Ansiktsförlamning, facialispares

Vad är facialispares?

Facialispares är en ansiktsförlamning som beror på en skada i ansiktets rörelsenerv (nervus facialis). Förlamningen kan vara perifer, det vill säga orsakad av en skada på nerven efter nervens utlopp från centrala nervsystemet (hjärnan), eller central, orsakad av en skada i centrala nervsystemet.

Ensidig perifer ansiktsförlamning är ett förhållandevis vanligt tillstånd hos annars friska personer (Bells pares). 

En av 60–70 individer drabbas av perifer ansiktsförlamning någon gång under livet, oftast mellan 15 och 60 års ålder. Tillståndet är lika vanligt hos kvinnor som hos män, men förekomsten är något högre hos gravida och hos personer med diabetes. 

Symtom

Vid ansiktsförlamning har man svårt att röra musklerna i den ena halvan av ansiktet. Detta gör att mungipan på den drabbade sidan hänger ner, vilket ses tydligast när man ler.

En perifer ansiktsförlamning uppstår i regel utan förvarning och utan någon säker orsak eller tecken på annan sjukdom. Typiskt för perifer ansiktsförlamning, utöver hängande mungipa, är svårighet att rynka pannan och sluta ögat på den förlamade sidan.

Vid central ansiktsförlamning är funktionen i den övre ansiktsmuskulaturen intakt på grund av dubbelinnervation så att ögat kan slutas och pannan rynkas. Förlamning som beror på en central skada uppstår vanligen till följd av en allvarlig sjukdom eller skada på hjärnan. I dessa fall är det vanligt att ha andra symtom utöver förlamningen. Central ansiktsförlamning är ett av de vanligaste symtomen vid stroke.

Orsak

Perifer ansiktsförlamning uppträder i de flesta fall utan koppling till annan sjukdom. 

I vissa fall beror perifer ansiktsförlamning på virussjukdom med herpes simplex-virus typ 1 eller herpes zoster-virus (bältros). Andra orsaker kan vara neuroborrelios (efter fästingbett), sarkoidos, Guillain-Barrés syndrom, skada efter operationer i området, eller andra sällsynta sjukdomar. Det finns rapporter om fall efter influensavaccinering.

Så kallad central ansiktsförlamning beror vanligen på stroke eller en hjärntumör som trycker på nerven och påverkar nervfunktionen.

Diagnos

Diagnosen är lätt att ställa på de typiska symtomen. Enkla undersökningar som utförs på en läkarmottagning kan vara till hjälp för att ta reda på om nervskadan sitter centralt eller perifert.

Blodprov eller prov från ryggmärgsvätskan tas ibland för att undersöka om tillståndet beror på borrelia.

Vid en central ansiktsförlamning utreder man hjärnskadan på sjukhus. Då görs bland annat datortomografi eller magnetkameraundersökning av hjärnan.

Behandling

Målet med behandlingen är att bidra till att påskynda läkningen och skydda ögat mot skada på hornhinnan. Lindriga fall behöver knappt någon behandling, medan svårare fall måste behandlas med åtgärder för att skydda ögonen.

Läkemedelsbehandling

Behandling med kortisontabletter påskyndar läkningen och minskar risken för kvarstående symtom. Behandling med kortisontabletter rekommenderas därför i 10 dagar, så snart diagnosen är ställd.

Om det finns utslag som talar för borreliainfektion eller bältros i ansiktet kan behandling för dessa tillstånd ges.

Skydda ögat

Om ögat inte kan stängas helt finns risk att hornhinnan skadas. Hornhinnan skyddas genom att man droppar konstgjord tårvätska i ögat på dagen och använder salva och täcker över ögat som behandling på natten. Om ögat inte går att stänga ordentligt kan man också använda tätt sittande skyddsglasögon (skid- eller sportglasögon) för att skydda ögat. Vid svåra besvär kan läkaren ordinera ett genomskinligt plastskydd över ögat eller tejpning av ögonlocket med hudtejp.

Fysioterapi

För att träna musklerna i ansiktet kan man också få hjälp av en specialiserad fysioterapeut att göra grimas-övningar, vilket kan förbättra ansiktsfunktionen.

Prognos

De flesta patienter blir helt bra med behandling. De lindrigare förlamningarna blir oftast bättre inom 4–6 veckor. De mer omfattande förlamningarna kan hålla i sig i mellan 3 och 9 månader, ibland ännu längre. Men även om det dröjer länge innan man blir bättre finns det fortfarande en möjlighet att man blir helt bra. För dem som har kvarstående ansiktsförlamning finns hjälp att få med kirurgiska åtgärder.

Yngre patienter med lindrigare förlamning har den bästa prognosen för att bli helt återställda.