Adhd

Vad är adhd?

Förkortningen adhd står för attention-deficit/hyperactivity disorder. Det är ett tillstånd som börjar i barndomen och ofta fortsätter i vuxen ålder. Adhd kan delas in i kombinerad form (ouppmärksamhet och hyperaktivitet/impulsivitet), huvudsakligen ouppmärksam form (kallas också add) eller huvudsakligen hyperaktiv/impulsiv form.

Förekomsten av adhd hos barn uppskattas till tre till sju procent och tillståndet är två till tre gånger vanligare hos pojkar än hos flickor.

Bland vuxna är förekomsten av adhd två till tre procent och adhd förekommer något oftare hos män än kvinnor.

Symtom

"Attention-deficit" betyder bristande koncentrations- och uppmärksamhetsförmåga, och innebär svårighet att fokusera på uppgifter som inte upplevs intressanta.

"Hyperactivity" står för hyperaktivitet och impulsivitet, en svårigheter att hålla sig lugn och att kunna kontrollera sin impulsivitet. Dessa problem berör nästan alla områden i livet, exempelvis skola/arbete och relationer.

Symtomen på adhd syns ofta inte lika mycket utåt hos flickor som hos pojkar, och svårigheterna märks ofta först när kraven ökar i högre årskurser. Flickor har ofta besvär med ångest eller depressiva symtom innan deras adhd uppmärksammas.

Orsak

I hjärnan finns olika nervbanor där flera nervceller samarbetar för en gemensam uppgift. Vissa nervbanor har med motorik, uppmärksamhet och planering att göra. Forskning tyder på att dessa nervbanor fungerar annorlunda hos personer med adhd och att det är kopplat till signalsubstanserna dopamin och noradrenalin. Det finns också tecken som tyder på försenad hjärnmognad hos barn med adhd.

Ärftlighet har stor betydelse för att få adhd. Man har också sett att låg födelsevikt och att vara för tidigt född, samt låg familjeinkomst under barndomen är associerat till adhd. 

Diagnos

Hos barn börjar utredning av adhd hos barnläkare, skolläkare eller barnpsykiatriker som gör en första bedömning. Dessa kan sedan skicka remiss för utredning av adhd till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), ibland till barn- och ungdomsmedicin (BUM).

Hos vuxna med adhd görs ofta den första bedömningen på vårdcentralen som sedan skickar remiss vidare för utredning av adhd till vuxenpsykiatrin. Ibland startar utredningen av adhd i samband med utredning eller behandling för psykisk sjukdom på psykiatrisk mottagning eller beroendemottagning.

Bedömningen bygger på sjukdomshistoria, symtom, påverkan på vardagslivet och andra samtidiga sjukdomar. Ibland behövs kontroll av blodprover för att utesluta att kroppsliga sjukdomar bidrar till symtomen.

Vid utredning används ofta olika skattningsformulär för att ringa in problemen. Om det är ett barn som utreds brukar föräldrar och skolan få fylla i formulären. Om det är en vuxen som utreds brukar personen själv, föräldrar och/eller andra närstående få fylla i formulär eller bli intervjuade. Diagnosen ställs efter en sammanvägd bedömning av hela utredningen. Det finns inget frågeformulär eller test som enskilt kan användas för att ställa diagnosen adhd. 

Behandling

Multimodal behandling

De viktigaste åtgärderna vid adhd är information till patienten och anhöriga samt anpassningar och stöd så att den som har adhd kan klara av skolarbetet eller arbetet och vardagslivet. Så kallad multimodal behandling rekommenderas. Det innebär för adhd en kombination av psykosociala och pedagogiska stödinsatser, olika hjälpmedel och vid behov även läkemedelsbehandling. Olika instanser som skolan, elevhälsan, socialtjänsten, habiliteringen, primärvården och psykiatrisk vård behöver ofta samarbeta för att hjälpa personer med adhd.

Läkemedel

Läkemedelsbehandling kan prövas efter att en grundlig utredning är gjord. Behandlingen är riktad mot hyperaktivitet, impulsivitet och koncentrationsproblem. Om dessa symtom förbättras kan det även få positiv effekt på andra områden i livet, exempelvis relationer och skolprestationer.

Centralstimulerande läkemedel är de mest använda medicinerna vid adhd. Dessa kan lindra många symtom vid adhd, men botar inte tillståndet. Förstahandspreparatet är metylfenidat. Om det inte har effekt eller vid svåra biverkningar provas ofta lisdexamfetamin eller dexamfetamin som också är centralstimulantia. Dexamfetamin är inte godkänt för vuxna, bara för barn och ungdomar i åldern 6–17 år och används som tillfällighetsbehandling, inte regelbundet.

Ibland används icke-centralstimulerande läkemedel mot adhd. Vanligast är atomoxetin, men även guanfacin ges ibland till barn. Dessa läkemedel är långtidsverkande och om man ska sluta med dem måste man trappa ner dosen under några veckors tid.

Sömn

Sömnstörningar är vanligt vid adhd, vilket kan öka adhd-symtomen. Vid sådana besvär är det viktigt med god sömnhygien som att försöka hålla sig till regelbundna sovtider, ha tyst och svalt sovrum samt varva ner och helst undvika skärm någon timme innan sänggående. För mycket stillasittande, att ta en tupplur eller dricka koffeinhaltig dryck sent på dagen kan försämra nattsömnen. En del kommer ändå inte till rätta med sömnen och då kan ibland sömnhormonet melatonin hjälpa. Melatonin kan förskrivas inom läkemedelsförmånen till barn med adhd i åldern 6–17 år.

Beteendeterapi

Vuxna med adhd kan bli hjälpta av kognitiv beteendeterapi. Sådan terapi brukar fokusera på organisations- och tidshanteringsförmåga, känsloreglering, problemlösningsförmåga, social kompetens och strategier för att förbättra uppmärksamhet och impulsivitetshantering.

Prognos

Med åldern minskar hyperaktiviteten och impulsiviteten hos många, medan koncentrationssvårigheterna minskar i lägre grad. I vuxen ålder avtar symtomen hos en del med adhd. De flesta lär sig leva med och hantera sina adhd-symtom och hittar kompensatoriska strategier, men en del har kvar stora svårigheter som påverkar vardagsliv, relationer och arbete.