Fråga: Atypisk autism o ADHD

Jag förstår att du känner dig lite förvirrad av diagnosen ’atypisk autism’, vilken förmodligen i det här fallet säger just det du själv kommenterar, nämligen att diagnoskriterierna för autismspektrumstörning eller Aspergers syndrom inte uppfylls helt. Dessa kriterier är i den kliniska vardagen sällan helt glasklara, särskilt om det finns andra komplicerande faktorer också, som till exempel ADHD, eller andra specifika svårigheter.

Autism handlar framför allt om svårigheter att delta i det sociala samspelet, att kommunicera med andra människor och att kunna se att dessa är olika och kan ha andra behov och intressen än man själv har. Andra karakteristiska egenskaper hos autistiska personer är brister i föreställningsförmågan, oftast i form av konkret tänkande med svårigheter att uppfatta skiftningar och nyanser i språk, minspel och gester, och utvecklandet av begränsade beteenden, intressen och aktiviteter som kan te sig svåra för omvärlden att förstå och hantera.

Jag tror det är viktigt att man inte ser på autism som man gör med ett sjukdomstillstånd – något som är ’antingen eller’ - utan snarare som en variation på det ’normala’ fungerandet, det vill säga det som en absolut majoritet av mänskligheten uppvisar. Denna variation kan sedan vara mer eller mindre grav, alltifrån svåra autistiska störningar till mindre allvarliga funktionshinder.

Någonstans måste man naturligtvis ändå bestämma sig för vad som är ett problem eller en svårighet och vad som är ett handikapp. Det finns emellertid en gråzon, där det kan vara svårt att avgöra om man ska betrakta det som en personlighetsstörning eller autism. Hos personer med ADHD förekommer ofta autistiska drag i personligheten och fungerandet. På samma sätt ser vi ofta inslag av hyperaktivitet och koncentrationsstörningar vid autism.

Ur den aspekten att man vill skapa maximalt gynnsamma förhållanden och få tillgång till så mycket stöd som möjligt för den enskilda individen (till exempel ett skolbarn) att kunna utvecklas på bästa sätt till att leva ett så rikt och självständigt liv som det bara går, kan en formell diagnos vara mycket viktig. Den blir till en nyckel som kan öppna annars låsta dörrar. Diagnosen blir också en hjälp i kommunikationen mellan olika professionella stödpersoner (till exempel sjukvård, skola, socialtjänst med flera) och gör det även enklare på många sätt för den enskilda individen och hans eller hennes familj i kontakterna med omvärlden eftersom man, så att säga, talar samma språk.

En diagnos kan emellertid också vara traumatiserande och bör användas med försiktighet. Jag vet inte hur gammal din syster är eller vilken grad av svårigheter hon har, men jag gissar att det team som bedömt henne först och främst har konstaterat hennes ADHD men även har noterat att hon har en del svårigheter i sitt fungerande som kräver uppmärksamhet och stöd, det vill säga ’autistiska drag’ eller ’atypisk autism’ (vilket kanske syftar på en lite svårare variant än ’autistiska drag’).

Om hon får behandling för sin ADHD, skulle jag tro att man utvärderar hennes autistiska problem lite mer längre fram. En del av de svårigheter hon uppvisar nu, blir kanske mindre påfallande senare. En person med obehandlad ADHD kan verka väldigt självupptagen och ’avig’ i kontakten med andra personer i omgivningen av flera olika skäl, framför allt beroende på bristerna i koncentration och uppmärksamhet, och ofta uppvisa en viss lynnighet. Information feltolkas och glöms av lätt, och det blir ofta många ’fnurror på tråden’.

Hur mycket av detta som är rent autistiska svårigheter och hur mycket som kan relateras till ADHD:n får väl visa sig i längden, tycker jag.