Hjärnfunktioner och skador

Anatomi och funktion

Hjärnan består av två hjärnhalvor. Höger hjärnhalva styr vänster sida av kroppen och vänster hjärnhalva styr höger sida av kroppen. Orsaken till detta är att nervbanorna från storhjärnan korsar över till motsatt sida i thalamus och hjärnstammen (övergången till ryggmärgen). Vanligtvis är den ena hjärnhalvan den dominerande, som regel den vänstra, och skador på den här sidan kan då i högre grad påverka intellektuella funktioner och språk.

Det är ofta möjligt för en läkare att fastställa var i hjärnan en skada eller hjärntumör sitter, baserat på de symtom och tecken (funktionsnedsättningar) som föreligger. Detta beror på att hjärnan är mycket logiskt uppbyggd. De olika funktionerna sköts av vissa bestämda områden i hjärnan.

En del begrepp upprepas ofta när man talar om hjärnfunktioner. Motoriska funktioner är ett samlingsnamn på rörelser som muskler utför i kroppen. Sensoriska funktioner betecknar allt som har med sinnesintryck och känselsinnet att göra såsom beröring och smärta. 

Bortfall vid skador på olika ställen i hjärnan

Frontalloben

Den främre delen av storhjärnan (frontalloben eller pannloben) har en viktig roll när det gäller att samordna tankeverksamhet, intellektuella funktioner och känslor. En tumör eller skada här kan ge personlighetsförändringar, antingen i form av försämrat omdöme eller genom likgiltighet och bristande motivationsförmåga. Personer med en skada på frontalloben kan också bli impulsiva eller aggresiva samt få problem med sociala interaktioner. 

Framtill i hjärnan ligger också det primära syncentret. Härifrån koordineras ögonrörelserna så att båda ögonen rör sig samtidigt. En skada i det här centret på ena sidan leder till att blicken vänds mot den här sidan och patienten blir oförmögen att flytta blicken till motsatt sida.

Den motoriska delen av hjärnbarken

Det här är den delen av hjärnan som ansvarar för rörelse och muskelaktivitet på olika ställen i kroppen. Centret finns längst bak i frontalloben. Skador på den ena sidan av centret ger förlamningar på motsatt sida, till exempel i det ena benet. Ofta kan skador som slaganfall ge halvsidig förlamning (hemipares).

Varje del av kroppen representeras av ett bestämt område i hjärnbarken. Detta innebär att en liten skada ibland kan ge motoriska bortfall (förlamningar) från bara en del av kroppen, till exempel i armen.

Somatosensoriska delar av hjärnbarken

I området precis bakom den motoriska delen av hjärnbarken, framförallt i den så kallade parietalloben (hjässloben), registreras sinnesintryck som beröring, smärta, temperatur, vibration och ledkänsla (somatosensoriska funktioner). Skador eller tumörer i det här området leder till nedsatt eller förlorad känsel i den motsatta kroppshalvan. Även här har de olika kroppsdelarna sin bestämda plats i hjärnbarken, så att mindre skador ger begränsade bortfall av känsel, till exempel i en fot.

Associationsområden

Stora områden i hjärnbarken deltar i sammansatta uppgifter som att tänka, intellektuella funktioner, tolka sinnesintryck, planering och genomförande av sammansatta handlingar. Skador här kan leda till att vi inte kan tolka signaler som kommer till hjärnan, som till exempel synintryck. Skador kan också leda till att patienten inte förstår hur en sammansatt rörelse ska utföras och därför inte klarar av att utföra den (apraxi).

Synbarken

I nackloben (occipitalloben) finns syncentret. En skada i det här området leder till synbortfall. Om skadan endast finns på den enda sidan blir man blind på ögat på motsatt sida.

Språkområden

Hos praktiskt taget alla högerhänta finns språkområdet i den bakre delen av hjärnbarken på vänster sida. Detta gäller även för de flesta vänsterhänta, men ungefär en fjärdedel av de vänsterhänta har sin språkfunktion på höger sida. De områden som kontrollerar hörsel, tolkning av ljud, att göra ljuden "bildliga", och tal, ligger en bit ifrån varandra. Detta innebär att skador på olika ställen i hjärnan kan ge olika typer av språkstörningar. Till exempel kan det hända att patienten inte förstår vad som sägs (sensorisk afasi) eller att en patient inte kan tala (expressiv afasi).

Thalamus

Thalamus är ett center som finns i den centrala delen av hjärnan. De flesta sensoriska nervbanorna (som förmedlar signaler om sinnesintryck) från kroppen "omkopplas" i thalamus. Skador i thalamus medför därför sensoriska rubbningar i motsatt kroppshalva. Skador här kan också ge motoriska rubbningar.

Basala ganglierna

Det här är en samling kärnor som ligger djupt inne i storhjärnan. Basala ganglierna har viktiga uppgifter vad gäller förberedandet av viljestyrda rörelser. Skador på de basala ganglierna ger därför först och främst motoriska rubbningar. Dessa karakteriseras av stela rörelser, svårigheter med att inleda rörelser, långsammare rörelser, färre spontana rörelser samt skakningar. Sådana symtom kallas för parkinsonism.

Lillhjärnan

Lillhjärnan, cerebellum, finns i den bakre skallgropen och delvis under den bakre delen av storhjärnan. Den har ett överordnat ansvar för att samordna rörelser. Den beräknar på förhand kraft, tidpunkt och varaktighet av muskelsammandragningar i de muskler som deltar i en rörelse. När rörelser utförs tar lillhjärnan emot signaler om rörelser och kan därför justera rörelserna under tiden så att de blir jämna och harmoniska. Sjukdom eller skada i lillhjärnan leder till att rörelserna blir oprecisa och orytmiska (ataxi).

Hjärnstammen

Hjärnstammen förbinder storhjärnan, lillhjärnan och ryggmärgen. Alla nervbanor från kroppen passerar genom hjärnstammen. Hjärnnerverna som försörjer huvud och ansikte med nerver utgår från hjärnstammen. Skador eller tumörer i det här området kan därför påverka både motoriska och sensoriska funktioner i hela kroppen. Det finns inte något annat ställe på kroppen där så många nervbanor är samlade på ett så litet område. Hjärnstammen innehåller också de livsviktiga andnings- och cirkulationscentren, samt retikulärsubstansen som är viktig för medvetandet. Även mycket små skador, tumörer eller infektioner i hjärnstammen kan därför ge en rad olika bortfall, och mer omfattande skador kan leda till koma och livshotande funktionsrubbningar.