Karin fick diagnosen adhd i vuxen ålder
Karin och jag träffas på ett fik i Stockholm för att prata om hennes neuropsykiatriska funktionshinder adhd – en diagnos som hon fick vid 31-års ålder efter att ha fött sin andra son.
Karin berättar om sin uppväxt i en familj som hon beskriver som bra, men barndomen var långt ifrån problemfri. När Karin var elva år gick hon in i en ätstörning där hon svalt sig själv hårt. Vid sidan av anorexin kände hon sig ofta nedstämd, hade svårigheter att uttrycka känslor och led av tvång kring att hela tiden röra på sig. Hon levde också med en, vad hon kallar pedantisk noggrannhet, och rädsla för att göra fel. Mot sina problem började hon i tidig ålder att äta bensodiazepiner som skulle stilla hennes ångest. Att det skulle röra sig om adhd hade varken hon eller någon annan en tanke på. ”Adhd har ju de pojkar som kastar stolar i klassrummet och klättrar på väggarna”, tänkte hon.
Svår tonårstid
När Karin kom upp i tonåren kantades hennes tillvaro av vredesutbrott, droger, snatteri och impulsstyrda handlingar som ofta ledde till bråk och fyllor som slutade med minnesluckor. Det skulle dröja många, svåra år innan Karin tillslut fick ett svar på vad hon led av. Att det rörde sig om adhd. Karin funderar ibland på varför just hon fick adhd.
- Läkarna har sagt åt mig att de inte vet om det var för att jag svalt mig själv så hårt och därför fick funktionsnedsättningar i hjärnan, eller om det är medfött. Den medicin jag tog som barn kan också ha förstört utvecklingen av hjärnan och dess funktioner. Min pappa säger att han är upphovsmannen till det här och att han kan känna igen sig i delar av mitt beteende, berättar Karin.
”Det brann innanför ögonvitorna”
Karin har fått kämpa hårt för att få sin adhd-diagnos men det var först efter att hon fått sin andra son och hon gick in i en utmattningsdepression som hon bestämde sig för att på riktigt ta itu med sina problem, främst för sina barns och sin mans skull. Situationen där hemma hade helt enkelt blivit ohållbar. När Karin kom hem efter arbetet ville hennes hjärna att hon skulle hinna med tusen saker samtidigt. Laga mat, tvätta och städa och när det var dags att ge sig av till arbete och dagis på morgonen hade hon svårt att få ihop allt det där som en småbarnsförälder förväntas göra: klä på barn, packa och komma iväg i tid.
- Jag gav mig in i den där psykiatriska utredningen för min familjs skull. Om jag inte haft barn så hade jag nog inte gjort det. Mina problem gick ut över min familj i form av ständig irritation, skrik och stress. Jag har kort stubin och hade svårt att tygla dem när de inte lyssnade på vad jag sa. Det brann innanför ögonvitorna och jag måste bromsa mig själv för att inte göra någonting dumt, berättar Karin.
Diagnostiserades med ADHD, ADD och OCD
Efter att Karin sökt sig till vården fick hon genomgå flera psykiatriska och neuropsykiatriska screeningar. Hon möttes av många läkare och psykiatriker som påstod att hon led av allt mellan OCD (tvångssyndrom) och ADD till adhd för att sedan ta tillbaka diagnosen och ersätta den med en annan. Det var en rörig tid. En av de stödpersoner Karin träffade menade att det väl kvittade om det var ADHD eller ADD, men för Karin kvittade det inte.
- Nej, jag hade svårt att acceptera att inte veta vad det var för fel på mig. När jag sen fick min adhd-diagnos tänkte jag att jag kunde ha fått hjälp tidigare! Att det skulle ha besparat mig många år av saker jag ställt till med och relationer jag pajat, säger Karin.
”Som en snurrande tennisboll”
I dag äter Karin medicin mot sin adhd. Den gör det enklare för henne att ta en sak i taget.
- Förut kunde jag ha 25 olika tankar som snurrade i huvudet samtidigt. Medicinen gör att det går långsammare och jag kanske har mellan fem till sju tankar i huvudet istället. Men det är fortfarande svårt att ta en sak i taget. Man kan jämföra det med en tennisboll som det står en massa ord på och som snurrar jättefort. Medicinen gör att tennisbollen i alla fall snurrar lite långsammare, säger Karin och formar händerna till en snurrande boll.
