Ryggmärgsskada

Ryggmärgen

Ryggraden består av sju nackkotor, tolv bröstkotor, fem ländkotor, korsbenet och svanskotan. Mellan varje kota finns en skiva, en disk. Disken fungerar som en stötdämpare. Ryggmärgen ligger inne i ryggraden, skyddad av benvävnaden och cerbrospinalvätskan som är den vattenhaltiga vätska som omger ryggmärgen. Ut från ryggmärgen löper nerver som utgör nervförsörjningen av kroppen nedanför huvudet. Nerverna löper ut parvis, en åt höger och en åt vänster, motsvarande varje nivå av ryggraden. Varje nerv försörjer ett avgränsat område av kroppen med två uppsättningar nerver: Känselnerver, som förmedlar meddelanden in till det centrala nervsystemet, och motoriska nerver, som förmedlar meddelanden till muskler och senor ut från det centrala nervsystemet.

I samband med allvarliga olyckor kan ryggen skadas på ett sådant sätt att ryggmärgen kläms. Detta kan leda till en allvarlig ryggmärgsskada där ryggmärgen nedanför skadestället förlorar förbindelsen med resten av det centrala nervsystemet (tvärsnittsskada). Det betyder i värsta fall att patienten blir förlamad från skadestället och ned, mister känseln i samma område och tappar kontrollen över urin, avföring och sexualfunktioner. Ju högre upp i ryggmärgen skadan sitter, desto mer omfattande blir skadorna och förlamningen. Vid skador i nacken kan även armarna bli förlamade. Skador i den allra översta delen av nacken kan förorsaka död eftersom bland annat de nerver som kontrollerar andningen kan drabbas.

Ryggmärgsskador inträffar oftast bland unga människor och oftast män. De är som regel resultatet av trafikolyckor, fallolyckor och dykning på grunt vatten. Bland äldre människor kan ryggmärgsskada uppstå till följd av sjukdom, till exempel spridning av cancer till ryggen från en tumör någon annanstans i kroppen.

Skadehistoria och fynd, akut

Bakgrunden till tillståndet är oftast en olycka. Ofta är den som drabbas allvarligt skadad och medvetslös, så att det inte går att kommunicera med honom/henne. Andra gånger är personen vid medvetande och märker omedelbart att känseln i nedre delen av kroppen är borta, och att det inte går att röra till exempel benen.

Vid en undersökning finner läkaren att den skadade inte har någon kraft i underkroppen, eventuellt inte heller i armarna om skadan sitter högt i nacken. Ofta är blodtrycket lågt och pulsen långsam.

Hantering av den skadade på skadestället, under transport, på röntgen

På skadestället måste stor försiktighet iakttas för att undvika att skadan förvärras. Den skadade får inte lyftas eller vridas eller tvingas att sätta sig upp. Alla rörelser i nacke och rygg ska undvikas. Manövrar som kan förändra förhållandena på skadestället i ryggen ska undvikas eller begränsas. Den skadade ska inte böjas framåt! Det ska alltid sörjas för bästa möjliga stabilitet i samband med lyft och vändning av den skadade. Flera personer bör hjälpa till att hantera den skadade så att det inte uppstår rörelser på skadestället i ryggen. Stel nackkrage måste användas under transport och i samband med undersökningar på röntgenavdelning vid misstanke om nackskada. Stabiliteten säkras genom att stötta upp patienten med sandsäckar. Medvetslösa vid olyckor bör behandlas som om de har ryggmärgsskada.

Som ett led i första hjälpen måste det säkerställas att den skadade kan andas och att cirkulationen fungerar. Andra skador ska behandlas eller bedömas.

Konsekvenser av tvärsnittsskada

När den akuta fasen är över, den skadade är stabiliserad och inlagd på sjukhus, kartlägger läkarna skadans omfattning. Vid tvärsnittsskador där förbindelsen till nedre delen av ryggmärgen är bruten föreligger följande:

• Förlamning. Med tiden leder det till muskelförtvining, spänningar/kramper i muskulaturen (spasticitet) och om inte någon förebyggande behandling ges kommer lederna att stelna (kontrakturer).
• Känselbortfall. Detta innebär bland annat en väsentlig risk för utveckling av trycksår/liggsår.
• Andningssvårigheter om skadan sitter i övre delen av ryggen eller i nacken.
• Svårigheter att tömma blåsan. Patienten tappar kontrollen över blåstömningen och det finns på sikt risk för urinvägsinfektion och njurskada.
• Tarmtömningsproblem. Patienten förlorar kontrollen över avföringen och kan få problem med förstoppning.
• Sexualfunktionen skadas.
• Som en följd av den fysiska inaktiviteten kan det uppstå ämnesomsättningsförändringar.
• Inaktivitet leder också till urkalkning av skelettet med ökad risk för senare frakturer.
• Blodtrycksändringar. Blodtrycket kan bli för lågt eller för högt. Den första tiden på sjukhuset mäts blodtrycket regelbundet.
• Blodpropp. Eftersom den skadade blir liggande inaktiv finns det risk för blodpropp i underbenen.
• Ökad svettendens. Eftersom temperaturregleringen är skadad kan det leda till okontrollerad svettning.

Kort om behandlingen

Behandlingen av den skadade startar omedelbart. Behandlingen kan indelas i följande faser:

• Akutbehandling på skadestället.
• Akutbehandling på sjukhuset.
• Tidig rehabilitering.
• Full rehabilitering.
• Utskrivning.
• Uppföljning.

Behandlingen pågår under lång tid och målet är att den skadade ska bli så självständig som möjligt. Du kan läsa mer om detta i andra informationsskrifter.