Tre stomioperationer under en graviditet

I Kramfors kommun bor Therese Dicklén, med man och tre barn. Hon är en kvinna i sina bästa år som ser livet från den ljusa sidan, trots att hon nu är inne på sin åttonde operation, inom loppet av tre år.
– För ungefär tre år sedan fick jag en ileostomi efter det att läkare upptäckt att jag hade enorma polyper i tolvfingertarmen och i ändtarmen. Detta har föranlett att jag genomgått totalt sju operationer och väntar nu på min åttonde, säger Therese Dicklén.

Det var i samband med hennes första barn (sonen Lucas, 2004) som magbesvären började uppstå. Hon berättar att hon hade haft lite problem med diarréer ett par år innan dess men allt blev värre då hon fick barn och i samband med amningen. När sedan barn nummer två kom år 2005 och diarréerna fortsatte, och förvärrades uppsökte hon läkare.
– Ungefär ett år efter att jag fått Linnea insåg jag att det kom blod i avföringen och då kände jag att det var hög tid att kolla upp vad det var för fel. När jag kom till sjukhuset genomfördes en herrans massa undersökningar och då läkarna kunde konstatera att det fanns en risk att polyperna kunde utvecklas till cancer gick allt sen väldigt snabbt.

Inom loppet av en månad genomgick Therese sin första operation och fick sin stomi. Till en början kände hon sig lite rädd över vad som egentligen hände men då diagnosen familjär adenomatös polypos, FAP, var ett faktum infann sig ett visst lugn.
– När jag fick diagnosen tyckte att det var väldigt skönt, för innan dess hade jag ju ingen aning om vad mina magbesvär egentligen berodde på. Då fanns det bland annat en rädsla kring att det kanske rörde sig om cancer.

Mest glädjande följder med stomin

Att få en stomi kan på många sätt komma att påverka en människas liv såväl fysiskt som psykiskt. För Thereses del kom det att innebära mestadels glädjande följder.
– För det första blev min vardag lite bättre. Och om jag ser till det stora perspektivet så har stomin och de operationer jag har fått genomgå gett mig något av en ny syn på livet. Jag är väldigt tacksam för att allting ändå har gått så bra. Jag har tre underbara barn och jag försöker ta vara på livet. Dessutom har jag blivit mindre rädd för saker och ting, jag är till exempel inte längre rädd för förändringar och andra saker som till en början kan verka skrämmande. De positiva aspekterna väger numera över de negativa och jag känner mig med tiden allt starkare, säger Therese Dicklén.

Dagen efter julafton 2009 fick Therese och hennes man en dotter - Ronja. Men vägen dit har varit något kantad. Therese berättar.
– I början av graviditeten, ungefär efter tre månader, tvingades jag opereras då min prolaps lossnade på insidan. Tarmen började vilja komma ut. Först var jag rädd att operationen skulle skada barnet på något sätt men allting gick lyckligtvis mycket bra. Vid det laget trodde jag att det värsta skulle vara över, men det dröjde inte länge innan jag blev varse att så inte var fallet.

– Ungefär en månad senare, det vill säga fyra månader in i graviditeten, var det dags för nästa operation. Jag fick nämligen tarmvred och då var läkarna tvungna att öppna hela magen för att vrida tarmarna till rätta. Men det skulle minsann inte ta slut här. Jag hann genomgå en tredje operation, denna gång var det också problem med min prolaps. Tack och lov behövde de däremot inte öppna upp magen på mig denna gång utan de kunde fixa till det utifrån. Jag blev förvisso nedsövd och fick morfin mot smärtan. Även denna gång var jag orolig att barnet skulle ta skada men läkarna försäkrade mig om att det inte var någon fara.

Ingen större skillnad att vara gravid med stomi

Jämförelsevis med de två tidigare graviditeter som Therese genomgått beskriver hon helt klart denna som jobbigaste. Men samtidigt berättar hon att själva förlossningen var betydligt enklare och mindre smärtsam än de tidigare.
– Det var dessutom första gången efter en graviditet som jag kunder återhämta mig så pass snabbt. Men i övrigt var det ingen större skillnad att vara gravid med stomi eller att föda med stomi. Jag gick förvisso inte upp lika mycket i vikt denna gång som tidigare, och det lilla jag gick upp försvann oerhört snabbt.
 
Avslutningsvis kan Therese konstatera att livet i stort är rätt gott.
– Det är klart att jag stundtals har mått dåligt över min situation och tyckt att det varit jobbigt både rent fysiskt men framför allt psykiskt. Men i dag tänker jag inte så mycket på det, utan jag känner mig rent generellt väldigt tillfredsställd med livet.