Plasmaferes

Bakgrund

Blod utgörs av röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) samt blodplättar (trombocyter) som cirkulerar i vätska som kallas plasma. Plasman innehåller förutom salter och vatten många olika proteiner som exempelvis antikroppar, olika enzymer, näringsämnen med mera.

Plasmaferes är en behandlingsmetod som innebär att blodet leds ur cirkulationen och därefter separeras blodkropparna från plasman, varefter komponenterna kan användas för olika ändamål. Metoden används vid våra blodcentraler för att samla plasma från plasmagivare och för att samla olika typer av blodkroppar, som exempelvis blodplättar till lättblödande patienter och vita blodkroppar vid benmärgstransplantation. Plasmaferes används också terapeutiskt på patienter för att avlägsna skadliga substanser i cirkulationen.

Hur genomförs plasmaeferes?

Plasmaferes kan utföras med centrifugteknik eller med filterteknik. Vid centrifugteknik räcker det ofta att ha en vanlig venkanyl i ena armen för att leda ut blodet och den andra venkanylen i andra armen för att ge tillbaka blodet. Vid filterteknik krävs en så kallad central dialyskateter med två parallella kanaler där blodet leds ut respektive tillbaks. En sådan kateter sätts i en stor ven, oftast på halsen eller i ljumsken.

För att blodet inte skall koagulera i slangar eller filter ger man läkemedel som förhindrar koagulation, som exempelvis Heparin eller Citrat.

Plasmaferesbehandling utförs på sjukhusens blodcentraler och vid större njurmedicinska kliniker.

Behandlingen brukar ta från en till fyra timmar beroende på syftet med behandlingen.

När man avlägsnar större mängder plasma måste man självfallet ersätta detta med annan vätska för att upprätthålla cirkulationen. Vanligen ges koksaltlösning tillsammans med det kroppsegna proteinet albumin. Efter flera plasmaferesbehandlingar minskar nivåerna av koagulationsfaktorer, vilket riskerar att göra patienten lättblödande, varför man kan ge ersättning med plasma från friska plasmagivare.

Det finns även varianter av plasmaferes där man selektivt tar bort antikroppar eller enbart specifika antikroppar genom att plasman strömmar genom en cylindrisk behållare, en så kallad kolonn, med små kulor till vilka antikropparna binds och därmed avlägsnas från cirkulationen. Plasman som renats från antikropparna leds tillbaka till patienten och man behöver således inte ge någon plasmaersättning.

Sjukdomstillstånd där plasmaferesbehandling ges

Många ganska ovanliga sjukdomstillstånd kännetecknas av skadliga antikroppar riktade mot den egna vävnaden som ger upphov till inflammation och vävnadsskada. Genom att snabbt minska mängden antikroppar är plasmaferes ett mycket värdefullt tillskott i terapiarsenalen som även inbegriper inflammationsdämpande läkemedel som kortison och cellgifter. Exempel på dessa sjukdomar är Goodpastures sjukdom där antikroppar angriper njur- och lungvävnad och Myastenia gravis där antikroppar förstör de strukturer som överför nervimpulser till musklerna, vilket orsakar muskelsvaghet och förlamning. Andra sjukdomsexempel är kärlinflammationer (vaskuliter) som kan skada i stort sett alla organ. Vid dessa tillstånd vet man inte säkert om behandlingseffekten beror på avlägsnandet av antikroppar eller andra inflammatoriska substanser.

Vid organtransplantationer kan mottagaren drabbas av akut avstötning orsakad av antikroppar riktade mot det transplanterade organet och med plasmaferes kan man snabbt minska mängden antikroppar och därigenom häva avstötningen.

Ett annat tillämpningsområde är planerade organtransplantationer där mottagaren har antikroppar, riktade mot transplantatet, som bedöms kunna orsaka en avstötning. I dessa fall behandlas organmottagaren med plasmaferes tills antikroppsnivåerna sjunkit så lågt att transplantationen kan genomföras. Detta har medfört att njurtransplantation över blodgruppsbarriären (mellan olika blodgrupper) numera är en standardmetod och fler patienter har således fått möjlighet att bli transplanterade.

En annan form av plasmaferes, så kallad lipidaferes, används också vid ovanliga blodfettsrubbningar där läkemedel fungerar otillräckligt. Denna behandling syftar således till att avlägsna kolesterol, och inte antikroppar. Dessa patienter behandlas regelbundet under hela livet, vilket förhindrar utveckling av hjärt-kärlsjukdomar och förlänger livslängden betydligt.

Vid mycket svåra fall av blodförgiftning med meningokockbakterier ges plasmaferesbehandling i det akuta skedet.

En enklare form av plasmaferes finns som ett behandlingsalternativ vid den inflammatoriska tarmsjukdomen ulcerös kolit. Patientens blod leds, utan föregående plasmaseparation, genom en kolonn (Adacolumn) som binder vita blodkroppar (leukocyter).

Metoden används enbart vid enstaka gastroenterologiska kliniker i Sverige.

Risker och biverkningar vid behandling

Med tanke på att de flesta patienter som behandlas med plasmaferes är påfallande sjuka är riskerna relativt små. Den vanligast förekommande biverkan är blodtrycksfall och allergiska reaktioner som oftast kan åtgärdas enkelt utan att behandlingen måste avbrytas. Infektionsrisken ökar eftersom man tar bort skyddande antikroppar i blodet, men detta kan motverkas med plasmaersättning och antibiotika. Den allvarligaste komplikationen är blodförgiftning orsakad av infektioner utgående från kärlkatetrar.

Sammanfattning

Plasmaferes är ett samlingsbegrepp för separation av blodkroppar och plasma syftande till att kunna ge olika blodprodukter till behövande patienter eller för att avlägsna skadliga substanser i cirkulationen, vanligtvis vid inflammatoriska sjukdomstillstånd. De tillstånd som behandlas med plasmaferes är ovanliga, men allvarliga, och plasmaferes utgör ett mycket viktigt tillskott till de övriga behandlingsalternativen.