Jag vill ha rätt att vara avvikande
Att få en diagnos betyder inte att man plötsligt får ADHD. Alla med ADHD har inte en diagnos.
I mitt fall har ingenting förändrats för att jag fick en diagnos. Absolut ingenting. Och den som kommit så långt som till utredning vet nog redan, innerst inne, vad som är problemet.
Jag tycker att alla barn i skolan ska få individuell hjälp och stöd oavsett diagnos eller ej. Det är individens behov som ska avgöra, inte eventuell diagnos. Jag tycker att alla människor med alla olika egenheter ska ha rätt att accepteras och respekteras för den de är, diagnos eller ej.
För mig är det egentligen inte ett problem att jag har ADHD. Det är möjligen ett problem för andra människor. För det är just i samspel med andra människor som min ADHD också ibland upplevs som ett problem, för mig. Jag känner mig själv. Jag vet hur jag fungerar, var mina gränser går. Jag har långt innan jag fick min diagnos utvecklat överlevnadsstrategier för att mitt liv ska fungera. Problemet är bara att andra människor ofta har så svårt att respektera dessa mina strategier. De försöker övertala mig att ändra mina planer, och ibland lyckas de, även om jag innerst inne vet att jag om jag ställer in tvättiden för att istället hälsa på en vän så kommer min vardag att bli väldigt komplicerad i kanske veckor framöver.
När jag kanske bara vill prata av mig om ett problem så kommer de med goda råd och lösningar och säger att "Men det är ju jätteenkelt" och vägrar ta mina protester på allvar. Mina protester som bland annat kan vara av arten "Men det är inte enkelt för mig att byta en fel vara, för först måste jag ha tid att göra det, och så måste jag hitta kvittot, och så måste jag hitta plagget som ska bytas, och så måste jag ta mig till stan och hem därifrån, och för mig är det ett projekt för vilket jag måste avsätta en hel dag ifall det skulle bli fel på något sätt, och dessutom tycker jag att det är vansinnigt jobbigt att klaga och tala med främlingar så där finns en psykologisk spärr för mig att ta mig över och jag blir tokstressad och blockerad av bara tanken". Sådana protester skrattar andra åt och förstår inte.
Däremot har jag märkt att jag åtminstone bland mina närmaste fått lite bättre förståelse sedan de fick vetskap om min diagnos. Men det är bland mina närmaste.
I andra sammanhang möts jag ofta av skepscisim när jag informerar om min diagnos. Vissa drar sig undan, andra börjar behandla mig som mindre vetande, åter andra tror mig inte. Anledningen att de inte tror mig är för att jag ju verkar så smart, och kompetent. Andra tror mig inte för att de helt enkelt inte tror på bokstavsdiagnoser.
Ja, diagnoserna är nya, men bokstavsbarnen har alltid funnits. Men jag tror att de fanns en större acceptans förr. Jag säger inte att allt var bättre förr, men konstigt nog så tror jag att det var mer okej att vara lite eljest för femtio år sedan, det fanns i varje fall större plats förr, åt dem som var lite annorlunda. Idag är det konstigt nog svårare att passa in, trots att vi är mer upplysta än någonsin. Trots att vi vet mer än någonsin tidigare om människors psyken och olika behov är ramarna så mycket mer begränsade idag. Den som inte klarar av att anpassa sig kastas ut, får inte plats.
Förr hade man OBS-klasser i skolan för de barn som var stökiga och bråkiga. De behövde ingen diagnos för att placeras i en mindre grupp med barn. Idag försöker man på alla sätt att få de här barnen att anpassas och klara av att gå i vanliga stora stökiga klasser, trots eventuella diagnoser. Trots den kunskap man har idag om de här barnens behov.
Jag vet att många fått hjälp av medicin, och för att få medicin krävs diagnos. Men jag aldrig haft behov av medicin. Jag mår inte dåligt, jag är inte sjuk. Jag är bara på vissa områden lite avvikande från normen och det vill jag också vara.
Det vill jag ha rätt att vara.
