Jag har blivit mer ödmjuk efter min Parkinsons-diagnos

Det var när Annika Laack var 42 år som hennes första symtom på Parkinsons började uppdagas. Balansen blev sämre, hon hade svårt att stå stilla och hon började snubbla när hon sprang. Hon berättar för Netdoktor att hon under många år har haft reumatiska problem men då hon år 2002 kände sig mycket bättre beslutade hon sig för att sluta med medicinerna. Och det var i samband med detta som Parkinsonsymtomen kom smygandes.

– Jag har alltid jobbat som frisör och det var ungefär en månad efter jag slutade med mina reumatiska mediciner som jag upptäckte att mina händer började skaka allt mer. Därefter blev vänsterarmen och vänstra benet allt svårare att kontrollera. Armen började hänga och benet släpade efter. Men det som slutligen fick mig att uppsöka läkare var då jag åkte skidor och insåg att jag faktiskt inte kunde svänga till vänster, jag kunde bara svänga höger, berättar Annika Laack.

Annika Laack är gift och har två barn, och tiden som har gått sedan hon fick diagnosen beskriver hon som en riktig resa. Och då hon kände att hon inte längre kunde utföra sitt jobb lika bra som tidigare beslutade hon sig, efter mycket velande hit och dit, att sluta som frisör i maj 2009.
– Saker och ting som tidigare varit självklara blev plötsligt problematiska. Jag har till exempel alltid varit en väldigt social och aktiv person men som en följd av sjukdomen sluddrar jag vilket gör att folk har svårt att höra vad jag säger, och det tycker jag väldigt jobbigt. Jag har alltid pratat fort och nu med ”sludderpålägg” blir det ju inte lättare att förstå vad jag säger. Det har i sin tur lett till att jag blivit allt mer avvaktande och kan tycka att det är jobbigt att umgås med folk, något jag tidigare älskat. Men jag är ju fortfarande väldigt social så påstår jag att jag blivit osocial skulle nog mina vänner kalla mig lögnare, säger Annika Laack med ett skratt.

Förändringarna i livet med Parkinsons

En av de största förändringar som hon upplever är att hon ständigt måste planera och tänkta på vad hon ska göra vid olika tidpunkter. Som exempel nämner hon att hon numer får tänka på att ”gå fram till stolen och sätta sig på den” för att hon inte ska missa den. Alla vardagliga saker tar mycket längre tid jämfört med tidigare, berättar hon.
– Jag kan ju bli förbannad över att saker och ting inte funkar så som man är van att det ska göra. Det gör att jag både kan bli arg och ledsen men samtidigt måste man ge sig den tillåtelsen också. Men det som jag tycker är absolut tråkigast med min sjukdom, förutom att folk kan ha problem med att höra vad jag säger, att möjligheten att dansa. Jag har alltid älskat att dans, vilket jag fortfarande gör i viss mån men inte på långa vägar lika bra som tidigare och det är en stor sorg.

– Man får lära sig att anpassa sig efter sin sjukdom och sina egna förutsättningar. Kan jag till exempel inte cykla så får jag väl gå och så vidare. Sen tycker jag man bör försöka resonera som så att det man inte klarar av kan man träna på. Det är en förvisso en klyscha men träning ger färdighet så det mesta som man inte klarar av kan man lära sig. Jag hoppas att jag i framtiden kan hjälp andra Parkinson-sjuka med att fortsätta leva och må bra. Och viktigt att komma ihåg är att Parkinson förvisso försvårar vardagen men det rör sig främst om mindre begränsningar, och dessa kan man lära sig att hantera.

Finns det något positivt med att du fått Parkinson?
– Definitivt. För det första är jag väldigt glad att jag faktiskt börjat studera vilket jag förmodligen inte skulle ha gjort om jag inte blivit sjuk. Sen skulle jag vilja påstå att jag blivit mer ödmjuk och uppskattar det lilla i vardagen. Jag försöker helt enkelt leva mer i nuet och göra det bästa av situationer, avslutar Annika Laack.