Fråga: trötthet å sömnsvårigheter!

Hej och tack för din fråga som är mycket intressant och kräver ett rätt långt svar. Det du beskriver är ett problem som jag inte tror är alldeles ovanligt. Du undrar om du har ADHD, är deprimerad eller lider av något annat, eftersom du alltid är trött på dagarna och har svårt för att fokusera på det du ska göra, om du inte finner det intressant och engagerande. På kvällarna, däremot, piggnar du till och har svårt att komma till ro för natten. Man misstänkte ADHD när du var i 15-årsåldern, men efter en kort bedömning verkar man inte ha kommit till den slutsatsen, efter vad du tror.

Låt oss börja här! För att man ska kunna misstänka ADHD eller ADD bör det rimligen ha funnits symptom redan från din tidiga barndom, vilket dina föräldrar och andra i din omgivning borde kunna vittna om. Var du okoncenterad och impulsiv som barn och var du kanske överaktiv och uppfattades som “besvärlig” på olika sätt? Det skulle i så fall kunna tala för ADHD-symtom. Å andra sidan finns det ju också den tystare varianten med ADD utan symptom på överaktivitet. Den kan vara svårare att upptäcka, eftersom personen ifråga ofta är mer tillbakadragen och undvikande och ofta har problem i skolan utan att göra mycket väsen av sig. Ibland kan lite egenartade impulsiva beteenden leda till att till exempel läraren får upp ögonen för att något inte stämmer men kanske ser det mest som en personlighetsfråga. Jag har haft ADD-patienter som råkat lite illa ut i skolan just av den anledningen att de uppfattats som en aning egensinniga och besvärliga, när det i själva verket handlat om att de känt sig osäkra och pressade och inte riktigt vetat hur de ska hantera olika situationer. Vid ADHD och ADD kan det också förekomma lite autistiska drag i personligheten, vilket kan ställa till problem ibland och göra det svårt att veta hur man ska reagera på och förhålla sig till omgivningen.

Så, om vi antar att allt annat har varit bra med dig och att du varit frisk som barn, tror du då att det kan ha funnits tidiga symptom på ADHD eller ADD som inte upptäckts av omgivningen? Om det inte är så, kan man ju undra varför du plötsligt i årskurs 8 eller 9 föll igenom och inte orkade med riktigt.

Detta är ju en svår period för alla att gå igenom med pubertet och förändringar i både kropp och psyke. Många – och kanske särskilt pojkar – tycker att det är väldigt tungt att gå i skolan de här åren. Man känner sig ofta trött och oinspirerad och har lätt för att fly in i annat, till exempel musik eller datorspel. En del börjar experimentera med droger. Det är ofta ett grupptryck att strunta i skolan och lärarna, och det kan också ha en stor betydelse. Vuxenvärlden är ju inte heller alltid så bra på att ta hand om sådant.

Högstadiet är för det mesta rätt välstrukturerat. Eleverna vet vad de ska göra och vad som förväntas av dem. Redan på gymnasiet förändras detta något, och mer ansvar läggs på eleven själv att hand om sina studier. Lärarna är kanske något mer akademiska och mindre omhändertagande. I takt med att eleverna blir äldre blir de kanske också mer och mer behandlade som unga vuxna med eget ansvarstagande. Det är naturligtvis positivt ur många aspekter, men jag har träffat flera ADHD/ADD-patienter som tyckte att detta var en svår tid för dem. De saknade grundskolans struktur och tydlighet och tappade lätt bort till exempel information om läxor och prov och misslyckades därför i mycket av vad de tog sig för. I inspirerade stunder kunde de dock göra bra ifrån sig, så det var inte nödvändigtvis fel på begåvningen. Känner du igen dig i det här?

Efter gymnasiet, när man förväntas vara vuxen och veta vad man vill, är det naturligtvis många som känner sig vilsna och saknar klara mål. Det verkar ha blivit mera så nuförtiden, vilket kanske har att göra med hur samhället förändrats i allmänhet men också naturligtvis med dåliga tider, ungdomsarbetslöshet och liknande problem. Det är inte alltid självklart hur den fortsatta karriären ska se ut efter gymnasiet, vilken utbildning man ska söka in på eller vad man ska göra med sitt liv. Förutom dessa allmänna problem, som delas av alla i ens generation, känner sig oftast den som har ADHD/ADD-problem mer vilsen och bortkommen i tillvaron. Att till exempel gå från skolvärlden till universitet och högskola, och samtidigt kanske försöka bo på egen hand, kan bli till ett enormt problem eftersom den gamla vanliga tryggheten och strukturen försvinner, hur tråkig man än kan tycka att den varit. Att själv försöka disciplinera sig och upprätthålla en struktur kan vara svårt för alla men kan bli till ett oöverstigligt hinder för den som har ADHD/ADD. Resultatet kan bli antingen apati eller ett impulsivt hoppande från det ena projektet till det andra (jobb eller studier eller vardagliga saker som tvätt och städning) med ofta katastrofalt resultat. Efter ideliga misslyckanden blir det till slut lättare att fly undan och bara låta tiden gå. Det är lätt att anklaga sig själv och bli missmodig och lynnig till humöret, och många gånger stöter man bort andra människor utan ett egentligen vilja det. Är detta något du känner igen dig i?

