Utsättning av protonpumpshämmare

Vad är protonpumpshämmare?

Protonpumpshämmare är en grupp läkemedel som minskar produktionen av magsyra i magsäcken. Läkemedlet brukar användas vid olika diagnoser som har med besvär från magsäcken och matstrupen att göra. Det finns olika protonpumpshämmare i Sverige – omeprazol, pantoprazol, lansoprazol, rabeprazol och esomeprazol.

Behandling vid olika tillstånd

Funktionell dyspepsi

Dyspepsi betyder smärta och obehag i övre delen av magen. Med funktionell menas att man inte har hittat någon kroppslig orsak (exempelvis magsår) till symtomen. Funktionell dyspepsi är mycket vanligt och är ofta kopplat till stress. Vid funktionell dyspepsi är det viktigt att se över sin livssituation och se om man kan minska stressen. En del blir bättre med läkemedel som minskar produktionen av magsyra, exempelvis histamin-2-receptorantagonister (H2-blockerare) och protonpumpshämmare. Om man har funktionell dyspepsi brukar det räcka att ta dessa läkemedel under korta perioder på några dagar till ett par veckor. Ibland kan behandling i upp till åtta veckor behövas, men inte längre.

Magsår

Magsår är sår i slemhinnan i magsäcken eller övre delen av tolvfingertarmen. Magsår beror oftast på infektion med magsårsbakterien, Helicobacter pylori. Genom att ge så kallad trippelbehandling med protonpumpshämmare och två antibiotika under en till två veckor brukar infektionen läka och då även magsåret.

En del magsår beror på att man tar läkemedel som fräter på slemhinnan i magsäcken. Typiska sådana läkemedel är NSAID som står för icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (non-steroid anti-inflammatory drugs) eller acetylsalicylsyra (ASA). Några vanliga NSAID är ibuprofen och naproxen. Dessa läkemedel används som smärtdämpande eller för att minska inflammation i leder.

Gastroesofageal reflux och Barretts esofagus

Gastroesofageal refluxsjukdom (GERD) är ett tillstånd som orsakas av återflöde (reflux) av magsäcksinnehåll till matstrupen. De flesta upplever ibland refluxsymtom och många tar syrahämmande läkemedel sporadiskt. En mindre andel har dagliga besvär av reflux. Då är besvären ofta så uttalade att de påverkar livskvaliteten och besvären kan anses vara en sjukdom. Om man har reflux som har lett till en retning i matstrupen (esofagit) brukar det räcka med behandling med protonpumpshämmare i fyra till åtta veckor. Personer som har långvariga besvär med GERD kan ibland behöva ta protonpumpshämmare under lång tid. Detta är särskilt viktigt om refluxen har lett till att slemhinnan i nedre delen av matstrupen förändrats, så kallad Barretts esofagus. Det finns olika behandlingsformer vid Barretts esofagus, men ett alternativ är att ta protonpumpshämmare kontinuerligt för att magsyra inte ska komma upp i matstrupen och ytterligare skada slemhinnan i matstrupen.

Kontinuerlig behandling

Protonpumpshämmare brukar ges under en avgränsad tidsperiod från några dagar upp till två månader, men vid vissa tillstånd behöver protonpumpshämmare tas längre tid. Det gäller bland annat magsår som beror på NSAID eller ASA. Om man behöver fortsätta ta NSAID eller ASA trots att de har orsakat magsår kan man behöva ta protonpumpshämmare kontinuerligt som ett skydd för magsäcken. Magsår som beror på Helicobacter pylori brukar dock inte behandlas med protonpumpshämmare längre än en till två veckor, det vill säga så länge som trippelbehandlingen pågår. 

Även om man inte har haft magsår rekommenderas ibland protonpumpshämmare kontinuerligt för att förhindra att magsår ska uppstå, exempelvis om man är äldre än 65 år eller har riskfaktorer för magsår och tar NSAID/ASA, eller om man har riskfaktorer för magsår och samtidigt tar vissa blodförtunnande läkemedel. Kombinationen NSAID och antidepressiva av typen SSRI ökar risken för blödning från magen och om man måste ta bägge dessa mediciner kan profylax med protonpumpshämmare behövas. Andra anledningar till att man kan behöva ta protonpumpshämmare kontinuerligt är om man har besvärlig GERD eller Barrets esofagus.

Att sluta med protonpumpshämmare

Även om det för de allra flesta räcker med behandling med protonpumpshämmare under kortare perioder är det många som använder dessa läkemedel kontinuerligt år ut och år in trots att de inte behöver det. I utvärderingar har man sett att det är vanligt att patienter börjar med protonpumpshämmare och att receptet sedan förnyas utan att läkaren tar ställning till om det fortfarande behövs. Det är därför bra om läkaren då och då utvärderar om behandling med protonpumpshämmare verkligen behövs. Om man som patient undrar varför man egentligen tar protonpumpshämmare kan man be läkaren ta ställning till om det fortfarande är aktuellt att ta protonpumpshämmare.

En annan anledning till att man tar protonpumpshämmare i mer än en till två månader trots att man inte behöver det är att kroppen vänjer sig vid behandlingen. Om man slutar tvärt med protonpumpshämmare efter lång tids behandling kommer det bildas extra mycket magsyra, vilket kan leda till smärta och obehag i övre delen av magen. Då är det lätt att tro att man behöver protonpumpshämmare, och så börjar man igen.

Förslag på nedtrappningsschema av protonpumpshämmare

För att sluta med protonpumpshämmare kan man trappa ner dosen under några veckor/månader och/eller byta protonpumpshämmare mot ett annat läkemedel som dämpar magbesvären.

• Ta halva grunddosen varje dag i fyra veckor
• Ta därefter halva grunddosen varannan dag i fyra veckor
• Prova sedan att sluta med läkemedlet

Nedtrappning ska göras med lägre styrka, inte genom att dela kapseln. 

• Om man får besvär under nedtrappningen kan man ta syrahämmande läkemedel som inte är protonpumpshämmare som finns receptfritt på apotek
• Om man fortfarande har besvär efter att behandlingen har avslutats kan man prova att ta halva dosen av protonpumpshämmaren var fjärde dag i fyra veckor, och sedan prova att sluta med läkemedlet helt

Ibland kan det kan ta lång tid innan besvären försvinner helt. Om besvären inte ger med sig efter lång tid kan en ny bedömning av läkare behövas. I vissa fall finns anledning att ta prover eller göra en gastroskopi för att utesluta att det finns någon underliggande orsak till besvären.