Klinefelters syndrom - "Drömmen om att bli pappa försvann"

Som ung drömde 46-åriga Anders Kvist om att bli pappa en vacker dag. En dröm som dock gick i kras då han i 25-års ålder fick veta att han lider av Klinefelters syndrom.

Män som lever med Klinefelters syndrom (XXY-män) är precis som normala män bortsett från att de oftast inte kan producera tillräcklig med sperma för att kunna bli fäder. Därmed inte sagt att det är omöjligt, utan det finns fall där XXY-män lyckats få barn. En som dock vet hur det känns att få diagnosen Klinefelters syndrom och i samband med det få veta att man är till 99 procent steril är 46-åriga Anders Kvist.
– När jag var 25 år gammal fick jag veta att jag förmodligen aldrig kommer att kunna bli pappa. Det var ett fruktansvärt slag för mig då jag alltid velat ha barn, men samtidigt var det även en lättnad att få en diagnos och en förklaring till varför jag alltid känt mig så omanlig och ointresserad av tjejer. Läkarna visste inte särskilt mycket om min diagnos så jag sökte information via Internet där jag bland annat kom i kontakt med intresseföreningen xx47, där jag mötte personer med liknande problem. Det här var en jättejobbig tid för mig men familjen, och då främst min mamma har varit ett jättestort stöd, berättar Anders Kvist.

”Jag visste att det var något som saknades hos mig”

Symtom som kan visas i samband med att man har en extra X-kromosom är bland annat infertilitet, ofullbordad manlig kroppsutveckling, feminin eller päronformad kroppsform, minskad sexualdrift, utvecklingsförsening, dåligt självförtroende, kommunikationssvårigheter, med flera. Men det är långt ifrån alla med Klinefelters syndrom som utvecklar någon eller alla av dessa symtom, det berättar Stefan Arver, docent endokrinologi, Karolinska universitetssjukhuset i Solna, och Netdoktors expert inom manlig hälsa. Anders Kvist hade symtom som tydde på att han hade en extra X-kromosom och han berättar att han många gånger mått väldigt dåligt av denna åkomma och känt sig utanför.
– Innan jag fick min diagnos visste jag att det var någonting som saknades hos mig. Jag var inte som andra och utvecklades inte heller pubertalt, jag kom aldrig i målbrottet och hade ständigt ojämnt humör. Men det jag inte visste då var att många av mina symtom som bland annat apati, koncentrationsproblem, orkeslös och minimal sexlust berodde på bristen av testosteron.

Kom i puberteten som 30-åring

Vid 25-års ålder påbörjade han sin behandling med injektioner. Det Anders Kvist dock inte var beredd på var alla de hormonförändringarna som skedde i kroppen.
– När jag började med injektioner kom jag i puberteten som 30-åring och då blev allting mycket värre, för då fick jag alla de känslor som en tonåring normalt känner i puberteten.

Obefintligt sexliv

Sexlivet är något som knappt existerat för Anders Kvist. Dåligt självförtroende och ett stort ointresse för kvinnor har gjort honom sexuellt hämmad.
– Ibland har jag inte haft något intresse överhuvudtaget för sex. Det hjälpte inte ens om en naken kvinna passerade mig, det var helt dött på den fronten. Efter behandlingens början vaknade min sexlust till liv men då blev jag nästintill rädd för min sexdrift. Men efter att ha pratat med män som har normal sexdrift säger de att det som jag uppfattar som onormalt är helt normalt för en utan testosteronbrist. Jag slutade ett tag med behandlingen för jag hade många jobbiga dalar och toppar. Ibland var jag så kåt att jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till, för att i nästa stund vara helt ointresserad och så kunde jag bli väldigt aggressiv.

”För det mesta är jag ändå lycklig”

Numera jobbar Anders Kvist som skötare och trivs utmärkt i sin yrkesroll där han dagligen får träffa människor och socialisera, men i privata sammanhang kan han fortfarande känna sig lite osäker.
– Jag gillar att umgås med människor men jag kan känna mig socialt vilsen i mina sexrelationer med det motsatta könet, vilket delvis beror på taskigt självförtroende och att jag stundtals hatar min kropp. Men till sist måste jag ändå tillägga att jag inte ser allt i svart, för det mesta är jag ändå lycklig, avslutar Anders Kvist.