Jag är en kvinna på 58 år som nyligen har fått diagnosen adhd. Det har inneburit till största delen en stor lättnad då mina svårigheter i livet fått en förklaring men också en del sorg över att det har blivit som det blev. Jag har hela mitt vuxna liv kämpat med alkoholberoende men är nu äntligen fri från det sedan drygt 2 år genom att tillämpa AA:s tolvstegsprogram. Jag lycklig och tacksam för min nykterhet och mycket, mycket rädd om den. Mina adhd-symtom (som jag ju inte var riktigt medveten om) har dock blivit värre och värre. Otroligt glömsk, vimsig, okoncentrerad, uppvarvad, sömnlös och avstängd eller absorberad av något. Sökte hjälp, utreddes och har påbörjat medicinering med concerta. Jag har varit helt öppen och ärlig ang. min alkoholism. Läkaren undrade om inte min upplevelse av att symtomen förvärrats hade att göra med det faktum att jag INTE dricker och det stämmer nog. Jag drack för att varva ner, var sällan påtagligt berusad, upplevde att jag drack mej "normal". Så jag förstår pratet om "självmedicinering", det var så det började, men jag har för länge sedan passerat den punkt då jag kan dricka kontrollerat. Min fråga är nu: Kan jag äta concertan utan risk? Jag är orolig att concertan ska dra igång något i mej. Har blivit varnad att det är farligt för mej. Jag har varit med om att benzo-preparat typ sobril "väckt" sug efter alkohol likaså starka smärtstillande tabletter (kodein) så dessa aktar jag mej noga för. Jag har medicinerat 36 mg concerta i tre veckor nu och mår så mycket bättre, allting har blivit enklare och tydligare, det har blivit "tyst" i huvudet och jag upplever en inre ro som aldrig tidigare. Min omgivning säger att jag är mycket lugnare. Är inne i nån slags bearbetnings-fas då jag slukar allt om adhd och hittar inte några tydliga svar på detta om ev. risker. Likaså funderar jag över långtidseffekter, ibland känns det för bra för att vara sant. Kan jag fortsätta äta medicinen hela livet och ha så här bra effekt? Jag inser att det är rädsla som spökar. Rädsla att förlora det viktigaste jag har, min nykterhet, och rädsla att förlora ett viktigt hjälpmedel för mitt funktionshinder. Jag är otroligt tacksam för svar på dessa frågor som gnager i mej. Hälsningar livsbejakande farmor.
Hej, livsbejakande farmor!
Det gläder mig att du fått hjälp både till din nykterhet och din ADHD-diagnos och att du upplever att medicineringen med Concerta hjälper dig. Ta vara på den känslan och oroa dig inte så mycket för framtiden. Den förbättring du märker av nu kan avta med tiden, och du kan behöva få dosen justerad. Om du går på regelbundna kontroller och det inte finns några andra komplikationer, bör du kunna gå på medicinen så länge som du behöver. Om allt går väl kanske du så småningom kan trappa ut den och sluta, när ditt liv kommit i bättre balans.
Det är sant att ganska många missbrukare, särskilt amfetaminister, i grunden har en ADHD-problematik som de självmedicinerat för genom livet, och att det i princip finns en risk för återfall när de börjar medicinera med centralstimulantia. Man ska inte underskatta den risken men heller inte överskatta den. Jag tror att risken är mindre i ditt fall, eftersom du inte tycks ha missbukat amfetamin, men man kan också anta att den stress och inre oro som ADHD innebär utgör en lika stor risk – om inte större – för återfall. Det viktigaste för dig är vilka förändringar du lyckas åstadkomma i ditt liv och sedan kan vidmakthålla och vidareutveckla för att hantera vardagen på ett bättre sätt och undvika att försätta dig i situationer, som du har svårt att hantera.
Jag tror, precis som din läkare, att du är mycket mer medveten om dina problem nu, när du inte dricker, och att det inte alls är så att du nödvändigtvis blivit mer glömsk eller vimsig än du var tidigare (jag förutsätter att du är frisk i övrigt och inte lider av någon vitaminbrist). Självfallet är det viktigt att vara medveten om att vissa mediciner är farliga för en (som till exempel bensodiazepiner, opiater och opioider) och att till varje pris undvika dessa, eftersom de kan ’trigga igång’ missbruket och missbuksbeteendena igen. Man får dock inte låta oron över att misslyckas ta över fullständigt, eftersom den är väldigt stressande och i sig innebär en risk för återfall.
Jag har arbetat som konsultläkare i tolvstegsbehandling i många år och sett både positiva och negativa effekter hos enskilda patienter. Det finns en väldig kraft i gruppbehandling som ligger i igenkännande, delaktighet och gemenskap. Min erfarenhet är inte att metoden som sådan är så viktig som just tillhörigheten och det delade ansvaret. Nackdelen är ibland en viss dogmatism som kan vara mycket oroande för just personer med ADHD som är mycket lättstressade och ofta har känslan av att lätt kunna förlora kontrollen. De är ofta lättpåverkade, och jag har sett många fall där personer i ’gemenskapen’ obetänksamt lagt sig i den medicinska behandlingen och påverkat andra till att sluta med sin medicinering utan att konsultera sin läkare. Jag vet inte om du råkat ut för detta själv, och om det är detta spm är anledningen till din oro. Om så är fallet, tycker jag att du ska prata med din läkare om saken och se till att du får goda och trygga råd av honom eller henne istället. Det är viktigt att du hittar en rimlig balans mellan din medicinska behandling och ditt tolvstegsprogram (som jag tror du fortsätter med) och att du får vägledning av din läkare hur du ska förhålla dig i fortsättningen. Jag vet inte om du erbjudits kognitiv beteendeterapi, men det rekommenderas vanligen samtidigt vid läkemedelsbehandling mot ADHD.
