MS-patienter slås ut från arbetsmarknaden i onödan
En majoritet av MS-patienterna i arbetsför ålder har någon form av sjuk- eller aktivitetsersättning. Detta trots en välutvecklad svensk hälso- och sjukvård och trots att bromsmediciner varit tillgängliga nästan 20 år. Det berättar Magnus Andersson, docent och sektionschef vid Neurologiska kliniken på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.
Resultaten kommer från en stor registerstudie, med nästan 10 000 MS-patienter i arbetsför ålder. Med tidig och effektiv behandling kan unga med neurosjukdomen MS leva ett nästan helt vanligt liv med både familj och ett stimulerande arbetsliv.
– Idag, jämfört med när jag började arbeta inom neurosjukvården för ungefär 20 år sedan, finns det effektiva behandlingsverktyg som ökar arbetsförmågan och som minskar sjukdomsaktiviteten. Det är dock inte tillräckligt. Idag är vi mellan 300-350 neurologer i Sverige, varav ungefär 100 av oss är verksamma i Stockholm. Vi behöver bli dubbelt så fler, säger Magnus Andersson.
Behövs dubbelt så fler neurologer
För att Sverige och neurosjukvården ska kunna ge en bra och jämlik vård krävs det en fördubbling av antalet neurologer, samt att kompetensen är spridd över hela landet. Som det ser ut idag är de majoriteten verksamma i Stockholm eller där andra universitetssjukhus finns.
Magnus Andersson menar att neurosjukvården behöver rustas upp för att den ska hålla måttet.
– Vi är på näst sista plats i Europa i antalet neurologer och ska det fungera så måste vi ha en utbyggd neurosjukvård, säger Magnus Andersson.
I klippet berättar Magnus Andersson om vikten av tidig behandling samt mer om varför svensk neurosjukvård behöver rustas upp.
Lever du med MS? Berätta om dina upplevelser av svensk neurosjukvård samt hur du blivit bemött av arbetsgivare och arbetsmarknad. Kommentera direkt under artikeln.
Kommentera denna artikel
Arbetar heltid. Ensamstående med tre barn. Har ej råd att vara sjukskriven fast jag i perioder säkert skulle behöva det pga mon enorma trötthet. Jag har MS . Jag är sjuksköterska och tar hand om andra människor. Men ekonomin blir klart sämre om jag ej kan arbeta heltid och jag har inte råd att minska i tid fast det skulle gynna min hälsa. Även underhållsstödet är lågt och barn kostar. Något är väldigt snett i vårt samhälle. Jag vårdar människor men vem vårdar mig rent ekonomiskt? Känns som ett straff.
Själv ser jag inte min MS som ett hinder för att arbeta 100%. Den har varit lindrig under de 14 åren som den har varit i mitt liv och jag mår bättre nu än någonsin. Tar inga mediciner förutom bromsmedicin som sattes in 2 år efter första kända skovet. Söker jobb just nu och vågar inte nämna min sjukdom på grund av att jag troligen kommer att bli nekad då, bara för att jag har diagnosen. Det känns som om arbetsmarknaden har dömt ut en även om sjukdomen inte skulle utgöra ett problem. För mig som kan leva ett näst intill normalt liv så känns det illa att andra bestämmer över vad jag är kapabel till utan att veta all fakta.
Jag fick mitt första skov vid 47 års ålder för snart två år sedan. Min nuvarande anställning har jag haft i över tio år och åtta av dessa år har jag alltså varit kärnfrisk. Jag har alltså en hel del att falla tillbaka på och kan "unna mig" att vara sjuk nu. På dessa två år har jag haft tre längre sjukskrivningar (tre-sex veckor), ett antal kortare sjukskrivningar samt parerat MS-känningarna med semester och hemmajobb då och då. Än så länge orkar jag jobba heltid, men det sliter. Det ska gudarna veta... När skov ett slog till var jag mitt uppe i en rekryteringsprocess. Jag slutade som god tvåa och är glad över att jag stannade kvar i tryggheten på mitt gamla jobb. För hur sjutton hade det blivit att börja ett nytt jobb och vara sjukskriven så pass mycket som jag har varit? Jag ser tyvärr en risk att vi med jobb, och en hyfsat aktiv sjukdom, blir inlåsta där vi befinner oss och inte så lätt ser hur vi ska kunna byta jobb.
Vad bra att det här debatterats i Almedalen! Hoppas många politiker lyssnade. Gotland tycker jag är en av de underbemannade landsändar som Magnus Andersson beskriver. Här behövs fler fast anställda neurologer, lösningar med konsulter skapar ingen ro eller kontinuitet för de utsatta patienterna.
Själv har jag ingen skovvis form av MS och drömmer om att det skall läggas mer pengar på forskning kring dessa former även om den skovvisa formen är i majoritet.
Tror att allt beror på hur en MS-sjukdom utvecklas
För egen del har jag haft ganska godartad utveckling och jobbade heltid tills mitt senaste skov, då jag fick gå ner till halvtid med 50% sjukskrivning - orkade helt enkelt inte arbeta mera än så
Idag är jag arbetslös (50%) och 63 år fyllda, men just nu medger min sjukdom inte att jag arbetar över huvud taget - känns det som.
Jag har helt enkelt blivit betydligt sämre på senaste året - fast jag tar mina sprutor regelbundet. Långsam försämring av allmäntillståndet - stelhet i leder och allmän trötthet etc, sätter stopp för arbete
Jag måste helt enkelt ta ut min pension, och tacka för mig
Inga har kommenterat på denna sida ännu