- Och jag tänker: Är det så här det ska vara? Jag behöver inte agera på allt som står på tennisbollen som snurrar i 180.
Samtidigt är Karin noga med att poängtera att hon vill ha det där "behandlingsprogrammet för adhd/ADD som skall innefatta färdighetsträning, samtalsterapi och medicin" men som hon ännu inte fått. Nu är det, som hon beskriver det, enbart medicin och eget hopkok av strategier som hon får handskas med.
Kan sitta i soffan och titta på en serie nu
Karin upplever att aktivitetsnivån har blivit jämnare över dygnet sedan hon började med sin medicinering, men hon känner fortfarande att det är någonting som saknas.
- Hur ska jag få tillräckliga redskap för att kunna hantera min vardag? Medicinen är ingen universallösning för mig. Men det går bättre och bättre i alla fall. Nu kan jag sitta ner i soffan och bara titta på en serie utan att känna mig rastlös och det kryper inte längre i mig. Jag har fått mer ro. Av psykiatrin får jag också övningar som går ut på att bara sitta på golvet tillsammans med mina barn i några minuter.
För Karin, som är heltidsarbetande, innebär jobbet en paus i vardagen. Dit går hon och får klara rutiner, men på helgerna kan det vara lite värre.
- Jag brukar skriva listor över vad som ska göras och brukar ofta anteckna ned tjugo olika saker att hinna med en lördag. Men då hjälper min man mig genom att sortera ut vad som är rimligt eftersom jag inte alltid klarar det själv. Jag är en riktig tidsoptimist, avslutar Karin vår fikastund.
Kommentera denna artikel
När är det meningen att få sköta sin medicin själv? Tex Capio Maria säger vi..jag lämnar u.p och om jag sköter korten rätt är väl meningen att slippa springa där på beroende mottager ?eller hur ska det fungera enligt skolboken då?om man säger så..tack
Oj! Jag känner igen mig i din beskrivning men jag behandlas av citalopram Teva. Jag sökte oxå för mina barn skull. Hopplös var jag slog till och med min far.????
Vad bra att du har fått hjälp Karin! Jag känner igen mig själv I så mycket av det du skriver speciellt det med tennisbollarna. jag fick hjälp för 9 år sedan men aldrig en diagnos. Jag tar 50 g sertralin varje dag och det har verkligen hjälpt mig och nu har jag lugnat net mig och kan oftast ta en sak i taget och jag får inte alls utbrott som innan då jag på en sekund kunde bli så arg så att det kändes som eld sprutade från mitt huvud.
Jag undrar om du skulle berätta vilken medicin du tar?
Tack på för hand !
Hej
Har själv fått dig diagnosen i vuxen ålder.
Har Ritalin nu, provat 3 andra innan dessa.
Har svårt att avsluta saker men blivit lite bättre. Är väldigt tankspridd o gör massa saker samtidigt. Läkaren tjatade i 10år att jag skulle göra utredning. Till sist gjorde jag det.
Trodde ej jag hade det. Nu förstår jag varför många saker som jag har gjort osv.
Har missbrukat men drogfri sen 14år utan återfall med metadon och det har räddat mitt liv. Tacksam för allt jag har nu i livet.
Hej
Fick min ADHD diagnos för 16 år sedan och de första åren kunde jag inte acceptera den.
Har haft stora sömnproblem och kan tänka på tusen saker vid sänggående, tyvärr.
Hetsätning som ingen tror på eftersom jag är så smal och omöjligt kan då ha problem.
De sista 8 åren har jag tagit emot olika ADHD mediciner och de var jobbiga att gå in.
Men så fick jag ett nytt preparat som passar mig och som är ganska så svår att få.
Håller jag upp några dagar så glider jag tillbaka till tillståndet jag inte vill ha.
