Epilepsi hos barn och ungdomar

Vad är epilepsi?

Med epilepsi menas olika typer av återkommande anfall som beror på störningar i hjärnans elektriska aktivitet. Man brukar dela upp anfallen i generaliserade (uppstår i båda hjärnhalvorna samtidigt) och fokala anfall (uppstår i ett begränsat område men kan sprida sig så att de omfattar hela hjärnan). 

Utöver de olika anfallstyperna kan epilepsi också delas in i olika epileptiska syndrom. De olika epileptiska syndromen karakteriseras av anfallstyp, EEG-fynd, var i hjärnan som anfallet uppstår, anfallsutlösande faktorer, ålder vid debut, svårighetsgrad och varaktighet.

Epilepsi är en ganska vanlig sjukdom som förekommer i alla åldersgrupper, men som är vanligast bland barn och äldre. Cirka fyra av 1 000 barn har epilepsi i Sverige.

Symtom och tecken

Epileptiska anfall kommer plötsligt men är vanligtvis kortvariga, från några sekunder upp till någon minut. Anfallsbilden kan se väldigt olika ut från individ till individ, men hos en och samma person är anfallen oftast likadana varje gång.

Symtomen på ett epilepsianfall kan variera från kraftiga ryckningar och kramper till sekundkorta frånvaroattacker, då personen har stirrande blick och förlorar tråden i samtalet (absenser). Vissa har epilepsianfall som gör att musklerna blir helt slappa, vilket kan göra att man plötsligt faller ihop. Epileptiska anfall kan också visa sig som upprepade monotona rörelser eller smackningar/grymtningar. Ändrad tidsuppfattning eller ändring av sinnesintryck kan också vara ett uttryck för epilepsi. Vissa anfall påverkar medvetandet, medan andra inte gör det. Man blir ofta trött efter ett epileptiskt anfall.

Ett typiskt anfall med kramper kan börja med att personen blir medvetslös, andningen stannar upp i några sekunder och kroppen blir helt stel. Huvudet vrids ofta till ena sidan eller böjs bakåt. Under den första minuten ser man ryckningar som börjar i armar, ben och huvud. Det är inte ovanligt att kroppen töms på urin och/eller avföring under anfallet. Det kan komma blod från munnen. Detta beror på att personen har bitit sig i tungan under anfallet. När personen vaknar upp efter anfallet är den ofta trött och omtöcknad.

Det allvarligaste epilepsitillståndet är status epileptikus. Detta är ett tillstånd där ett krampanfall inte går över inom 30 minuter eller då flera krampanfall kommer efter varandra utan att personen återfår medvetandet mellan anfallen. Vid epileptiska anfall som pågår i mer än fem minuter ska man ringa 112.

Orsak

Orsaken till epilepsi är kopplat till den ålder då barnet först får sjukdomen. Epileptiska anfall hos barn de första levnadsåren beror ofta på en medfödd skada i hjärnan eller medfödda rubbningar i barnets ämnesomsättning. Epilepsi som uppstår först senare i barndomen är ibland kopplat till infektioner (till exempel hjärnhinneinflammation), sjukdomar som påverkar nervsystemet (förstörd hjärnvävnad), huvudskador eller hjärntumörer. Ärfliga faktorer är vanliga. I de flesta fall kan man ändå inte säkert säga vad som är orsaken till att barnet fått epilepsi.

Vad kan utlösa epilepsianfall?

Alla människor kan i princip få ett epileptiskt anfall vid kraftiga utlösande faktorer eller påfrestningar. Personer med diagnosen epilepsi har en lägre tröskel för att anfallen ska utlösas och därför en tendens att de upprepas.

Flera förhållanden kan öka risken för att få ett epilepsianfall. För lite sömn, hög feber hos småbarn, lågt blodsocker, stress, snabb andning (hyperventilering), vissa förgiftningar, intag av vissa läkemedel eller alkoholabstinens är möjliga anfallsutlösande faktorer.

Hos en del personer med epilepsi kan flimrande och blinkande ljus utlösa anfall.

Om dosen av en epilepsimedicin nyligen har minskats eller om en tablett är glömd kan det utlösa anfall.

