Behandling av hjärntumörer

Vilken typ av behandlingsform som väljs för en hjärntumör beror på typ, storlek och lokalisering av tumören, samt patientens ålder och allmänna hälsotillstånd. Läkaren skräddarsyr behandlingen så att den passar den enskilda patientens diagnos.

Många involverade specialister

Behandling av hjärntumörer kan vara komplicerade och det behövs ett helt team av fackpersoner. Teamet kan bestå av:

• Onkolog – en läkare som är specialist på cancerbehandling.
• Neurolog – en läkare som är specialist på sjukdomar i nervsystemet.
• Neurokirurg – en hjärnkirurg.
• Radiolog – en läkare som är specialist på att tolka olika former av bilddiagnostik (röntgen, datortomografi, magnetkameraundersökning, ultraljud).
• Patolog – en läkare som är specialist på att tolka/diagnostisera mikroskopiska snitt av bitar (biopsier) som har tagits från tumören.
• Endokrinolog – en läkare som är specialist på hormonsjukdomar.

Primärbehandling

Den första behandlingen av en hjärntumör består vanligtvis av kortikosteroider som dämpar svullnad (ödem) i hjärnvävnaden. På grund av obehagliga och ibland allvarliga biverkningar bör behandling ges så kort tid som möjligt. Om krampanfall har förekommit kan det bli nödvändigt med krampförebyggande läkemedel, antiepileptika. Om tumören har lett till ansamling av cerebrospinalvätska i hjärnan, hydrocefalus, kan det vara nödvändigt att operera in en så kallad shunt. En shunt är en lång tunn slang som placeras inne i hjärnan och som förs under huden till en annan del av kroppen, vanligtvis buken. Slangen gör att man kan dränera överskottsvätska från hjärnan till magen.

Behandlingsmetoder

Kirurgi

Detta är förstahandsbehandlingen vid hjärntumörer. Det innebär att man tar bort så mycket som möjligt av tumören samtidigt som kirurgen försöker begränsa skada av frisk hjärnvävnad till ett minimum. En del tumörer kan tas bort helt och hållet, andra kan bara tas bort delvis eller inte alls. Om tumören är dåligt avgränsad och växer in i annan vävnad kan det vara svårt att ta bort den helt och hållet. Detsamma gäller tumörer som ligger centralt i hjärnan eller i hjärnstammen, där det kan vara livsfarlig att försöka operera bort den. Om en tumör växer långsamt, vanligtvis en godartad tumör, kan det hända att neurokirurgerna väntar med att operera för att se hur tillståndet utvecklar sig.

Strålbehandling

Strålning med hög energi kan användas för att förstöra tumörceller i hjärnan. Här är det också viktigt att behandlingen ges på ett sådant sätt att skadan av normal hjärnvävnad blir så liten som möjligt. Detta görs dels genom att man skärmar av de friska delarna av hjärnan, dels med hjälp av strålmetoder som är mycket precisa och skonar normal hjärnvävnad så mycket som möjligt (till exempel gammakniv, strålkniv). Detta kallas även stereotaktisk strålkirurgi.

Cytostatikabehandling

Detta är läkemedel som dödar celler som delar sig ofta, vilket cancerceller gör. Cytostatika ges antingen som tabletter, som injektioner direkt i blodet (intravenöst) eller som injektioner direkt in mellan hjärnhinnorna och hjärnan (intratekalt). Användning av cytostatika beror helt och hållet på vilken typ av tumör det är. En del tumörer reagerar bra på sådan behandling, de går tillbaka eller försvinner i bästa fall helt och hållet. Andra tumörer reagerar nästan inte alls på denna typ av behandling.

Kombinationsbehandling

Många gånger behandlas hjärntumörer med en kombination av de ovan nämnda behandlingsformerna. Eftersom en tumör kan komma tillbaka om någon av tumörcellerna finns kvar är målet att ta bort så mycket som möjligt och helst hela tumören genom kirurgi. Cytostatika och strålbehandling kan sedan bidra till att minska risken för att tumören återkommer efter kirurgi. 

Prognos och uppföljning

När behandlingen är avslutad kan hjärntumören vara borta eller inte märkas av på flera år (detta kallas remission), eller så kan den försvinna helt. En hjärntumör som är i remission har slutat växa och cellerna har slutat dela sig.

Som en del av uppföljningen av hjärntumörbehandlingen blir man ofta kallad till regelbundna kontroller med magnetkameraundersökning. Det kan vara med tre eller sex månaders intervall, alternativt årliga intervaller, beroende på vilken typ av tumör det rör sig om.