Ansträngningsinkontinens

Vad är ansträngningsinkontinens?

Ansträngningsinkontinens är läckage av urin i samband med hostning, nysning eller andra aktiviteter som ökar trycket inne i buken. Det läcker i regel små mängder urin varje gång. 

Urinläckage är ett mycket vanligt problem. I Sverige rapporteras det om besvär med urinläckage hos 15–25 % av alla vuxna kvinnor. Också studier från andra länder visar att detta är ett vanligt tillstånd. Tillståndet uppstår ofta i övergångsåldern.

Symtom och tecken

Små mängder urin som läcker vid ökat buktryck. Besvären vid inkontinens delas in i tre grupper:

Lindriga – droppläckage en till två gånger i månaden.
Måttliga – droppläckage dagligen.
Allvarliga – större läckagemängder minst en gång i veckan.

Ansträngningsinkontinens utgör 50 % av alla fall av urinläckage. 35–50 % har en blandning av ansträngningsinkontinens och trängningsinkontinens. Trängningsinkontinens är ett plötsligt och kraftigt behov att kissa som ofta leder till stora urinläckage. Hos äldre är det vanligt med en blandning av ansträngningsinkontinens och trängningsinkontinens.

Orsak

De viktigaste orsakerna till ansträngningsinkontinens är graviditet och förlossning, i synnerhet vaginal, östrogenbrist samt vid framfall av slida eller livmoder.

Övervikt är också en faktor som påverkar. För kvinnor i övergångsåldern kan orsaken vara östrogenbrist och nedsjunken livmoder, prolaps. Det kan höra samman med försvagad bäckenbottenmuskulatur och försvagad låsningsmekanism på grund av skador i blåshalsen och övre delen av urinröret. Andra orsaker kan vara urinvägsinfektion, immobilitet, funktionsförlust exempelvis efter en stroke, demens och andra snarlika tillstånd.

Diagnos

Ofta ställer läkaren diagnosen baserat på sjukdomshistoria, underlivsundersökning och kontroll av urin. Gynekologisk undersökning kan vara normal. Efter övergångsåldern kan det dock finnas tecken på östrogenbrist i form av tunnare slemhinnor i underlivet och/eller framfall av slida eller livmoder. Undantagsvis, om det råder osäkerhet om diagnosen, eller om behandlingen inte hjälper, kan det vara aktuellt att remittera dig till en mer noggrann undersökning av de nedre urinvägarna. Detta sker genom en så kallad urodynamisk undersökning, där man kartlägger slutnings- och tömningsförhållandena i blåsan.

Undersökningen visar hur stor blåskapaciteten är, det vill säga hur mycket urin som rymmer i blåsan, och den visar hur god kontroll man har över urinblåsan vid olika nivåer, om till exempel även små urinmängder leder till behov att kissa. Undersökningen visar också om blåsan fyller och tömmer sig på ett normalt sätt.

Behandling

Målet är att minska läckagen, helst att de försvinner helt.

Egenbehandling

Det finns flera saker som man kan göra själv för att förbättra situationen.

• Undvik förstoppning.
• Försök att ha regelbundna toalettvanor och töm blåsan vid behov. Det är till exempel bra att kissa före ansträngning som man vet kan leda till läckage.
• Övervikt ökar risken för urinläckage. Om man är överviktig, bör man försök att gå ned i vikt.
• Kronisk hosta är också ett stort problem, då detta kan leda till läckage. Att sluta röka samt god behandling av astma och bronkit kan därför minska besvären.

Bäckenbottenträning

Bäckenbottenträning är den viktigaste behandlingen för att förbättra urinläckage. För att stärka muskulaturen i blåsa och underliv bör man regelbundet göra knipövningar. Detta görs genom att knipa ihop som om man ska stoppa urinstrålen under vattenkastning. Gör detta i omkring fem minuter och upprepa det minst ett par gånger dagligen – till exempel 8–12 kraftiga sammandragningar vid tre tillfällen varannan dag. Varje sammandragning bör vara fem till tio sekunder lång och ska följas av en lika lång period av avslappning.

Om övningarna görs på rätt sätt, är behandlingen effektiv, enkel, utan biverkningar och billig. Det tar dock tid innan bäckenbottenträning hjälper, något som kan minska motivationen. Effekten upphör om man slutar med övningarna.