Genom att undvika kända anfallsutlösande faktorer och samtidigt se till att ta epilepsimedicinen enligt ordination kan man minska risken för att få nya anfall.

Diagnostik

Ofta kan det vara svårt att påvisa något fel vid undersökningar och olika tester. Därför är det viktigt att vittnen ger läkaren en beskrivning av anfallet. Det bästa är om en anhörig kan filma anfallet och visa läkaren. Läkaren behöver också få veta om anfallets längd, eventuell medvetslöshet, kramper och avgång av urin/avföring.

Observation av automatiska rörelser eller ryckningar i vissa muskelgrupper är också viktigt för läkaren att få veta, liksom det som kallas för aura. Aura är tecken som barnet eller de runt barnet kan märka som en förvarning om kommande anfall (känselbortfall/domningar i enskilda delar av kroppen, små ryckningar i vissa muskler, illamående, huvudvärk). Dessa symtom utgör anfallsstart och är desamma före varje anfall.

Vid utredning av misstänkt epilepsi genomförs flera olika undersökningar och tester. Man hittar då inte alltid något avvikande, och fynden tolkas alltid i förhållande till barnets symtom. Läkaren genomför en neurologisk undersökning med test av bland annat muskelstyrka, reflexer och ögonrörelser. 

Elektroencefalografi (EEG) är en undersökning där hjärnans elektriska aktivitet kan registreras och man kan avläsa särskilda mönster som är typiska för epilepsi. Detta är den viktigaste undersökningen när det gäller att ställa diagnosen epilepsi. Ett första EEG hos barn med epilepsi visar onormala fynd hos cirka 50 %. Vid upprepade EEG, inkluderande provokationer med sömnbrist och blinkande ljus, ökar man sannolikheten att hitta förändringar i EEG hos barn med epilepsi.

Vi vissa typer av epilepsi får barnet genomgå en magnetkameraundersökning av hjärnan som kan klargöra om något är onormalt i hjärnstrukturen. Magnetkameraundersökning ger detaljerade bilder av alla delar av hjärnan.

Behandling

Epilepsi hos barn kan ta sig många olika uttryck och behandlingen måste anpassas till det enskilda barnet. Generellt kan man säga att syftet med behandlingen är att förebygga att anfall utlöses, och om det inte går, att i alla fall minska antalet anfall och svårighetsgraden av dessa.

Egenbehandling

Ett gott råd är att leva ett så regelbundet liv som möjligt utan vaknätter och alkohol. Erfarenhet kommer i de flesta fall att kunna lära både barnet och föräldrarna vad det är som kan utlösa anfall. 

Allmänt är fysisk aktivitet positivt och kan ha anfallsförebyggande effekt. Därför bör alla barn med epilepsi uppmuntras att delta i idrottsaktiviteter. Fysisk aktivitet i situationer som kan vara farliga i samband med anfall (till exempel simning, surfing, dykning och klättring) bör antingen undvikas eller genomföras med tillräcklig uppsikt/säkerhet. Deltagande i sådana riskaktiviteter och nödvändiga säkerhetsåtgärder bör diskuteras med behandlande läkare.

Anfallsförebyggande behandling

Anfallsförebyggande läkemedelsbehandling av epilepsi innebär att barnet får en medicin av gruppen antiepileptika i optimal dos. Man eftersträvar behandling med ett antiepileptikum, men ibland behöver man kombinera flera olika antiepileptika. Detta ger i de flesta fall anfallskontroll. 

En del antiepileptika har biverkningar. Några av de vanligaste biverkningarna är dåsighet, yrsel, koncentrations-, minnes- och inlärningssvårigheter.

Om man inte uppnår tillfredsställande anfallskontroll med antiepileptika ska barnet genomgå en utvidgad utredning för att säkerställa att rätt diagnos och läkemedelsbehandling givits samt bedöma om andra behandlingsformer än läkemedel bör provas, exempelvis ketogen diet. 

