Sjukvården fick henne att tappa hoppet
”Blir du inte bra om tre veckor, kommer du aldrig bli bra”. Urologterapeutens ord gjorde Ulla ledsen och förtvivlad. I hela 15 år led hon av urininkontinens, men det som nästan knäckte henne var hur hon behandlades när hon sökte hjälp av sjukvården.
–Jag kände mig väldigt illa behandlad och väntade mig bättre förståelse över min situation, säger Ulla.
För drygt 15 år sedan upplevde, då 45 år gamla Ulla att hon hade problem med urinläckage. Trots att besvären med inkontinens blev värre med åren, sökte hon inte hjälp eftersom hon då kände att de gick att hantera.
– Åkte jag på en rejäl förkylning, då var det inte särskilt skoj att hosta men jag kunde leva med besvären.
Ulla hade det som kallas för ansträngningsinkontinens som innebär förslut av urin vid fysisk aktivitet som ökar buktrycket, till exempel vid hostanfall, nysning och skratt. Läckaget kan vara allt från några droppar till stora urinmängder.
Opererades mot inkontinens – men blev först värre
Ulla bor i en liten stad i norra Sverige och har alltid känt vemod inför att söka vård. 2009 bokade hon tid hos en gynekolog på en privatklinik. Ulla fick börja med knipövningar och fick även tabletter utskrivna. Ett år senare blev hon remitterad till en urologterapeut som rekommenderade en så kallad TVT-operation. En operation som ska avhjälpa urinläckage.
Ulla genomgick operationen, ett enkelt ingrepp som utfördes på dagkirurgin. Men efter operationen kunde hon inte tömma urinblåsan, så en kateter sattes in.
- När jag efter några dagar besökte urologterapeuten kunde jag fortfarande inte kissa tillräckligt. Jag fick lära mig att tappa mig med engångskatetrar. Katetrarna började ta slut och terapeuten som lovade att beställa hem sådana till mig, gjorde inte det.
Det är med ilska och sorg hon återberättar om turerna fram och tillbaka med sjukvårdspersonal. Deras negativa inställning efter TVT-operationen, hur de ignorerade att ge henne de hjälpmedel hon behövde och bristen på empati och stöd. Ulla fick på eget bevåg hitta katetrar och mer eller mindre hjälpa sig själv. Efter månader av att tappa sig själv (tömma blåsan) blev Ulla desperat.
Upplever du potensproblem och är intresserad av behandling?
Nu söker vi deltagare till en studie med ett läkemedel under utveckling för behandling av erektil dysfunktion (potensproblem). För att delta behöver du uppleva potensproblem och vara motiverad till att få behandling. Du får ersättning för ditt deltagande och bidrar samtidigt till viktig forskning.
-Jag besökte återigen urologterapeuten, som berättade för mig, att om jag inte kunde kissa tillräckligt tre veckor efter operation, så skulle jag nog få tappa mig själv för resten av livet. Jag blev naturligtvis förtvivlad och sa att så kan jag ju inte ha det.
Plötsligt fick Ulla beskedet att TVT-bandet skulle klippas upp.
- Eftersom jag i min förtvivlan sagt till terapeuten, att jag inte kunde ha det så här hela livet, så fanns det då bara ett att göra, att klippa upp bandet, men som terapeuten sa, då kommer ju inkontinensen tillbaka. Dagen då bandet skulle klippas upp, fick jag äntligen prata med läkaren. Läkaren trodde att jag inte kunde kissa överhuvudtaget. Jag kunde kissa mer än vad jag behövde tappa, men enligt terapeuten räckte inte det. Bandet klipptes inte upp den dagen, läkaren vidgade istället urinröret och efter ett tag började jag kunna tömma blåsan bättre och bättre.
I tre månader hade Ulla träningar som hon beskriver liknade vid en urinvägsinfektion och i ytterligare tre månader sprang hon och kissade ofta, men slapp de hemska träningarna.
-Det som skulle fungera efter tre veckor, tog hela sex månader. Nu kan jag hålla tätt, men läker gör jag absolut inte. Till andra kvinnor vill jag säga: tro inte att det är kört. Det tog tid för mig att bli bra, det kan det göra för er också.
För Ulla slutade allt bra, men vägen dit har varit långtifrån enkel och rak. Idag är hon mest tacksam att hon kan kissa.
Kommentera denna artikel
Inga har kommenterat på denna sida ännu