Stomioperation gav Eva livet tillbaka

– Jag kommer ihåg att jag var jättedålig. Vad jag än stoppade i munnen var det som att det gick rakt genom mig. Det blev värre med åren och sommaren 1977 var hela situationen olidlig så jag tvungen att åka in till akuten. Och efter att läkarna tagit ett flertal prover stod det ganska snart klart att min tjocktarm var nära på bristningsgränsen. En vänlig läkare förklarade för mig att jag behövde en stomi, något jag inte hade en aning om vad det betydde, berättar Eva Kindvall Vinkvist för Netdoktor.

Blandade känslor inför stomin

När läkaren berättade att det rent konkret innebär att man får en påse på magen, blev Eva överraskande nog glad.

– För det första tror jag det har stor betydelse hur läkaren säger att man ska få en stomi. Om de säger att ”tyvärr måste du få en stomi” så blir man mycket troligt lite nedstämd. Men om man istället får höra att det kommer underlätta ens vardag och öka livskvaliteten så tror jag inte man tvekar att genomgå en operation. Personligen kände jag en stor lättnad då jag fick höra att stomioperationen skulle göra mig frisk.

Men samtidigt medger hon att känslorna var något blandade.

– Jag kommer ihåg att jag tänkte ”tack och lov att jag är gift och har barn” för det fanns ändå någonstans i bakhuvudet en tanke om att ingen vill ha någon som har en påse på magen. Men eftersom jag varit så himla dålig under så många år var det egentligen inte så mycket att fundera kring. Jag ville bli frisk och kunna fungera som en vanlig människa, som att till exempel kunna äta en middag utan att behöva springa på toaletten hela tiden. Men visst väcktes det många frågor då jag fick veta att jag skulle få en stomipåse. Jag kände en viss sorg, oro och var allmänt fundersam. Men då jag fick träffa en man som var stomiopererad blev jag genast mycket lugnare. Han var ju som vem som helst och påsen syntes inte alls.

”Livet återvände”

Eftersom Evas tjocktarm var totalinflammerad fanns det dessutom inte så många val - en ileostomi fick det bli. Efter en viss tids rehabilitering på sjukhuset, där Eva lärde sig att sköta ileostomin, fick hon komma hem till man och barn och detta kom att bli en väldigt omtumlande tid. 

– Det var verkligen som att vända på handen. Från att ha varit väldigt sjuk och begränsad i mitt sätt att leva var jag nu frisk, med den lilla detaljen att jag hade en påse på magen. Allt vände, jag kunde äta middagar, motionera och ta vara på vardagarna. Det var som att livet återvände - jag var frisk.

Hon fick ny energi och såg livet med nya ögon. Men det innebar även att hon nu började upptäcka mindre roliga saker som gått henne förbi då hon varit sjuk. Bland annat började hon inse att hennes man hade alkoholproblem.

– Jag fick lite klarhet i saker och ting, på ett sätt som jag inte haft tidigare. Det var stundtals en kämpig tid men och andra sidan är det en del av livet. Och drygt ett år efter att jag kom hem från sjukhuset skiljde sig jag om min man.

Stomi byttes till reservoar

Livet rullade på i sin gilla gång och i totalt 17 år levde Eva med sin stomi utan några större problem. Men då hon fick ett erbjudande av sin läkare 1994 om att få gjort en reservoar, en så kallad Kocks blåsa, tackade hon ja. En reservoar är gjord av tunntarmens nedre del och är placerad i bukhålan innanför bukväggen. Reservoaren töms flera gånger per dag genom att en kateter förs in genom öppningen och utanpå sätts ett absorberande förband.

– Jag skulle inte säga att det är direkt jobbigt att leva med en stomi, och personligen har jag inte haft några större problem med den. Men samtidigt känns det väldigt skönt att slippa den så visst skulle jag säga att jag har fått något bättre livskvalitet med reservoar.

Samhörighet har stor betydelse

En stor faktor som bidragit till Evas välmående är att hon i väldigt tidigt skede kom i kontakt med ILCO, Riksförbundet för stomi- och reservoaropererade. Hon menar att det är av stor betydelse att få komma i kontakt med andra personer som har liknande erfarenheter.

– Det betyder oerhört mycket att få prata med folk som varit och är i samma situation som en själv. Jag kan inte tala för alla men för mig har det betytt väldigt mycket att få känna en viss samhörighet.  

I dag lever Eva tillsammans med sin man som hon varit gift med sedan 1982. Det faktum att hon merparten av sitt liv fått leva med en stomipåse på magen är ingenting hon gråter floder över.

– Alla har vi något som man önskar vore annorlunda. Även om jag inte haft några problem med stomin så är det ju så att man naturligtvis skulle ha velat vara ’normal’. Jag undrade en del när jag var yngre med stomi hur det sett ut om jag fått en diagnos tidigt och sluppit alla åren med stora besvär före stomioperationen. Men om jag jämför med hur mitt liv såg ut innan jag kom in till akuten som 28 åring och fick min stomi är allting så enormt mycket bättre nu. Jag har alltid sett det som att jag fick en andra chans i samband med stomioperationen och jag känner mig oerhört tacksam. Jag kan utan problem ge mig ut på en ridtur med min häst, åka pulka med barnbarnen eller ta en simtur och det är guld värt, avslutar Eva Kindvall Vinkvist.