Diagnostik av hjärntumörer

För att diagnosen hjärntumör ska ställas görs flera diagnostiska undersökningar – sjukdomshistoria, klinisk undersökning, kompletterande undersökningar, bildundersökningar, biopsi och histologi. Observationerna från patientens sjukdomshistoria och den kliniska undersökningen ger ofta läkaren tydliga indikationer om vad som kan vara fel och var skadan sitter i nervsystemet. Den här kunskapen används för att bestämma vilka andra undersökningar som bör göras.

Sjukdomshistoria

Det är helt avgörande att den läkare som ska ställa diagnosen får en så fullständig sjukdomshistoria som möjligt. Viktig information gäller när tillståndet startade, vilka symtom och tecken som finns, hur tillståndet utvecklar sig, i vilken ordningsföljd förändringarna har uppstått, vilka konsekvenser som symtomen medför, till exempel förlust av funktioner.

Klinisk undersökning

Den fysiska undersökningen som läkaren gör kallas klinisk undersökning. Förutom den allmänna bedömningen av de olika organen som hjärta, lungor, mage är den neurologiska undersökningen viktigast. Det innebär att man kontrollerar sådant som syn, hörsel, balans, koordination, reflexer, kraft i armar och ben, samt känselsinne i de olika delarna av kroppen.

Kompletterande undersökningar

Dessa undersökningar omfattar i de flesta fall olika blodprover samt i vissa fall prov av ryggmärgsvätskan. Blodprover kan ge generell information, och om eventuella nervskador kan sättas i samband med sjukdom i andra delar av kroppen, eller om nervskadan kan ha lett till förändringar i andra organ. Tumörer i vissa delar av hjärnan kan påverka kroppens hormoner och i dessa fall är kontroller av hormonnivåer en viktig del av utredningen. Undersökning av ryggmärgsvätskan kan ge viktig information om det centrala nervsystemet. Inflammatoriska förändringar, som kan förväxlas med tumörer, kan ge förändringar i ryggmärgsvätskan vilket ger läkaren information om sådana sjukdomar. Ryggmärgsvätskan kan också innehålla celler från en eventuell tumör, vilket kan underlätta arbetet med att ställa en korrekt diagnos.

Bildundersökningar

Magnetkameraundersökning (MR) av hjärnan

Vid magnetkameraundersökning används magnetfält och radiovågor för att skapa bilder av hjärnan. Den som undersöks ligger inne i en cylindrisk maskin i cirka 15–30 minuter. Magnetkameraundersökningsbilder är särskilt lämpade för diagnostik av hjärntumörer då de ger detaljerade bilder av hjärnstrukturerna. Ibland ges kontrastvätska i blodet, vilket bidrar till ännu tydligare bilder av en eventuell tumör.

Datortomografi undersökning (DT) av hjärnan

Bilder från MR ger mer information än DT-bilder, men DT brukar gå snabbare att utföra, och har också andra egenskaper som kan göra den nödvändig i utredningen av en hjärntumör.

PET - positronemissionstomografi

PET är en undersökningsmetod som utnyttjar små mängder radioaktiva ämnen kopplat till exempelvis druvsocker (glukos). En lite mängd av en sådan radioaktiv enhet sprutas in i blodet och samlar sig på ställen med hög förbränning. Cancerceller har särskilt hög förbränning och undersökningen kan därför också säga något om aktiviteten i en cancertumör. Utstrålningen från tumörer registreras med en särskild kamera.

PET är väl lämpat för stadieindelning av en tumör, bedömning av effekten av pågående eller avslutad behandling, för att upptäcka eventuella återfall, hitta metastaser (spridning) och för att särskilja godartade från maligna tumörer.

Biopsi och histologi

Utöver ovan nämnda undersökningar är kirurgi nödvändigt för att diagnostisera en hjärntumör och fastslå vilken typ det är. Vid kirurgi kan hjärnkirurgen ta en biopsi, ett vävnadsprov, genom att ta bort en bit av tumören och sedan granska den i mikroskop (histologisk bedömning). Histologin är ofta helt avgörande både för val av behandling och för att bedöma prognos.

En biopsi kan utföras som en del av en operation för att ta bort en tumör. Undersökningen kan också utföras som en egen diagnostisk procedur.

För att komma åt tumören måste kirurgen i vissa fall borra ett hål genom skallen. I andra fall skärs en större bit av skallen ut (kraniotomi) för att säkra bästa möjliga översikt. En tunn nål förs sedan in i tumören och tumörvävnad tas ut genom nålen. Benbiten sätts på plats när ingreppet är över.

Stereotaktisk eller navigationsledd biopsi

Hjärntumörer sitter sällan på hjärnans utsida. Det är därför inte så lätt att träffa tumören med biopsinålen. Samtidigt är det också viktigt att göra minsta möjliga skada på den normala hjärnvävnaden under biopsitagningen. För att åstadkomma detta har olika metoder utvecklats för att säkerställa att kirurgen träffar tumören, med minimal skada på annan vävnad.