Hej. Jag har kämpat i hela mitt liv genom skolan, jag har tidigare inte kunnat koncentrerat mig på skolan, aldrig. Min mamma har hela tiden sagt åt mina lärare på Mellanstadiet att jag hade DAMP eller något. Sen kom jag upp på högstadiet, var trött hela tiden, fick ingenting gjort. Mina lärare där insåg samma sak. Så i årskurs 8 fick jag diagnosen ADHD plus medicinering. Skolan gick så mycket bättre, bara jag fick ett svar på vad som inte stämde, jag är så nöjd idag! Det är också så skönt att veta att jag inte är ensam, jag kan förklara min medicinering. Tänk dig att du sitter på ett tåg och ska räkna alla träden du åker förbi, med medicin så hinner jag räkna alla träden. Det värsta är att jag skäms över att jag har det, vill säga till min kompisar, men vågar inte. Borde jag säga till dom?
Det är roligt att höra att du fått hjälp med diagnos och viss hjälp med medicinering. Som du så uttrycksfullt beskriver, kan medicinen hjälpa till med vissa saker d.v.s. minska några av symtomen. Kvar har du att handskas med livets alla utmaningar med de styrkor och svagheter som du har. En av dessa frågor är hur du bäst skall gör dig förstådd och vilket som är ditt psykologiska ”trivselavstånd” till bekanta, vänner, kärleksrelationer och familj.
De råd som jag ger mina patienter är att försöka vara så pedagogisk som möjligt och förklara så mycket som behövs, för att underlätta relationer. Det innebär att du i varje relation behöver bedöma vilken information som den personen behöver och kan tillägna sig på ett för er bra sätt.
Diagnoser kan vara ”mystifierande” d.v.s. dölja mer än det förklarar för personer som inte är experter eller kunniga på området (t.ex. som du är nu). Det kan därför vara bra att förklara de symtom som den andra kan ha svårt att förstå. Det kan vara bättre att förklara ”jag har svårt att hålla många siffror i minnet samtidig och behöver därför papper och penna” istället för ”Jag har ADHD” eller ”Jag har svårt att hålla reda på viktiga datum, så att när jag inte sa grattis på din födelsedag/bröllopsdag är det inte för att jag inte tycker du är viktig eller betydelsefull.
Är du riktig vän med någon, kan du genom att fråga den andra lära dig mycket om hur ditt sätt att förklara tas emot och förstås av andra och på så vis lära dig mer hela livet.
Lycka till!
Med vänlig hälsning,
Mikael Scharin
