Adhd – inte bara negativa aspekter

Koncentrationssvårigheter, tusen bollar i luften, felaktig kroppsuppfattning, hopplös planeringsförmåga och plötsliga impulser som bara måste genomföras. Det är bara några av symtomen som luleåbon Lene Rasch har levt med under hela sitt liv. Strukturera upp vardagen, vara organiserad och att komma i tid har aldrig riktigt varit Lenes starka sida.
– Jag har inte alltid förstått det här med tid, när någon säger ”vi ses om fem minuter” så har jag haft svårt att avgöra hur länge fem minuter egentligen är, säger Lene och fortsätter berätta om andra klassiska adhd-symtom som ständigt var en del av hennes personlighet.

– Min bristande motorik, perceptionen, koll på tid och rum samt min klumpighet har varit en del av den jag är under väldigt många år. Jag blir lätt uppvarvad och vill göra väldigt mycket på en gång och då tappar jag tyvärr lätt kontrollen. Låt säga att jag kommer på att jag vill måla om i sovrummet, då börjar jag måla men när jag sedan kommer på något annat som jag verkligen vill göra släpper jag målandet och går vidare till nästa projekt.  

Diagnos i vuxen ålder

När Lene Rasch var omkring 42 år gammal gick hon fullkomligt in i väggen. Hon hade då pluggat DTP (desk top publisher) på heltid, sedan hade hon ett par extraarbeten för att stressa av från skolarbetet. Ekonomin låg dessutom på fallrepet och till slut blev allting för mycket. Hon gick in i väggen och blev sjukskriven för utbrändhet. Lene började gå i terapi och hon kommer ihåg att terapeuten i relativt tidigt skede föreslog att Lene bör genomgå en utredning för adhd, eftersom terapeuten ansåg att Lene uppvisade väldigt typiska drag för en person med adhd. I samband med att hon beslöt sig för att genomgå en utredning sökte hon mycket fakta och läste på ordentligt vad adhd egentligen innebar.
– Redan innan jag fick diagnosen visste jag att jag hade adhd. När jag läste om vilka symtomen är kände igen mig så pass mycket att det hade varit väldigt märkligt om jag inte fått den väntade diagnosen, berättar Lene Rasch som enbart tyckte det var skönt att få diagnosen svart på vitt.
– Det var en sån befrielse när jag fick diagnosen. Det var som att allt föll på sin plats, och det var så skönt att det finns ett namn på det, som kan förklara mitt något förvirrande beteende.

Symtom redan i unga år

Redan på högstadiet uppdagades Lenes koncentrationsproblem och efter att ha kämpat ett par år i skolan valde hon att hoppa av skolan när hon gick ut årskurs åtta men fortsatte på folkhögskolan ett par år senare för att få grundskolekompetens. Och vid 20 års ålder blev hon mamma för första gången, vilket kom att innebära stora förändringar.
– Det var fullkomlig kaos hemma, och då menar jag verkligen kaos. Det var så mycket saker överallt att man i princip inte tog sig fram. Jag klarade inte av att jobba samtidigt som jag skulle sköta hemmet och allt runt ikring. Det var så fruktansvärt stökigt, och om jag någon gång beslöt mig för att städa tryckte jag bara in allting i garderoben. Men det var rent, för stökigt och rent är två skilda saker. Men fatta hur stökigt det blir när man skurar och fejar.

Att bli förälder innebär för de allra flesta väldigt stora förändringar och för Lene blev det en riktigt tuff omställning. Hon berättar att det var en jobbig tid som fylldes av prestationsångest och skam.
– Stundtals skämdes jag oerhört mycket för att jag uppenbarligen inte klarade av det alla andra vuxna föräldrar klarar av. Både yttre och inre krav på hur man ska vara som mamma kunde jag inte leva upp till och detta var väldigt knäckande för jag förstod bara inte hur alla andra lyckades få saker och ting att gå ihop. Jag vet att jag inte är ointelligent, så jag kände mig aldrig dum men jag skämdes verkligen, vilket inte direkt är någon tillfredställande känsla.

Vardagliga sysslor blev övermäktiga

För att få en bild av hur Lene tidigare agerade och resonerade vid vardagliga, halvtråkiga, situationer berättar hon om ett ”diskscenario”.
– När jag hade väldigt mycket i tankarna var det inte ovanligt att disken hemma bara växte och växte, till det var stora högar med disk. Och istället för att diska undan allt eftersom lät jag det bara fortsätta växa. De allra flesta tycker ju att det är jobbigt att diska och om man då står där med berg av disk kanske de flesta tänker att man ska börja diska lite oftare så man slipper dessa högar, men så tänkte inte jag. Jag var en jäkel på att strukturera upp saker och ting på mitt sätt, och hitta egna finurliga lösningar. Så istället för att börja diska med lite jämnare mellanrum köpte jag ett extra diskställ så att denna enorma mängd disk skulle få plats någonstans.

