Epileptiska anfall

Det kan vara dramatiskt att bli vittne till ett epileptiskt anfall. Särskilt generaliserade tonisk-kloniska anfall är skrämmande för många. Det är därför viktigt att den som har epilepsi berättar för sina närmaste om hur sjukdomen yttrar sig, och vad de ska göra om ett sådant anfall uppstår.

Vad kan andra göra under ett anfall?

De flesta epileptiska anfall varar i mindre än två minuter, och anfall som är kortare än tre till fyra minuter kräver vanligtvis ingen speciell behandling. Vittnen till anfallet kan inte göra något för att förhindra anfallet och de bör hålla sig lugna. Det som kan göras är att ta tiden från anfallets start och säkra omgivningen. Målet är att minska risken för att personen skadar sig.

I motsats till vad många tror finns det ingen risk att svälja sin egen tunga, men vissa kan bita sig själva hårt. Ändå ska man inte lägga något i munnen på personen under anfallet, även om avsikten är att skydda tungan. Kläder eller annat som eventuellt täpper till luftvägarna bör tas bort så att patienten får fri andning.

Vittnen ska inte försöka hålla fast den som krampar utan istället lägga ett mjukt underlag under huvudet så att personen i fråga inte slår sig. Vassa och farliga föremål måste avlägsnas så att personen inte skadar sig.

Utöver detta är det enda man kan göra att vara på plats med den som har anfallet. Efter anfallet kan han eller hon vara mycket trött och förvirrad. Den drabbade kan ha bitit sig eller ådragit sig andra skador och har ofta behov av torra kläder. Stanna alltid kvar tills dess att personen är vaken och klar. Transport till sjukhus kan bli aktuellt om anfallet vara i mer än fem minuter, om skador har uppstått eller om det är första gången som personen får ett anfall.

Status epileptikus

I sällsynta fall varar ett akut epileptiskt anfall längre än fyra till fem minuter. Det kan också hända att personen får upprepade anfall mellan vilka hen inte återhämtar sig. Detta tillstånd kallas status epileptikus.

Status epileptikus kan bli mycket allvarligt och leda till skador i kroppen och hjärnan. Snabb behandling och transport till sjukhus är nödvändigt.

Tillståndet behandlas vanligtvis först med ett bensodiazepin-läkemedel, exempelvis injektion diazepam. Ett alternativ är midazolam som ges som munhålelösning eller injektion.

Läkemedlet ges vanligen av vårdpersonal. Vissa personer drabbas ofta av epileptiska krampanfall, och ibland kan de känna att ett anfall är på väg. Dessa patienter, och deras närstående, kan få lära sig använda akutmedicin vid krampanfall, som de själva kan ta/ge om tillståndet uppstår.

Bensodiazepin är inte alltid tillräckligt för att få kontroll över status epileptikus. Då kan vårdpersonal använda andra antiepileptiska läkemedel i tillägg, till exempel levetiracetam, fenytoin eller valproat som injektion direkt i blodådran (intravenös). Vid svåra och långdragna anfall kan det bli nödvändigt att behandla patienten med narkos för att kunna kontrollera tillståndet.