Överaktiv blåsa

Vad är överaktiv blåsa?

En överaktiv urinblåsa karakteriseras av man ofta känner ettkraftigt behov att kissa, med eller utan samtidigt urinläckage, samt att man kissar ofta. Definitionen förutsätter att infektioner och andra underliggande sjukdomar är uteslutna. 

Både i en amerikansk och en europeisk studie drar man slutsatsen att cirka 15 % av befolkningen har överaktiv blåsa. Eftersom både nattligt behov av att kissa, tvingande behov av att kissa och att kissa ofta är vanligt förekommande fenomen i befolkningen, finns det inte en knivskarp skillnad mellan besvär och sjukdom, eller tydliga riktlinjer för när det finns behov av behandling. 

Överaktiv blåsa tycks förekomma lika ofta bland män som kvinnor. Tillståndet drabbar både unga och äldre, men förekomsten ökar med åldern. Hos personer under 35 år fann forskarna att cirka 7 % hade överaktiv blåsa, medan 30 % av dem över 75 år hade tillståndet. 55 % av kvinnorna med överaktiv blåsa hade urinläckage (trängningsinkontinens), medan motsvarande siffra för män bara var 16 %.

Symtom

Det dominerande problemet är ett kraftigt behov att kissa och att kissa ofta. Det rör sig om minst åtta tömningar på ett dygn, och ofta ett till två toalettbesök på natten. Urinläckage är ett problem för vissa, men inte för alla. Ofta klarar personen inte att hålla sig i samband med ett kraftigt behov att kissa och hinner inte till toaletten i tid.

Överaktiv blåsa är ett tillstånd som kan minska livskvaliteten och leda till social isolering. Många undviker att söka vård, ibland för att de är generade för sina besvär, tror att problemet inte kan behandlas, eller tror att det är en normal och oundviklig konsekvens av att åldras.

Orsak

Symtomen vid överaktiv blåsa beror troligtvis på kraftiga nervsignaler från urinblåsan eller ett onormalt starkt svar på nervimpulserna som kommer från urinblåsan. Normalt ska dessa signaler komma när urinblåsan börjar bli full, men hos personer med överaktiv blåsa kommer signalerna när blåsan bara är delvis fylld. Man vet inte varför detta sker. Det har framförts teorier om både kroppsliga och psykiska orsaker. Bland annat ses att hjärnskador (exempelvis efter en stroke, MS eller Parkinsons sjukdom) kan utlösa problemet. Övervikt verkar också öka risken för överaktiv blåsa, men det verkar inte som att viktminskning kan användas som behandling av överaktiv blåsa.

Diagnos

Diagnosen ställs i de flesta fall på sjukdomshistorien och genom att utesluta andra möjliga förklaringar. Det handlar bland annat om att genomföra gynekologisk undersökning av kvinnor och att ta urinprov. Om det finns typiska symtom med ett kraftigt behov att kissa, med eller utan samtidigt urinläckage, behov av att kissa ofta och eventuellt nattliga toalettbesök – är diagnosen tämligen klar när man uteslutit andra orsaker. Det kan vara användbart för läkaren att man under ett eller flera dygn gör en urinmätningslista (miktionslista).

Kompletterande undersökningar är oftast inte nödvändiga, men vid oklarhet om diagnosen kan det bli aktuellt att göra så kallade urodynamiska undersökningar, som testar urinblåsans funktion.

De allra flesta patienter kan utredas och behandlas på vårdcentral. Vid oklarhet om diagnos eller behandling, eller vid dålig behandlingseffekt, kan det bli aktuellt med remiss till en specialist inom urinvägssjukdomar, oftast urolog för män eller gynekolog för kvinnor. Vid vissa sjukhus och mottagningar finns så kallade uroterapeuter. De har specialkunskap om hantering av urinvägsbesvär och kan ge god hjälp när det gäller bedömning och behandling.

Behandling

Målet med behandlingen är att dämpa symtomen. Det finns inga tydliga riktlinjer för när aktiv behandling bör ges. För många patienter är information om tillståndet tillräcklig behandling. Tillsammans med läkaren kan man bedöma om aktiv behandling bör provas i förhållande till symtomens påverkan på livskvalitet samt olika behandlingars effekt och biverkningar.

Egenbehandling

Den enklaste och i många fall enda behandlingen som behövs, är blåsträning. Det innebär att man övar upp blåsan till "att hålla ut längre" innan man måste gå och kissa. Man kan skapa sitt eget träningsprogram där man lite i taget förlänger tiden till nästa toalettbesök. På så sätt kan urinblåsan vänja sig vid att rymma en större urinvolym, och man behöver inte kissa så ofta. Man kan träna sig att försöka hålla sig minst fyra timmar åt gången. Patienter med urinläckage kan också ha nytta av bäckenbottenträning och elektrostimulering. En uroterapeut kan hjälpa till med dessa behandlingar.

Läkemedelsbehandling

Om man tillsammans med läkare har enats om att det finns goda skäl till att testa läkemedelsbehandling, så tillhör de aktuella läkemedlen gruppen muskarinreceptorantagonister eller beta-3-hämmare. Muskarinreceptor-antagonister blockerar en del av nervaktiviteten i blåsan, särskilt i den fas där urinblåsan fyller sig, och på detta sätt dämpas det trängande behovet av att kissa. Beta-3-hämmare ökar blåsans tolerans för utfyllnad av urin innan den signalerar om behov att kissa. Den sistnämnda gruppen verkar ha minst antal biverkningar. Läkemedel påverkar i liten grad tömning av blåsan. Särskilt äldre personen behöver vara på sin vakt med tanke på biverkningar, men studier som gjorts visar att läkemedlena oftast tolereras väl.

Det finns flera preparat – tolterodin, darifenacin, oxybutynin, solifenacin, fesoterodin, mirabegron. De ger mindre besvär, minskar antalet toalettbesök för att kissa, leder till färre urinläckage, ökar blåsvolymen innan det uppstår behov av att kissa, samt ökar den maximala blåsvolymen. Bland forskare råder viss oenighet om hur effektiva dessa preparat är, men många patienter är nöjda med effekten på subjektiva besvär.

Med läkemedelsbehandling kan man kan förvänta sig att få god kontroll över besvären inom en månad. Behandlingen kan användas under lång tid. Det är inte känt om behandlingseffekten avtar med tiden.

De vanligaste biverkningarna är muntorrhet, förstoppning och tendens till dimsyn – dock gäller detta ej mirabegron. Biverkningarna är vanligtvis lindriga till måttliga och är oftast tolerabla. De leder sällan till att man måste sluta använda läkemedlet. Genom att man är fri att själv göra dosjusteringar, och på så sätt ta reda på vilken dosering som är bäst för en själv, tycks behandlingen bli ännu lättare att acceptera.

Den bästa behandlingseffekten tycks uppnås med en kombination av blåsträning och läkemedelsbehandling.

Prognos

Tillståndet är kroniskt, men med rätt behandling kan man få god kontroll över besvären.