Njursten – en översikt

Vad är njursten?

Njursten är stenar i njurar eller urinvägar. Dessa bildas genom att innehållet i urinen fälls ut och och bildar stenar. Stenarna kan bli kvar där de bildats utan att ge symtom, till exempel i njurbäckenet. De kan också vandra nedåt genom urinledarna, där de kan fastna och blockera urinflödet om passagen blir för trång, vilket ger smärtor.

Komplicerad stensjukdom är en beteckning som används om njurstensfall beror på faktorer som ökar risken för återkommande njursten. Det gäller ändringar i ämnesomsättningen (exempelvis kalciumomsättningen i kroppen), sten kombinerat med infektion i urinvägarna och skador eller medfödda fel i urinvägarna som ökar risken för att njursten ska bildas.

Njursten är vanligt – svensk statistik visar att under ett år insjuknar knappt 1 av 1 000 personer och att medianåldern vid insjuknande är 53 år. Tillståndet är dubbelt så vanligt bland män jämfört med kvinnor. Under en graviditet är förekomsten två till tre gånger högre än annars. Har man fått njurstensanfall är det ganska vanligt att få ett nytt anfall inom några år. 

Njursten är överrepresenterat i varma länder och hos personer med stillasittande arbete. Ett ökande antal barn får njursten som en följd av ökad förekomst av övervikt, diabetes och högt blodtryck.

Symtom

Typiska symtom vid akuta njurstensanfall är plötsligt insättande, ensidiga och ofta intensiva koliksmärtor (intervallsmärtor). Smärtorna känns bak i ryggen eller i sidan, och det är vanligt med utstrålning ner mot ljumsken. Ofta kan man även se blod i urinen. Illamående och kräkningar förekommer relativt ofta vid njurstensanfall. Smärtorna kan vara mycket intensiva hos vissa, men även obehag eller molande i njurregionen utan utstrålning kan vara ett tecken på njursten. I en del fall medför stenar att en infektion uppstår, och då kan feber förekomma.

Orsak

Njurstenar bildas när salter som har utsöndrats i urinen överskrider sin maximala löslighet, kristalliseras och fälls ut. Detta kan ske genom att njurarna avskiljer mer salter, eller genom att den vätskemängd som njurarna avskiljer är mindre. 

Följande faktorer ökar risken för njursten:

• Negativ vätskebalans. Det innebär att vätskeintaget är lägre än den vätska som kroppen utsöndrar. Sådan utsöndring sker via urinen, svett och avdunstning. Negativ vätskebalans uppstår lättare vid höga temperaturer. Saltkoncentrationen i urinen ökar vid negativ vätskebalans.
• Hög köttkonsumtion.
• Förändringar av urinsyrainnehållet i kroppen.
• Benägenhet för njursten i familjen.
• Övervikt.
• Stillasittande eller långvarigt sängläge.
• Urinvägsinfektioner och missbildningar i urinvägarna.
• Anatomiska förändringar i njurbäcken och urinledare.

Diagnos

Diagnosen ställs mot bakgrund av den typiska sjukdomshistorien och symtomen. Urinen undersöks för att utesluta infektion eller för att se efter tecken på njurskada. Ofta finns det blod i urinen. Dessutom tas blodprover för bedömning av njurfunktionen samt blodets kalcium- och urinsyrainnehåll.

Diagnosen bekräftas med datortomografiundersökning (DT) där man både kan se själva stenen och en eventuell utvidgning av urinledaren, om stenen sitter i vägen för urinavflödet. Andra bilddiagnostiska metoder kan ibland behöva användas, men inga slår DT-undersökning i kvalitet vid detta tillstånd.

Njursten är ett tillstånd som lätt kan komma tillbaka. Vid återfall av njursten rekommenderas det som regel att man gör en grundligare utredning av vilken typ av njursten som förorsakar besvären. Man försöker då få tag på stenprover, till exempel genom att urinen filtreras och stenbitar fångas upp, vilka kan sändas in för analys. Det kan också vara aktuellt att utföra bredare analyser av blodprover och urin som samlats under ett dygn.

Behandling

Njurstensanfall kan vara mycket smärtsamma. Förstahandsval bland läkemedel vid njurstensanfall är inflammationsdämpande preparat (NSAID-preparat). Om man inte tål NSAID-preparat är opiater ett alternativ. Smärtor och andra obehag kan lindras genom att lägga något varmt, till exempel en elektrisk värmefilt, mot det smärtande området.

När de akuta njurstenssmärtorna är över är det bra att dricka mycket. Nästan alla stenar passerar ut av sig själva och stora urinmängder bidrar till att "skölja ut" njurstenarna från urinvägarna. Samtidigt tunnas urinen ut, så att saltutfällningen minskar. Rekommendationen är att dricka minst 2–2,5 liter vätska om dagen. Man ska dricka så mycket att urinen aldrig blir mörk. Om de akuta smärtorna behandlas med NSAID-preparat, ska man däremot dricka mycket sparsamt under anfallet. Smärtlindringen blir då bättre.

