Urininkontinens hos barn

Vad är urininkontinens hos barn?

Urininkontinens hos barn definieras som ofrivilligt läckage av urin hos barn över fem års ålder. Det kallas också för daginkontinens eller urininkontinens dagtid. Om barn har uteslutande urininkontinens på natten talar man om sängvätning, enures. 

Alla små barn har urininkontinens, men med åren utvecklas förmågan att lagra urin i urinblåsan för att kunna tömma den kontrollerat. Vid 3 års ålder har cirka 20 % av barnen inkontinens och siffran sjunker till 4,5 % hos barn som är 7 år gamla. Hos barn mellan 15–17 år har fortfarande cirka 1–3 % problem med ofrivilligt urinläckage under dagen. Urininkontinens kan leda till stort socialt lidande. 

Urininkontinens är vanligare hos flickor än pojkar, till skillnad från sängvätning (enures). 

Orsak

I de allra flesta fall föreligger ingen sjukdom i nerver till och från urinvägarna eller sjukdomar i urinblåsa eller muskler som ska samarbeta för att kissningen ska bli koordinerad. Man säger då att urininkontinensen beror på en funktionell störning, vilket kan bero på:

• Överaktiv blåsa, den vanligaste orsaken till urininkontinensen. Vid det här tillståndet drar blåsmuskeln ihop sig starkt redan vid små mängder urin. Typiskt är att barnet kissar ofta (mer än sju gånger per dag) med små mängder. Plötsliga, starka trängningar kan förekomma, men föreligger inte alltid. 
• Uretrovaginal/vaginal reflux. Ett tillstånd som förekommer flickor innan puberteten. Urinen hamnar i vaginan i stället för att det rinner ut, vilket gör att urinen rinner ut senare.
• Tömningsdysfunktion. Vid det här tillståndet finns ett rubbat samspel mellan ringmuskeln som ska hålla emot urinen och blåsmuskeln. I normala fall ska ringmuskeln slappna av när blåsmuskeln drar ihop sig. Vid en tömningsdysfunktion är ringmuskeln ihopdragen, vilket skapar en överaktiv blåsa med risk för urininkontinens. Dessutom kan urin stanna kvar i urinblåsan vilket leder till en ökad risk för urinvägsinfektioner. 
• Gles kissning. Små barn kan ibland hålla sig för länge vilket gör att urinblåsan fylls för mycket. Det är särskilt vanligt hos barn som gör saker som de inte vill avsluta, såsom lekaktiviteter. Resultatet är att det urinblåsan rinner över eller att blåsmuskeln drar ihop sig vilket leder till urininkontinens. 

Ovanligare orsaker är:

• Urinvägsinfektion. Det är ovanligt att en urinvägsinfektion endast ger urininkontinens, men vid återkommande feberperioder och urininkontinens ska man ändå överväga infektioner i urinvägarna.
• Nervskador. En ovanlig orsak till urininkontinens. En underaktiv blåsa kan också bero på nervskador. 
• Missbildningar i urinvägarna.
• Urininkontinens vid skratt och vid ansträngning. 
• Diabetes.

Diagnostik 

Sjukdomshistorien är viktigast vid utredningen av urininkontinens. Det är viktigt att kartlägga urininkontinensen genom att försöka hitta utlösande faktorer och se om det finns andra symtom. En kissdagbok kan vara vara till hjälp. Det är viktigt att bedöma om det finns tecken på allvarligare orsaker, såsom diabetes, missbildningar, urinvägsinfektioner och nervskador. 

En undersökningen av ryggen, könsorganen och nervfunktionen ingår i en basal kroppsundersökning. Längd och vikt registreras och jämförs med tidigare värden och förväntade värden. 

Förstoppning är vanligt vid urininkontinens och kan underhålla tillståndet. Därför är det viktigt att bedöma om barnet kan ha förstoppning. Gles och hård avföring är viktiga tecken och ibland kan man observera avföringen under en viss tid med hjälp av en bristolskala. En undersökning av magen och ändtarmen kan göras för att bedöma om det finns tecken på förstoppning. 

Andra undersökningar, såsom mätning av urinflöden, bedömning av kvarstående urin i urinblåsan med hjälp av ultraljud, magnetkameraundersökning av ryggen och ultraljud av urinvägarna kan göras i vissa fall. 

Behandling

Det är viktigt att förklara att det inte är barnets fel och att det finns mycket att göra för att lösa problemet. Urininkontinens kan leda till mobbning, social utsatthet och dålig självkänsla. Behandlingen är framför allt inriktad på att förbättra livskvaliteten hos barnet. 

Behandlingen ska göras om barnet har en motivation till att bli av med inkontinensen. Hos små barn, under fem år, har behandling i regel dålig effekt. Om inga tecken på någon bakomliggande sjukdom eller nervskador framkommer rekommenderas i första hand åtgärder för att träna urinblåsans funktion (toalettvanor):

• Kissa regelbundet, cirka 6 gånger per dygn.
• Sitta stadigt med benen isär och med rumpan något nedsänkt i toalettstolen. Lårbenen ska ha bra stöd.
• Kissa i lugn och ro utan tidspress.
• Användning av hjälpmedel så att barnet sitter stadigt, såsom en låg pall, kan hjälpa till.
• Undvika att krysta (genom att vissla under kissningen kan man undvika att man krystar).
• Normal fördelning av hur mycket och när man dricker.

Behandlingen kan göras inom primärvården (vårdcentral) men utförs ofta vid en barnmottagning med särskild kunskap om urininkontinens. Ofta kan en särskilt utbildad uroterapeut hjälpa till med behandlingen. 

Om barnet har förstoppning ska det behandlas genom tillräcklig fysisk aktivitet, tillräckligt intag av fibrer i maten och tillräcklig vätskeintag. I vissa fall behövs läkemedel mot förstoppning.

Vid uretrovaginal/vaginal reflux kan enkla instruktioner om att sitta korrekt och/eller tryck på vaginans öppning efter att barnet har kissat lösa problemet. 

Om barnet trots anpassning av toalettvanor och behandling av andra tillstånd inte blir bättre kan läkemedelsbehandling, psykolog-/psykiaterkontakt, elektrisk stimulering och injektioner av botox i blåsmuskeln bli aktuell. 

Prognos

Med regelbundna toalettvanor och korrekt kissteknik blir de allra flesta bra.