Hej! Jag fick ganska nyligen diagnosen ADD. Det kändes som att det stämde bra men jag funderar på om det är hela förklaringen till mina svårigheter. Concerta fungerar väldigt bra för mig, även om jag kunde önska att medicinen hjälpte ännu mer. I samband med den neuropsykatriska utredningen fick jag även diagnosen social fobi, men jag undrar om det verkligen är social fobi det handlar om. Vad jag funderar på är det där med socialt samspel... Jag har alltid känt mig udda och annorlunda. Som barn hade jag perioder då jag lekte mycket med kompisar, hade ibland en "bästis" som jag lekte med varje dag efter skolan. Lekte varierad låtsaslek som andra barn. Men jag var också periodvis ensam, retad och utfryst. I tonåren var jag väldigt ensam, något jag led oerhört mycket av. Ibland kunde jag vara lite lillgammal och smälte inte riktigt in. Vet inte om jag hade specialintressen som barn. Jag kunde gå upp väldigt intensivt i ett intresse i taget, å andra sidan växlade det ganska ofta, och jag kunde gilla de flesta lekar och sysselsättningar. Förutom idrottsaktiviteter, för jag var väldigt motoriskt långsam och klumpig. Som vuxen känner jag mig väldigt socialt osäker och tafatt. Men jag har bra inlevelse med andra människor och uppfattas som en lyssnande och empatisk person. Använder gester och miner och det känns naturligt för mig att se andra i ögonen. Är inte rutinbunden. Har vänner som jag umgås regelbundet med. Vad är det som fattas? - Jag har ofta en känsla av att social samvaro med andra människor är som en dans där jag inte riktigt kan hålla takten, fastän jag kan stegen. Och det är så ansträngande, jag blir ofta helt slut. Efter jobbet vill jag bara gå hem och stänga dörren om mig. På helgerna vill träffar jag gärna vänner, men jag behöver mycket "luft" emellan, två sociala aktiviteter på rad är otänkbart! Fester är något jag tvingar mig till att stå ut med. På senare tid har jag fått kunskap om att flickor med Asperger syndrom kan ha svårigheter som yttrar sig mer subtilt, och att de på flera sätt kan vara relativt socialt välfungerande. Kanske jag befinner mig här? Om jag skulle ställa min egen diagnos skulle det vara "ett halvt Aspergers syndrom." Vad jag funderar på är om det är värt att gå vidare och be om fördjupad utredning med autismspektrumfrågeställning. Jag vill bara få hjälp att kunna förstå och acceptera mig själv. Hela mitt liv har jag kämpat med att jag borde vara på ett annat sätt. Det är så mycket skam och känsla av misslyckande. ADD har varit en god hjälp på vägen mot befrielse från detta, men det känns ändå som att det är en otillräcklig förklaring. LSS och habilitering blir väl knappast aktuellt för mig. Jag vill kunna fortsätta jobba som vanligt, fast helst gå ner till deltid. Så min fråga till er är vad ni tänker när ni läser detta? Jag förstår att ni naturligtvis inte kan uttala er om eventuell diagnos, men det vore värdefullt att få lite respons och reflektioner. Om ni tänker att en autismspektrumutredning vore befogad.
Hej! Jag förstår att du känner dig brydd och vill komma vidare med att förstå dig själv, så att du kan känna dig mer hel och avslappnad. Du har uppenbarligen haft nytta av din ADD-diagnos och Concerta hjälper dig att fungera bättre.
Har du också ”halvt Aspergers syndrom”? Ja, det är en bra fråga. Jag undrar mest om svaret skulle hjälpa dig. Det är sant att Aspergers syndrom hos flickor kan te sig lite annorlunda än hos pojkar och autistiska drag i personligheten är inte helt ovanliga i samband med ADD/ADHD, men i slutändan handlar det trots allt om diagnostiska gränsdragningar.
Du har själv gjort en noggrann genomgång av olika symtom som är typiska för Aspergers syndrom, men utifrån den är man ju mest benägen att säga att det nog inte är autistiska drag det handlar om eller i vart fall att det lika gärna kan vara något annat.
I samband med din ADD-diagnos fick du även diagnosen social fobi, men jag håller med dig om att den kanske inte känns helt relevant för att beskriva hur du känner dig. Jag har fått en uppfattning av dig som en begåvad och ambitiös person som kämpar på med ditt liv efter bästa förmåga men som inte tillåter dig själv att vara nöjd med vad du uppnått.
Du känner dig lite udda och får ibland en känsla av att stå utanför gemenskapen, samtidigt som du ju faktiskt har arbete och vänner och det egentligen inte verkar vara någon som klagar på hur du är! Jag känner dig inte och vet för lite för att kunna uttala mig i detalj, vilket du också själv påpekar, men jag kan inte komma ifrån känslan av att det finns mycket prestationsångest och önskan om att vara till lags i det du berättar.
Var finns självuppskattningen, kärleken och njutningen i ditt liv? Tillåter du dig sådana känslor? Mitt bästa råd i den här situationen är att träffa en psykolog (kanske hos teamet som hjälpte dig med den neuropsykiatriska utredningen) för förutsättningslösa samtal om hur du känner dig och vilka problem du tycker att du har (utan att nödvändigtvis fokusera på Aspergersymtom).
Kanske finner ni tillsammans att det handlar mer om bristande självförtroende och prestationsångest än om autism och kanske kan du få hjälp att förändra din syn på dig själv och bli mer tillåtande och accepterande inför dig själv som person. Jag är helt säker på att du har många kvaliteter som andra ser men som du inte upptäckt själv.
Slutligen: om det finns en ”halv Asperger” därinne någonstans, så springer den ju inte ifrån dig. Det går alltid att ställa en sådan diagnos, men varför börja med det i den här fallet? Jag önskar dig verkligen lycka till i att hitta fram till en bättre förståelse av dig själv och att lära dig ta för dig i livet!
