Catharinas berättelse om sin pappa med Alzheimers

– Mamma har berättat att pappa blev helt förstörd och tyckte att det var läskigt och obehagligt. För mamma som tidigare anat att något inte stod rätt till med pappa och som kämpade för att vården skulle kolla upp det, var det desto tydligare tecken på att något var fel. Han har aldrig reagerat på det sättet som mamma beskrev för att något är obehagligt.

Catharinas pappa, Carl, var egenföretagare och jobbade ofta långa dagar och mycket. Plötsligt började han glömma saker och var inte riktigt sig själv. Efter påtryckningar från Catharinas mamma blev han halvtidssjukskriven av vad vården trodde var stress-symtom. Ett år senare, 59 år gammal fick Carl diagnosen Alzheimers sjukdom. Idag är han 66 år gammal

Alzheimer-diagnosen kom som en chock

– Det är svårt att sätta ord på hur det kändes när vi tog emot beskedet att pappa har Alzheimers sjukdom. Det kom som en chock och vi blev väldigt ledsna. Alzheimers är inget trevligt att ha och göra med. Det känns som en enda lång färd mot något hemskt, berättar Catharina.

Läs även Netdoktors fakta om Alzheimers sjukdom »

– Då är det jobbigt i några dagar för jag blir påmind om hur jobbigt det är. Det känns som en låst situation på många olika sätt och hela vår vardag har ju mer eller mindre förändrats. Vardagen är en blandning mellan praktiska saker och sorgen över att min son inte har en morfar och oron över mamma som faktiskt blivit utbränd.

En anhörigsjukdom

För Catharinas mamma, som fortfarande lever med sin man, är situationen varit väldigt krävande. Tidigare jobbade hon halvtid och kom sedan hem för att ta hand om sin man. Alzheimers sjukdom som är en av många demenssjukdomar brukar kallas för ”anhörigsjukdom” och som anhörig går man ofta igenom olika faser under sjukdomsförloppet.

– De första åren var extremt jobbiga för hela familjen på olika sätt. För mamma är det fortfarande en energikrävande och extremt påfrestande situation. Pappa är ju fortfarande så pass ung och anses vara så pass ”frisk” att han inte fungerar för något boende. För min del bearbetade jag först sorgen över att han var sjuk, sen funderade jag mycket på hur jag ska bemöta honom på ett bra sätt. Han förstår ju inte att han ställer samma fråga flera gånger.

– Alzheimers sjukdom känns så obarmhärtigt. Det finns inget botemedel och den drabbade blir bara sjukare och sjukare ju längre tiden går. Det är hemskt att uppleva att det enda som finns kvar av min pappa är ett skal av hans forna jag. I början hade pappa koll på att han hade Alzheimers sjukdom och skämdes aldrig för att berätta det. Han kunde säga ”är virrig ibland för jag har Alzheimers”. 

Alzheimer skapar ett långt sorgearbete

Nu är Carl i stadiet att han inte klarar sig själv överhuvudtaget. De första åren kunde han vara hemma själv och med hjälp av lappar kunde Catharinas mamma påminna honom om att han till exempel ska äta lunch. Idag är han dock vårdkrävande dygnet runt.

– Han känner fortfarande igen oss men enstaka gånger frågar han vem min son är eller om jag ringer för att höra hur han mår kan han efter ett tag säga ”men vem pratar jag med?”. Det är Catharina, pappa, svarar jag då. Då säger han oftast ”jaha ja”. 

”Utdraget sorgearbete” säger Catharina vid ett flera tillfällen. Konstlat och konstigt. En enda lång pina. Så beskriver Catharina Alzheimers sjukdom, en sjukdom som tagit hennes pappa ifrån henne.