Mekaniska hjälpmedel

• Knipkulor är en typ av lod med olika tyngder som placeras i slidan. De finns både i avlångt och runt format. De är likvärdiga. Verkningsmekanismen antas vara att vikten trycker mot bäckenbotten och därmed sänder nervsignaler som gör att man kniper för att hålla knipkulan på plats. Man kan försöka använda dessa lod samtidigt som man gör bäckenbottenträning.
• Ringpessar används särskilt i de fall där det också föreligger framfall av främre slidväggen eller livmodern, och man inte kan, eller inte vill, opereras. Äldre kvinnor måste dessutom använda östrogen för att undvika sårbildningar.
• Tampong (menstruations- eller specialtyp) ger stöd mot blåsan, urinröret och ändtarmen, och kan hjälpa till vid fysisk aktivitet vid lättare fall av anstränginsinkontinens.
• Urinrörsplugg är ett engångshjälpmedel som används av vissa vid idrott och andra planerade aktiviteter.

Elektrostimulering

Elektrostimulering har använts sedan 1960-talet. Man använder små, elektroniska apparater som avger ström med frekvensen 20–50 Hz i korta pulser, vanligtvis genom att elektroderna placeras i slidan. Strömmen stimulerar muskulaturen i bäckenbotten och urinröret, både direkt och indirekt. Stimuleringen kan göras på olika sätt, i första hand som långtidsstimulering (låg strömstyrka) eller maximal stimulering (starkare ström).

Apparaterna med lägre strömstyrka kan man använda själv. Det görs i form av långtidsstimulering med en apparat som är avsedd för hemmabruk, sex till åtta timmar om dygnet i tre till sex månader. Den andra metoden är maximal stimulering. Detta kräver en särskild apparat som man använder i 20 minuter, en till två gånger dagligen.

Det råder osäkerhet om huruvida det har någon särskild långtidseffekt. Ihop med bäckenbottenträning verkar man dock kunna uppnå mer långvarig effekt. Behandlingen är ofarlig och utan skadliga effekter.

Andra hjälpmedel

Det finns också andra hjälpmedel om man lider av ansträngningsinkontinens. Det finns blöjor, specialtrosor och lakansskydd. Man får information och hjälp med utprovning hos distriktssköterskan, som också förskriver hjälpmedel kostnadsfritt.

Läkemedelsbehandling

Läkemedel har ingen central plats i behandlingen av ansträngningsinkontinens. Tidigare trodde man att hormonbehandling med östrogen (p-piller eller hormoner) kunde hjälpa, men nyare studier visar på att det snarare kan förvärra problemen. Hos kvinnor som passerat övergångsåldern kan dock lokalbehandling med östrogen i slidpillerform hjälpa. 

Läkemedlet duloxetin har visat effekter vid detta tillstånd. Det är förknippat med biverkningar, framför allt illamående, och används inte som förstahandsbehandling. En kombination av duloxetinbehandling och bäckenbottenträning kan ge bättre effekt än behandlingarna var för sig.

Kirurgi

Kirurgisk behandling har bättre och mer varaktiga resultat än andra typer av behandling, men kirurgi har också komplikationer. Många metoder beskrivs, men endast tre är aktuella för närvarande, nämligen ett band under mittersta delen av urinröret (tensionsfri vaginaltape, TVT), insprutningar av volymökande massa runt urinröret (periuretral injektion) och mer traditionell operation (kolposuspension).

TVT eller varianter på metoden är i dag standard vid kirurgisk behandling av ansträngningsinkontinens, och används i över 99 % av fallen i Sverige. Ett band förs upp bakom blygdbenet genom ett litet snitt i främre slidväggen och läggs löst under den mittersta delen av urinröret. Ingreppet utförs vanligtvis under lokalbedövning och patienten kan åka hem samma dag. Metoden fungerar bra, och är också lämplig hos äldre. Jämfört med det större ingreppet (kolposuspension) botar TVT minst lika många patienter, och ingreppet är enklare, har färre komplikationer och kortare konvalescens. Vid ren ansträngningsinkontinens ger TVT-operationen full kontinens eller stor förbättring i cirka 90 % av fallen. Resultaten försämras med stigande ålder, vid fetma, diabetes eller medicinering som påverkar blåskontrollen. Uppföljningsstudier visar att effekten inte avtar väsentligt med tiden.

Prognos

Ansträngningsinkontinens är ett problem som ofta ökar med stigande ålder. Vid korrekt användning och utnyttjande av de tillgängliga behandlingsmetoderna är det möjligt bota, eller förbättra tillståndet hos de flesta personer som lider av besvären.

 

Patientorganisatoiner

• Sinoba

Vill man veta mer?

• Trängningsinkontinens
• Bäckenbottenträning
• Ansträngningsinkontinens – för vårdpersonal
• Behandlingsprogram för kvinnor och män som app, internetprogram och broschyr finns på tät.nu