En anhörig till mig är svårt dement och ligger på sjukhus och ska sedan vidare till annat boende. Jag har funderat på om vad som egentligen finns för tankar i en dement persons hjärna, förstår han varför han är där, vet han att inte är frisk, vet han sina begränsningar så att säga?
Demenssjukdom innebär en generell störning av intellektuella funktioner med försämring av minnet och det logiska tänkandet och dessutom personlighetsförändringar, vilket successivt ger allt svårare psykiska och sociala handikapp. Vid demens försvinner successivt språket och det blir därför allt svårare att få en demenssjuk person att redogöra för sina tankar. Hos personer med mer avancerad sjukdom är det således inte möjligt att få reda på vad de tänker och hur de upplever sin omgivning, sina närstående och sig själva.
En demenssjuk person, i senare stadier av sjukdomen, har i regel inte möjlighet att förstå innehållet i logiska resonemang och ta till sig information. Säkert är att logiskt tänkande hos en svårt demenssjuk inte är möjligt utan tänkandet blir konkret och bundet till föremål och till omgivningen. Tänkandet och medvetandet knyts till det som är nära, konkret och handgripligt och den demente lever i nuet. Att visats i välkända och lättöverskådliga omgivningar är därför viktigt och skapar trygghet och anses skapa en sorts identitetskänsla.
Även svårt demenssjuka har förmåga att uppfatta kroppsspråket hos personer som tar hand om dem, vilket gör att samspelet mellan dessa personer är mycket viktig. På det sättet kan man bättre förstå den demenssjukes reaktioner på olika händelser och upplevelser, även om dessa reaktioner inte alltid förefaller logiska. Det är därför viktigt att kommunicera även med svårt demenssjuka personer även om denna kommunikation kan upplevas som ensidig.
Med vänlig hälsning
Åke Rundgren
enhetschef för geriatrik