Ketogen diet kan vara effektivt vid vissa former av epilepsi och innebär att barnets kost innehåller mycket fett och mycket lite kolhydrater. En dietist beräknar kostupplägget individuellt för varje barn och tar fram matrecept. Det krävs regelbundna kontroller och tillskott av vitaminer och mineraler. Man ska inte själv experimentera med ketogen diet.

Hos en liten grupp av barn och ungdomar med epilepsi kan kirurgisk behandling bli aktuell. Kirurgen kan då "avlägsna" det område i hjärnan där epilepsianfallet har sitt ursprung.

Anfallsbehandling

Anfallen ser ofta mycket dramatiska ut, men de flesta behöver inte tillsyn av läkare, varken under eller efter anfall. Undantagen är om anfallet har varat längre än fem minuter, om det kommer flera anfall efter varandra eller om barnet har ådragit sig skador under anfallet som kräver tillsyn. I sådana fall ska man ringa 112 med en gång. Om orsaken till krampanfallet inte är känd (om barnet till exempel inte har känd epilepsi), blir barnet oftast inlagd på sjukhus.

De flesta anfall går över av sig själv, men i sällsynta fall kan anfallen vara så länge att de behöver behandlas. Anfall som varar längre än fem minuter vill man ofta behandla. Detta görs genom att ge ett muskelavslappnande och lugnande läkemedel, bensodiazepin, som munhålelösning (midazolam, sprutas in mot kindslemhínnan) eller som rektallösning (diazepam, ges i ändtarmen).

Anhöriga som vill kunna ge akutbehandling till ett barn kan få lära sig detta via sjukvården.

Under anfallet kan vittnen bidra till att minska skadorna, men man ska inte försöka dämpa kramperna. Det viktigaste är att skydda huvudet mot stötar (lägg en jacka eller något annat mjukt under huvudet), avlägsna potentiellt skadliga föremål som personen kan slå sig på, behåll lugnet, ge ingenting att dricka och försök inte att placera något mellan tänderna (många biter sig i tungan, men detta är sällan farligt och man ska inte försöka förhindra detta). När kramperna avtar är det viktigt att säkra fria luftvägar. Lägg gärna barnet i stabilt sidoläge. Ett barn som precis har haft ett krampanfall ska inte lämnas ensam under de första timmarna.

Prognos

De flesta med epilepsi får en god eller fullständig anfallskontroll med läkemedel, men vissa barn blir aldrig anfallsfria. Drygt hälften av barnen växer ifrån anfallen när de blir vuxna. Möjligheten att bli av med epilepsin beror bland annat på eventuell annan sjukdom eller skada i hjärnan.

Läkemedelsbehandling ska fortsättas till och med två års anfallsfrihet. Därefter trappas behandlingen ner och sätts ut inom loppet av minst en till två månader. Vid vissa epilepsiformer kan nedtrappning av antiepileptika övervägas redan efter ett till två års anfallsfrihet. Barnet behåller epilepsidiagnosen i ett år efter att medicinen har satts ut.

Återfall med nya anfall kan förekomma när dosen minskas och efter att man avslutat behandlingen. Barnet ska därför fortsatt ha extra tillsyn vid riskaktiviteter (till exempel simning), efter avlutad behandling. Läkaren som följer upp epilepsin avgör hur länge man bör vara extra försiktig.

Skola, körkort och yrkesliv

En del barn behöver extra stöd på förskolan och i skolan för exempelvis inlärningssvårigheter. Trösken för pedagogisk och neuropsykologisk utredning bör vara låg.

Personer med epileptiska anfall får inte ha körkort. Om man har varit anfallsfri i ett år eller mer kan man dock få kärkortstillstånd eller få tillbaka sitt körkort för personbil (klass B).

Det finns en del restriktioner om barnet fortfarande har epilepsi som vuxen. Dessa är både för barnets eget och andras säkerhet. Restriktionerna gäller bland annat yrkesval. Person med epilepsi kan inte bli pilot, sjöbesättning på internationella farvatten, arbeta vid järnväg eller med säkerhetstjänst, eller vara chaufför inom offentlig transport. De kan inte heller använda verktyg eller maskiner, eller ha något annat arbete där risken för skada är stor vid ett eventuellt anfall.