Om inte något av allt detta stämmer in på dig, finns det några andra alternativ som vi kan begrunda. Du är själv inne på tankegången att du kanske lider av en depression. Det finns i och för sig ingen motsättning i att du både skulle kunna ha ADHD/ADD och depression, men om vi antar att du “bara” har en depression, så skulle detta i så fall vara något som inte diagnostiserats tidigare och som du inte har fått prova någon behandling för, om jag förstår dig rätt. Depression debuterar tidigt hos en del unga människor (ibland redan i barndomen) och kan vara svårt att upptäcka hos omgivningen, eftersom symtomen inte alltid är så typiska som hos vuxna och eftersom de till en del kan förväxlas med allmänna tonårsfenomen som trötthet, negativism och trotsighet med mera. Tycker du själv att du känt dig håglös och nedstämd i långa perioder på ett sätt som skiljer sig från vad du tror att dina kamrater känt? Har du haft problem med ångest, oro, sömnsvårigheter eller haft existensiella funderingar och kanske till och med självmordstankar? Finns det något obearbetat trauma tidigt i ditt liv som kan förklara en del av hur du känner (till exempel föräldrars skilsmässa, förlust av någon älskad anhörig eller vän, krigsupplevelser)? Det är också något man måste måste titta lite närmare på för att förstå dig lite bättre och överväga depressionsdiagnos. Du kan också ha andra problem som har att göra med vem du är som person, till exempel bristande självkänsla och självförtroende. Beroende på vad man kommer fram till skulle du kunna behandlas med någon form av psykoterapi eller medicin eller kombination av bådadera.

Naturligtvis kan det finnas rent kroppsliga orsaker till att du känner dig tröttare och upplever dig som lättare och fortare uttröttbar än andra i din omgivning. Eftersom du nu är 21 år gammal och inte verkar ha haft några fysiska hälsoproblem tidigare (trots att du känt dig trött och ofokuserad), så bedömer jag emellertid detta som mindre sannolikt. Du bör ändock gå igenom en vanlig läkarundersökning för att utesluta något sådant som förklaring. Det skulle till exempel kunna vara något fel på din ämnesomsättning eller du skulle kunna ha en vitaminbrist (B6, B12, folsyra) som inte upptäckts tidigare.

En annan möjlighet som skulle kunna övervägas är kroniskt trötthetssyndrom. Det för alldeles för långt att gå in på detaljer om detta tillstånd här, men det är kanske något du skulle kunnna söka på själv via internet och fundera lite över. Kroniskt trötthetssyndrom är en inte helt oomstridd diagnos, och det finns ingen heltäckande förklaring eller något självklart orsakssamband som är generellt accepterat inom läkarkåren. Själv har jag sett ett stort antal patienter som stämmer väl in på diagnoskriterierna, men samtidigt har jag ofta övervägt möjligheten av att en del av dessa patienter kanske lika väl skulle kunna uppfattas ha ADD. En gemensam nämnare tycks i vart fall vara den ökade uttröttbarheten och oförmågan att öka prestationen när kraven ökar. Jag brukar likna det vid gamla tiders bensinmotorer som ofta storknade när de inte var tillräckligt varma och man gav för mycket gas. Istället för att rusa brukade de stanna eller åtminstone hosta och spotta, och man fick gå lite försiktigare fram. Jag tror att detta fenomen kan ha att göra med hur visa strukturer inom hjärnan fungerar och att det är stressrelaterat.

Ytterligare en sak förtjänar att påpekas. Du skriver att du är trött på dagarna men pigg på kvällarna och sedan har svårt att somna. En vanlig förklaring kan vara att du helt enkelt inte är riktigt klar över vad du vill eller borde göra och att du känner en press på dig att åstadkomma något. Denna press kan kännas starkare på dagtid, då man förväntas vara “flitig”, medan man på kvällstid och på natten kan ha en känsla av att vara fri och utan tvång. Många trivs mycket bättre under den tiden på dygnet också, och du kanske har en lite annorlunda dygnsrytm än din omgivning. Hursomhelst, det är lätt att låta dygnsrytmen glida så att man till slut får alldeles för lite sömn. Kanske är det en viktig anledning till att du känner dig så trött och oinspirerad på dagarna?

Som du förstår finns det många olika saker man måste fundera på i ett fall som ditt, och det går inte att vara helt uttömmande i sitt svar. Jag är övertygad om att du redan tänkt mycket på din situation och att du kan utesluta många saker själv. Jag tycker att du ska börja med att beställa tid hos en allmänpraktiserande läkare (distriktsläkare eller privat) som du tror du kan känna förtroende för och som har tid att prata igenom dina problem med dig. Beroende på hur det samtalet går och vad som eventuellt kommer fram i samband med undersökning och provtagning kan ni säkert komma överens om vad nästa steg ska bli. Jag skulle misstänka att en bedömning av en erfaren psykiater vore på sin plats.