteras, exempelvis genom ett cystoskopiskt ingrepp. Olika blockerare kan användas för att öppna urinröret så pass at det går att föra in en kateter. En urolog, det vill säga en kirurg som är expert på urinvägsbesvär, kan göra en snabb cystoskopi och sätta in katetern under visuell ledning.

Urinrörsläckage

En annan anledning till insättning av en urinrörskateter är urinläckage. Man kan förlora kontrollen över urinblåsans slutmuskler av olika orsaker. Då uppstår urinläckage. Det kan då vara lämpligt att använda kateter av både hygieniska, sociala och praktiska skäl.

Ren intermittent kateterisering

Detta är en form av självkateterisering. I stället för en permanent kateter kan en engångskateter föras in vid behov för att tömma blåsan och sedan tas ut igen efter tömning. För vissa är detta en lämplig behandling, men den kräver att patienten lär sig hur katetern sätts in. En ny kateter måste sättas in flera gånger om dagen. Läs mer om den här metoden här.