Är en vuxen kvinna på 41 år som fått diagnosen ADD i vuxen ålder , i samband med depression. Känner igen mina svårigheter med koncentration och att jag kände mig dum och trögtänkt i skolan och bland andra människor. Jag var mkt tyst och tillbakadragen försökte hela tiden dölja mina brister i kunskap och att jag glömde bort, inte kom ihåg vad folk hade sagt till mig. Jag lider av mkt dålig självkänsla som lett till psykiska sjukdomar som depression och ångest, har även bipolär sjukdom II. Tar antideppresiv,ångestdämpande och stämningsstabiliserande medicin. I vuxen ålder har mina problem bestått i en inre oro och rastlöshet, börjat o slutat på många jobb. Nu senast bytte jag från ett jobb som egentligen gick ganska bra och jag trivdes med men jag blev uttråkad och ville ha något nytt, fick då ett nytt jobb som jag inte klarade av och det resulterade i att jag blev mkt deprimerad. Jag har familj med man o 2 barn, varav det ena barnet som är en pojke på 7 år är mkt livlig, högljudd och krävande. Vi är ingen bra kombination eftersom jag behöver ha det lugnt omkring mig och för att kunna koncentrera mig och få nån slags ordning, vilket jag misslyckas med nu och vardagen känns som kaos och jag tar mig bara igenom dagarna men känner mig ständigt stressad av att jag glömmer saker, eller kommer på dem alltför sent, det är rörigt hemma och jag har svårt att ta tag i saker och att avsluta, börjar på många saker samtidigt och blir sen överväldigad. Det jag undrar är om medicinering mot ADD skulle göra nån nytta för mig. I vanliga fall. Jag har ju lärt mig med åren att hantera vissa av mina svårigheter men nu med sonen så har det blivit mkt jobbigare.
Jag förstår att du haft det besvärligt på olika sätt genom livet och att det kanske nu ändå känns skönt att ha fått en diagnos som kan hjälpa dig att ge en förklaring till dina problem. Som jag sagt i ett tidigare svar här på Netdoktor är ADD en ofta försummad diagnos, eftersom tillståndet inte är lika uppenbart som ADHD, där ju överaktiviteten är så påtaglig och påverkar omgivningen på ett helt annat sätt. Det är säkert många som haft liknande problem som du i skolan och som kanske uppfattats som oengagerade eller obegåvade och inte fått det stöd som hade behövts i form av struktur och uppmuntran. Svårigheter med koncentration och uppmärksamhet förekommer ofta tillsammans med dyslexi och inlärningsproblem. Om detta uppmärksammas i tid och eleven får rätt hjälp, kan många problem överbryggas emellertid.
Självklart är det lätt att drabbas av dålig självkänsla och dåligt självförtroende och att dra sig undan från andras blickar, när man känner att man ständigt misslyckas och kanske också blir negligerad eller till och med illa behandlad eller mobbad på grund av sitt dolda ’handikapp’. Det är en känsla man bär med sig ut i livet och som kan vara svår att hantera om man inte befinner sig i en förstående och stöttande omgivning.
Det är nog inte ovanligt att man då kanske vänder allt till sin motsats ibland och istället blir överoptimistisk och ger sig i kast med uppgifter som snabbt blir en övermäktiga och som därmed bäddar för ett nytt nederlag. Det blir till en ond cirkel, och jag har sett detta ofta hos patienter med ADHD eller ADD.
I längden leder detta till en situation som kan liknas vid utbrändhetsdepression, vilket man ju talat om mycket de senaste 10 åren eller så. Självfallet är detta inget nytt fenomen i grunden, men jag tror att det blivit så mycket mera uppenbart under en period i svenskt arbetsliv av ständiga förändringar med så kallade platta organisationer och en ofta ganska brutal chefskultur. Som jag ser det har man brutit upp väl etablerade strukturer på arbetsplatserna och tagit bort flera mellannivåer, vilket exponerat många medarbetare på ett olyckligt sätt. Där det tidigare funnits formella eller informella ledare på lägre nivåer i organisationen finns nu ofta ingenting, och det stöd som fanns förr för den som hade svårigheter med till exempel koncentration och inlärning finns nu många gånger inte. I ett försök att kompensera för detta har många pressat sig mer och mer för att täcka upp eller hinna ifatt, och detta har många gånger lett till isolering från arbetskamraterna och ibland utstötning ur gruppen. Enligt min erfarenhet ligger detta bakom många fall av utbrändhetsdepression, och jag tror att detta också är den främsta orsaken till dina psykiska besvär i livet. Jag vet inte hur väl klarlagd din bipolära sjukdom är, men självfallet finns det inget som motsäger att detta tillstånd kan förekomma paralllellt, även om jag ändå tror att din ständiga inre stress och rädsla för misslyckande eller ’avslöjande’ har varit de främsta drivkrafterna bakom dina depressioner.