Ett annat viktigt vardagsproblem som Lene erkänner är att hon har fått tampas med under åren är att hon inte har förstått när pengar kommer in på kontot, hur länge pengarna kan, och ska, räcka. Dessutom har hon dyskalkyli, vilket innebär att man har vissa svårigheter med matematik och siffror.
– Pengar och jag har inte alltid gått ihop. När jag var yngre gjorde jag väldigt gärna och ofta så kallade impulsköp. Såg jag en tröja som jag fick för mig att jag verkligen behövde köpte jag den utan att tänka på konsekvenserna. Att betala räkningar är inte min favoritsyssla och när jag ska betala hyran kan det ofta komma som en chock, det är som att ”oj, kommer hyran nu igen”. Och samma sak gäller städning och andra praktiska sysslor som man måste göra. Det kanske låter konstigt men det är verkligen så det är. Man behöver helt enkelt hjälp för att få ordning på vissa saker.

Behandlingen ger resultat

Vid 46-års ålder när hon hade fått diagnosen adhd började hon med medicin och kognitiv beteendeterapi. Och tack vare medicineringen känner hon att hon har fått bättre kontroll över sig själv plus att hennes tidsuppfattning har blivit avsevärt bättre. Men på grund av att utbrändheten satte mycket djupa spår, och då hon fortfarande blir snabbt trött och tappar fokus, har hon sjukersättning fram till och med mars 2010.  Hon berättar att vid minsta stress slår hjärnan bakut. Adhd i samband med utbrändhet gör att tillvaron blir ytterligare lite svårare att hantera.
– En person med adhd som är hyperaktiv, som jag själv, är ofta väldigt utåtriktad och vi gillar att ta oss an saker, samtidigt som det är skönt att ha tydliga ramar. Hur tråkigt det än må låta så kan till exempel ett städjobb vara ypperligt för en person med denna diagnos, och anledningen till varför jag tror det är så är för att man ser resultat omedelbart. Man ser hur rent och fint det blir, man får jobba ganska fritt men ändå under tydliga ramar. För att tala om mig själv så vet jag idag att jag passar bäst att jobba i projektform. Målet och syftet med ett projekt är väldigt tydligt och jag gillar arbetsformerna i ett projekt. Man känner att man är med och ror något i land. Men samtidigt är det väldigt lätt hänt, om det blir för mycket, att man inte orkar med och helt plötsligt står man där med händerna överfulla och lyckas inte knyta ihop påsen. Så, innan jag ger mig ut på marknaden igen är det tänkt att jag ska ha nått mer lugn och stabilitet, säger Lene som samtidigt lovordar behandlingen.

– ADHD är ju ingen sjukdom men man kan behöva lite hjälp ibland och då måste jag säga att centralstimulerande medicinering och terapi verkligen hjälper. Personligen märker jag en markant skillnad med de kognitiva problemen, jag är heller inte lika klumpig längre, vrickar inte fötterna och slår mig inte lika ofta som jag gjorde tidigare. Medicineringen har helt enkelt hjälpt mig att få kontroll.

Positiva saker med adhd

Trots att det har varit tuffa perioder i Lenes liv har hon alltid vetat om att hon är lika smart och kompetent som vem som helst annars. Adhd innefattar inte bara negativa faktorer.
– Det bäst med att ha adhd är att när jag väl är på gång så har jag en enorm drivkraft. Jag säger inte bara att jag ska göra en massa saker utan jag ser också till att de blir av. Jag är väldigt lättmotiverad och självmotiverad, som nu senast har jag haft fullt upp med att fixa i ordning en gammal Saab som jag går in helhjärtat för att få så fin som möjligt. Och när jag väl tar mig för något som görs det med bravur. Finns drivkraften där kan inget hindra mig.

Vad är det sämsta med adhd?
– Ja det sämsta hör egentligen samman med det bästa. Lika mycket som jag har en enorm drivkraft att ta mig för något och göra det riktigt bra, är min stora akilleshäl själva slutförandet. Jag målar gärna upp en bild av något som ska genomföras och drar igång det men sen så överlämnar jag gärna själva slutförandet till någon annan. Ett väldigt enkelt exempel är återigen diskberget. Säg att det är 40 koppar som behöver diskas, då kan jag sätta igång och börja diska men jag gör endast två av dessa 40. Jag blir som sagt distraherad av något annat som ska göras och påbörjar nästa grej för att sedan komma på ytterligare något annat som jag ska göra. Plötsligt har man 50 miljoner saker som är påbörjade men bara en som är avslutad. Om man har tur.

Känner du dig någonsin ledsen över att ha adhd?
– Det är klart att det är jobbigt och ställer till det för mig och min familj ibland. Men samtidigt är det ju en del av den jag är så jag skulle inte vilja påstå att jag känner mig ledsen över det. Däremot sörjer jag all den tid som gått till spillo för att inte diagnosen ställdes på mig redan som barn eller när jag var i tonåren. Kanske hade jag kunnat hantera adhd-problematiken mycket bättre då, avslutar Lene Rasch.

Fakta
Namn: Lene Rasch
Familj: Döttrarna Martina 27, Rebecca 18 och Marion 16 år. (Den äldsta är utflugen)
Dvärgpinschergrabbarna Remo och Roofer och huskatterna Raptor och Rosita.
Bor: På underbart mysiga Svartöstaden.
Gillar: Alldeles för många grejer, att skriva, träna, prata med vännerna, föreningsliv etc. Annars är det väl så att jag sätter upp "att trivas" som viktigast här i livet, så det gillar jag allra, allra mest.
Hatar: Att vara pank, kommunikationsbrist, att känna mig manipulerad, fyllerister, ciggrök och mest av allt - STRESS