Forskning tyder på att vissa läkemedel, så kallade alfablockerare samt kalciumblockerare, får den glatta muskulaturen i njurbäckenet och urinledarna att slappna av. Under ett njurstensanfall spänns denna muskulatur och gör urinledaren trängre, vilket hämmar passagen av njurstenarna. Alfa- och kalciumblockerarna verkar få muskulaturen att slappna av, varvid urinledaren vidgas så att stenar lättare kan passera ut. Dessa läkemedel finns i Sverige, men är inte godkända för denna diagnos. Eventuell användning av sådana läkemedel kan man diskutera med sin läkare.

Små stenar, det vill säga stenar som är mindre än 6 mm, kommer i de allra flesta fall att komma ut av sig själva. Om stenar däremot inte passerar ut med urinen, kan det bli nödvändigt med behandling på sjukhus. Detta gäller särskilt i de fall där stenen har en diameter på mer än 10 mm.

Om urinflödet från njuren är helt avstängt, måste man avlägsna stenen för att rädda njuren. Långvarig blockering av urinledaren, upp till en månad, kan medföra att njuren slutar att fungera. I ett mellanläge kan man påvisa övergående utvidgning av urinledaren och njurbäckenet ovanför hindret, så kallad hydronefros. Tidigare var det vanligt att operera i sådana situationer. I dag kan de flesta behandlas med stötvågor som leder till att njurstenarna krossas (extracorporeal shock wave lithotripsy, ESWL). Stötvågor är ljudvågor som avger energi när de träffar stenen. Denna behandlingsmetod har revolutionerat den kirurgiska behandlingen av njursten.

Andra kirurgiska behandlingsmetoder används också, men långt mer sällan. Det gäller användning av endoskopiska metoder som ureterorenoskopi (skopet förs upp genom urinvägarna) och perkutan nefrolitotomi (skopet förs in genom huden). Öppna operationer utförs mycket sällan nuförtiden.

Eftersom det är vanligt med återfall, kan det vara klokt att ha smärtstillande medicin i form av stolpiller i reserv hemma.

Förebyggande åtgärder

Det viktigaste man kan göra själv är att se till att man dricker tillräckligt när den akuta fasen med svåra smärtor är över. Detta har visat sig kunna förebygga nya anfall. Man bör dricka vatten eller annan kalorifattig dryck i så stora mängder, att man kissar minst 2 liter under en dag. I praktiken motsvarar detta ungefär ett glas vatten i timmen. Man kan gärna mäta urinmängden då och då, så att man är säker på att man får i sig tillräckligt med vätska.

Om man har återkommande njurstensanfall kan man behöva ändra sin kost för att minska mängden ämnen som kan fällas ut som stenar i urinen. Det rekommenderas att ha vegetariskt inriktad sammansättning av kosten. Rikligt med fibrer, sädesprodukter och grönsaker är troligtvis lämpligt. Man bör också vara försiktig med socker, raffinerade kolhydrater och koksalt, som kan öka kalciumutsöndringen till urinen. 

Mat med mycket oxalsyra – rabarber, sparris, spenat, nötter och choklad – samt purinrik föda – inälvsmat, sardiner, ansjovis och bönor – bör begränsas, men kan intas i små/vanliga mängder.

Övervikt ökar risken för njursten. Att gå ner i vikt kan därför minska risken för njursten, men var uppmärksam på att under själva viktminskningsperioden utsöndrar kroppen mer slaggämnen, vilket tillfälligt kan öka risken för njursten något.

Förebyggande läkemedel

Användning av förebyggande mediciner kan vara aktuellt hos personer som har upprepade njurstensanfall, trots att de ovannämnda förebyggande råden har följts. Innan förebyggande läkemedelsbehandling påbörjas behövs en utredning på urologmottagning där man gör en grundlig kartläggning av möjliga orsaker till njurstenarna, så att rätt behandling kan sättas in. 

En typ av måttligt vätskedrivande medel, såsom tiazider, kan vara aktuellt vid kalciumoxalat- och fosfatstenar. Magnesiumtillskott kan eventuellt ges mot kalciumoxalatstenar. Vid urinsyrastenar och gikt rekommenderas allopurinol som förebyggande läkemedel. 

Prognos

Många patienter med njursten drabbas av återfall. Med hjälp av förebyggande behandling, speciellt sådan egenbehandling som nämns ovan, håller sig de flesta anfallsfria.

För många avtar tendensen till stenbildning med åldern. Detta gäller särskilt efter att man har passerat 60 år. Njursten leder sällan till komplikationer som njurskador eller njursvikt.