Struktur är A och O för familjen Ström

I Ösmo, söder om Stockholm, bor 39-åriga Jenny Ström tillsammans med sina tre barn, dottern 19 år, sonen 17 år, och yngsta sonen 6 år. För lite drygt tio år sedan fick Jenny och två av hennes barn dubbeldiagnosen adhd/Aspergers syndrom.
– Om man tar diagnosen adhd så är det allt som oftast förknippat med en överaktiv 10-årig kille. Men det har vi under åren blivit varse om att det inte behöver vara.   

Läkarna missade Aspergerdiagnosen

Det var när de två äldsta barnen började skolan som det uppdagades att de hade lite olika problem i skolan, med bland annat kompisar och i vissa skolämnen. Och efter en utredning fick de veta att de har adhd och Aspergers syndrom. Jenny berättar att det var i samma veva som barnen fick sina diagnoser som hon insåg att även hon själv hade liknande symtom. Hon visste att några släktingar hade diagnosen Asperger och då hon påbörjade en utredning förstod hon att hon hade samma diagnos. Men till skillnad från den diagnos som hon hade väntat sig, fick hon efter utredningen veta att hon bara har adhd, och inte Asperger, något som kom som en chock.
– Jag kände mig faktiskt kränkt, det kändes som att läkarna som utredde mig hade missat något väsentligt. Jag köpte det faktum att jag har adhd men det kändes ofattbart att jag inte ansågs ha Asperger. Men efter ytterligare ett och ett halvt år och ännu en utredning kunde det konstateras att även jag har adhd och Asperger syndrom. Och det var en enorm befrielse och lättnad när jag personligen förstod att det inte var jag som varit korkad i yngre år, utan nu fanns det en förklaring till varför jag betett mig på ett visst sätt, säger Jenny Ström.

Ingen hyperaktivitet

Gemensamt för samtliga tre, Jenny, dottern och äldsta sonen är att de är underaktiva vilket innebär att symtomen inte alls påminner om en 10-årig överaktiv pojke.
– Ett barn som har adhd och är hyperaktiv märks i klassrummet då han eller hon tappar vakenhetsnivån, då till exempel fröken pratar om något som inte är spännande nog. Jag kan ta ett exempel om påhittade Kalle och Kajsa, som båda har adhd. Ponera att de sitter i samma klassrum och lyssnar på läraren som försöker berätta något. Kalle som är hyperaktiv spritter till och börjar kanske gå runt i klassrummet, han håller i gång på ett eller annat sätt för att inte somna. Kajsa däremot som är underaktiv börjar, istället för att agera utåt, drömma sig bort och börjar kanske klottra i skolboken för att hålla sig vaken. Båda barnen tappar vakenhetsnivån men trots att båda har en adhd-diagnos hanterar de situationen på två helt olika sätt. Och konsekvenserna för både Kalle och Kajsa är att de missar det som fröken försöker lära ut. Men med hjälp av medicinering får de samma förutsättningar som de andra barnen att hålla sig vakna under lektionen och hamnar därmed heller inte efter.

Adhd och Asperger är inga sjukdomar

Jenny Ström påpekar att adhd/Asperger inte är någon sjukdom. Hon jämställer det istället med någon som exempelvis har dålig syn eller hör dåligt.
– Personer som ser dåligt anser man inte ha något större problem för det finns hjälp, glasögon. På samma sätt skulle jag vilja säga att det är med adhd och Asperger, det är ett handikapp för individen så länge han eller hon inte får de rätta ”verktygen” som exempelvis medicin. Tyvärr är diagnosen dock många gånger väldigt skambelagd, man känner dig många gånger dålig, hopplös och dum.

Bristande hjälp från skolan vid NPF-diagnoser

Under barnens skolgång har hjälpen utifrån formligen lyst med sin frånvaro menar Jenny.
– Det läggs väldigt mycket ansvar på barnen i skolan och ett problem är ju att många barn med dessa typer av NPF-diagnoser är understimulerade i skolan. De behöver i de flesta fall ganska klara strukturer för att känna sig trygga och där kan jag tycka att skolan rent generellt brister många gånger. Och det uppfattar jag nog som ett problem idag, att det tyvärr inte finns tillräckliga kunskaper bland lärare och vuxna om vad adhd, Asperger syndrom och andra neuropsykiatriska funktionshinder innebär, berättar Jenny Ström som samtidigt medger att det inte alltid varit så lätt i hemmet heller.
– Det har många gånger varit väldigt kaotiskt hemma hos oss men jag har hittat lösningar som gör att det i nuläget ändå funkar ganska bra. Jag har boendestöd och det har hjälpt enormt mycket, och någon som kommer och hjälper mig att strukturera upp vardagen lite.

Hur mår ni idag?

– Tyvärr så mår ingen av oss så där jättebra rent psykiskt i dagsläget. Det är tråkigt nog väldigt fördömande att ha den diagnos som vi har. Man kan ju ställa sig frågande till om det alltid är så nödvändigt att sätta en diagnos på allt. Låt säga till exempel att ”Kajsa” fick höra att hon var psykiskt sjuk när hon egentligen bara behövde glasögon för att se bättre. Behövde hon verkligen höra att hon var psykiskt sjuk eller hade det inte räckt med att säga att hon behövde glasögon, säger Jenny Ström som dessutom menar att det är många människor med olika neuropsykiatriska funktionshinder som tyvärr aldrig kommer ut i arbetslivet på grund av psykisk ohälsa som lätt uppstår för att man känner sig dålig på väldigt många plan.

Men trots tillfälliga svackor ser Jenny ändå ljust på sin egen, och hennes barns framtid.
– Jag kommer att kämpa för mina barn och jag är övertygad om att det kommer att gå jättebra för dem i framtiden, även när de står på helt egna ben. Om de dessutom skulle kunna få lite hjälp, typ i form av en coach som hjälper till genom att ge lite struktur i deras vardag och som kan ge diverse råd som man ställs inför, inte minst när man är på väg in i vuxenvärlden, är deras möjligheter obegränsade, avslutar Jenny Ström.