Analinkontinens

Vad är analinkontinens?

Analinkontinens är ett symtom där det finns läckage av gas eller lös/fast avföring via ändtarmsöppningen, som inte går att kontrollera. Detta är ett ganska vanligt problem. Upp till en av tio personer drabbas av detta, framför allt äldre personer och kvinnor något oftare än män. Kanske är det ett underskattat problem, eftersom många betraktar detta som ett pinsamt ämne som man helst inte vill prata om.

Symtom

Vilka symtom man har och i vilken grad är mycket olika från person till person. Vissa upplever att det inte går att stoppa gas från att komma ut medan andra kan ha problem med att kontrollera avföringen. Man kan då få nedsmutsade underkläder eller skydd med slem eller vätska, ibland med avföring. Ibland finns såväl inkontinens för urin som för avföring. 

Ibland finns det samtidiga andra symtom och tecken på sjukdom som gör att avföringsläckage lättare uppstår. Exempel kan vara diarré eller nedsatt känsel i underlivet. 

Eftersom inkontinens för avföring starkt förknippas med god hygien kan problem med att kontrollera avföringen leda till psykiska besvär, påverkat sexliv och påverkan på arbete och fritidsaktiviteter.

Orsak

Den gemensamma orsaken till analinkontinens är en bristande funktion av slutmuskeln. Det kan vara en följd av hög ålder och därmed följande svagare muskler och muskelkontroll. En vanlig orsak till den bristande kontrollen på skador i slutmuskeln är skador som har uppstått vid förlossningar eller efter medicinska ingrepp i ändtarmen. Detta gäller till exempel när man har varit tvungen att använda tång för att få ut barnet eller när kvinnan har fått skador nära ändtarmsöppningen i samband med förlossningen. 

Det kan också bero på att det finns andra sjukdomar som har lett till nedsatt känsel och kontroll av slutmuskeln. Exempel på sådana sjukdomar kan vara diabetes, efter stroke och andra neurologiska sjukdomar. Människor som av olika orsaker har lös eller flytande avföring, till exempel efter att ha fått delar av tarmen borttagen, kan också ha problem med läckage. Det kan också bero på en förändrad anatomi i underlivet och ändtarmen. Ibland buktar ändtarmen ur vilket gör att det kan vara svårt att kontrollera avföringen. 

Diagnos 

Analinkontinens är egentligen ett symtom och ingen sjukdom i sig. Ofta ses dock tillståndet som en sjukdom på grund av en dålig funktion av slutmuskeln. Sjukhistorien och kroppsundersökningen ger viktig information om symtomet och hur det kan ha uppstått. För att hitta bakomliggande orsaker kan skattningsformulär användas. Det är också viktigt att lämna information om tidigare eller nuvarande sjukdomar och vilka läkemedel man använder. 

Vid kroppsundersökningen görs först en bedömning av ändtarmsområdet. Det är viktigt att utesluta tydligt synliga orsaker till analinkontinens. Det är också vanligt att läkaren känner med ett finger i ändtarmen för att bedöma slutmuskelns styrka och för att se om det finns tecken på förstoppning. Dessutom undersöker man den nedersta delen av tarmen med en stav som gör att man kan titta in en bit. Denna undersökning kan vara lite obehaglig men är viktig för att utesluta att det finns sjukdomar i ändtarmen som gör att analinkontinens uppstår.

I en del fall behövs specialistundersökning och vidare utredning. Undersökningar som ibland kan bli aktuella är undersökning med ultraljud, magnetkamera, röntgen och andra specifika tester för att bedöma hur slutmuskeln fungerar.

Behandling

Egenbehandling

Man försöker i första hand komma till rätta med problemet genom att behandla andra sjukdomar som kan ge analinkontinens. Därefter finns det ett flertal åtgärder som kan ge effekt mot analinkontinens. Förhållandevis enkla livsstilsändringar kan vara till nytta. Fiberrik kost, rikligt med dryck och tillräckligt med motion är saker som kan hjälpa. Det kan vara bra att skaffa sig regelbundna tarmtömningsvanor. Ibland kan man använda receptfria preparat som man sprutar in i ändtarmen och som irriterar ändtarmen. Det gör att man får avföring när det passar en. 