Den inre oro och rastlöshet du beskriver är typiska symtom vid ADD och ADHD, och det är också vanligt med jobbyte på grund av misslyckanden eller uttråkning. Det är emellertid lätt att gå i samma fälla igen och misslyckas på nytt, och då naturligtvis slå på sig själv än en gång. Det är lätt att då återigen glida utför och gå in i en depression, särskilt om man har stora krav på sig och en familj att ta hand om. Det låter på din beskrivning som att din 7-årige son är väldigt intensiv och krävande. Kanhända överreagerar han på en redan besvärlig familjesituation och hade behövt bättre gränssättning, vilket jag förstår att du inte riktigt orkar med just nu. Jag vet inte om ni har funderat på om han möjligen har symtom på ADHD och sökt hjälp för det. Det är inte ovanligt att ADD och ADHD förekommer samtidigt inom familjen.
Jag undrar också lite över hur du och din man kommunicerar kring dina svårigheter. Är han medveten om hur du känner och tänker? Ibland måste man ge sig tid att prata igenom saker och ting ordentligt för att kunna åstadkomma förändringar. Det låter som att mycket av ansvaret för familjen vilar på dig, och att din man kanske inte är riktigt medveten om vad dina problem exakt består i. Kanhända uppstår det irritation eftersom ni båda är trötta och kanske då inte orkar prata om det på ett konstruktivt sätt utan glider undan var och en på sitt vis. Din vana trogen slår du naturligtvis återigen på dig själv och anklagar dig för att inte räcka till.
Så till din fråga: jag tror visst att medicinering skulle kunna hjälpa mot en del av dina ADD-problem och att det skulle kunna vara värt ett behandlingsförsök. Det är i så fall något du bör kunna prata med din psykiater om. Mina egna erfarenheter av behandling vid vuxen-ADD har kanske inte varit lysande alla gånger, men det finns i så fall så mycket annat man också kan göra.
I ditt fall tycker jag att du först och främst måste prata rakt och ärligt med din man om dina svårigheter och hur din ADD-problematik påverkar ditt liv. Om du känner att du inte kan göra det själv, skulle jag föreslå att din man följer med dig till din psykiater eller att ni tillsammans talar om saken med en psykolog med kunskap om ADD. Man kan inte förutsätta att din man automatiskt förstår precis vilka problem du har eller hur han ska bete sig för att underlätta din situation, bara för att ni lever tillsammans.
Jag vet inte om du fått någon terapeutisk hjälp tidigare, men kognitiv eller miljöterapeutisk terapi skulle kunna hjälpa dig att få bättre verktyg att hantera vardagsstress och påfrestningar med. Du behöver också hjälp och stöd att strukturera upp ditt liv.
Du måste få utrymme och tid att ägna dig åt dig själv på annat sätt också i form av icke-krävande social samvaro, motion etc. Kanske kan du också vara betjänt av kroppskännedomsövningar eller liknande, eftersom det ökar självkännedomen också på det fysiska planet och även koordinationsförmågan. En förbättrad uppfattning om den egna kroppens utbredning i rummet och medvetenhet hur olika delar av den positioneras i olika situationer (hur jag håller mitt huvud eller mitt ben till exempel) tycks ha en positiv betydelse för hjärnans förmåga att hantera stress och slappna av. QiGong är en variant på samma sak, men det vore bra om du kunde få professionell hjälp från en sjukgymnast med särskild utbildning för detta.
När det gäller er son, tycker jag att ni ska prata med hans lärare om hur det går för honom i skolan och om de upplever honom på samma sätt som ni gör. Om ni har minsta misstanke om att han kanske har symtom på ADHD bör ni söka hjälp på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken där ni bor. Man kan få hjälp i alla fall, även om det bara handlar om problem med gränssättning och beteenden. Det viktigaste är att ni närmar er problemet på ett konstruktivt sätt, innan det går för långt.
Framför allt är det viktigt att du tar hand om dig själv och slutar anklaga och kritisera dig själv för de svårigheter du har och som du inte kan hjälpa. Vi har alla våra styrkor och svagheter. Se till att du får stöttning med dina svårigheter men tänk framför allt på vilka positiva egenskaper du har som mor, hustru och medmänniska. Lär dig älska dig själv.