MVH
Hej jag har haft min adhd medicin under en längre tid och den är så viktig för mig och jag vågar påstå att utan den överlever jag inte. Jag har gått igenom en jobbig tid med mina föräldrars bortgång och jag har svårt att hantera det. Eftersom jag har ett långt förflutet som missbrukare blir livet än värre och man är dömd för livet trots att jag varit ren från knark och alkohol och jag tar antabus som jag har valt frivilligt och jag har varit nykter i snart fem år. Jag hämtar min medicin på beroende vården och jag har tagit imovane för att kunna sova och det får jag inte utskrivet. Jag undrar om det är ok för läkare att neka mig min adhd medicin som jag har? Det händer inte ofta det är svårt att förklara. Mvh lizette Köhler
Mina problem i skolan var att jag inte orkade vara tyst och det framfördes under hela min skolgång. Mellanstadiet blev problematiskt pga mobbning men när jag började högstadiet blev det bättre. Min personlighet social, talförd, gladlynt, mycket snäll person, otroligt många aktiviteter och allt skulle vara roligt. Har inte haft problem med någon form av missbruk. Gick gymnasiet, jobbade inom vårdsektorn och bildade familj. Under tiden då familj, barn, dagis, alla aktiviteter skolgång mm upplevdes helt fantastisk. Det hände saker hela tiden och inget problematiskt hände. Jag fick utlopp för ni energi och senare när dottern började högstadiet så utbildade jag mej till sjuksköterska. Ungefär vid 40 åldern började mina psykiska problem i form av utmattningssyndrom, ångest som GAD och detta ledde till total orkeslöshet. Sjukskrivning återgick till jobb och samma via igen. Men sjukvården gav mej läkemedel av olika slag men in en förbättring skedde. Efter ett tag begärde jag utredning av ADHD och fick förtur blev diagnostiserad men blev mycket ledsen och tog det inte positivt. Jag provade måna mediciner men blev inte bra av dem. Det var nu jag upplevde problem. Av ADHD men allt pekade på att jag hade haft detta sedan barndomen och inte mådde dåligt av detta. Men allt jag skulle göra fick inte gå långsamt och sådana saker som jag upplevde tråkigt var en pina att utföra samt så irriterades jag av att en del inte kunde tänka i den snabba banorna och uppfatta mina förklaringar. Jag hade redan löst det och fortsatte med andra ider och personerna tyckte jag skulle lugna ner mej. "Tagga ner fick man höra". Men nu medicineras jag med ritalin kapsel och snabbverkande ritalin tabletter. Jag har fått ett helt nytt liv. Men innan jag kom till rätt dos hade jag stora problem. De låga doserna hjälpte mej inte och jag var bara trött. Jag kunde sova hela dagen och även natten de gav heller ingen energi. Tänkte jag har ju inget liv kvar och blev depprerad. De ökade läkemedlen intervallvis men det tog länge. Jag har nu en rätt hög dos uppdelat på flera gånger om dagen. Nu är jag som en vanlig människa och tränar samt ett normalt mående och kan lyssna på andra. Min omgivning ser stor skillnad.
40 pr in om vården för depprissoner o ångest SF, så äntligen vet jag om en add utredning vid 59 år....ja jag vet ju inget annat än hela jag e add....
Varför det skrivs så lite om ADD? Eller ADHD och ADD?
Annan sak är att det pratas inte mycket om vi som är äldre som vill testa sig? Jag är snart 60 och jag har livet snart bakom mig och missat allt....Ni hör rätt..missat allt här i livet.läsa.vara mer social.gå i affärer..bibliotek .arbeta...Ja allt! Tack!
Det tragiska är just det med folk som inte tycker det kvittar om man har ADHD eller ADD. Jag diagnosticerade själv med ADD vid 28 års ålder och visste inte ens det fanns något som hette ADD. Än idag kämpar jag med min ADD, för allting är anpassat för folk som har ADHD. Alla vet vad ADHD är och det finns mediciner för det. Det finns ingenting för oss med ADD. Medicinerna är anpassade för ADHD-patienter och terapierna som finns är för folk med ADHD och hyperaktivitet. Ingenting för oss som är utmattade och trötta och har ADD. Folk jag möter vet inte ens vad ADD är, för det skrivs inget om det. Inte ens riksförbundet för NPF-diagnoser synliggör ADD, det är bara ADHD som det skrivs om..
Inga har kommenterat på denna sida ännu