Det är också viktigt att be om hjälpmedel. Det finns skyddsmaterial som samlar avföring och vissa kan ta bort lukt genom en kolfilter. Det är också viktigt att ta hand om huden i underlivet som kan bli irriterad.

Läkemedelsbehandling

Det kan också vara aktuellt att pröva läkemedelsbehandling. Då prövas ofta tarmreglerande läkemedel som gör avföringen fastare och ger den större volym så att den blir lättare att kontrollera. Det finns också läkemedel som gör tarmen inte måste tömmas så ofta, till exempel loperamid. Det finns ett antal andra läkemedel som man kan testa såsom amitriptylin och kolestyramin, men erfarenheten med dem är begränsad. 

I några fall kan förstoppning vara orsaken till läckage. Vid förstoppning kan det bildas en avföringspropp så att bara flytande avföring kan passera och sådan avföring är svår att kontrollera. Sporadisk användning av klysma och avföringsmedel kan då vara bra.

Det är dock inte alltid läkemedelsbehandling ger tillräckligt bra resultat. Ibland kan läkemedlen också ge biverkningar i form av förstoppning och magsmärtor.

Andra åtgärder

Man kan försöka att träna upp slutmuskeln genom att träna bäckenbottnet. Metoden är relativt enkel och billig och är i det närmaste helt utan biverkningar. Det kan också kombineras med elektrisk stimulering och biofeedback. Vid biofeedback består utrustningen av en analprob (sond) kopplad till en mätapparat som mäter förändringar i ändtarmens slutmuskulatur vid knipning och vila. Man kan på detta sätt försöka att förbättra knipförmågan genom att påverka mätvärdena.

Ett annat hjälpmedel är en analpropp. Detta är ett slags tampong som förs upp i ändtarmen, där den utvidgas. Analproppen hindrar både läckage och problem med ljud. Alla personer kan inte använda en analpropp. Hos vissa tar det tid att vänja sig vid att använda proppen medan andra inte tolererar den alls. Om det fungerar kan det vara ett bra hjälpmedel.

Man har också sett att stimulans av nerver som utgår från ryggmärgen med hjälp av en elektrod kan förbättra analinkontinensen. Om andra åtgärder inte har gett önskad effekt kan man pröva elektroden ett tag för att se om den ger effekt. Ingreppet kallas för sakral nervstimulering, SNS. Man kan också testa att stimulera en nerv längre ner i benet, men studier visar att effekten är sämre. Det är inte helt klarlagt hur nervstimulering gör att analinkontinensen förbättras. 

En annan metod är insprutning av volymökande substanser och implantat i analkanalen. Det kan prövas hos vissa. I vissa fall kan en kateter opereras in i tjocktarmen. Genom katetern spolas den nedre delen av tjocktarmen ren och på det sättet förebyggs läckage. 

Kirurgi

Kirurgi är ett alternativ som kan övervägas om inget annat har gett önskad effekt. Om det är möjligt, försöker man att återupprätta funktionen av ändtarmens slutmuskel. Hos vissa personer är det en viktig åtgärd, som till exempel hos personer med skador till följd av förlossning.

En sista utväg är att lägga ut tarmen (stomi) så att avföringen töms i en påse på magen. Många är negativa till att leva med stomi men detta ger kontroll över avföringen och möjlighet att återuppta ett normalt liv.

Prognos

För många innebär den bristande kontrollen över avföringen stora sociala problem. Det är påfrestande att alltid vara orolig för lukt och obehag. Många blir sittande hemma på grund av rädsla för "olyckor".

Det finns dock hjälp att få och hos många sker en förbättring med en eller fler åtgärder. Det kan dock ta tid att hitta det bästa behandlingsalternativet för varje enskild person.