Analfissur

Vad är en analfissur?

Analfissur är en sprickbildning i huden runt ändtarmsöppningen. Om man har haft en analfissur under en längre tid, mer än 6 veckor, kallas det för en kronisk analfissur.

Analfissur är en relativt vanlig åkomma och förekommer framför allt hos personer mellan 30–50 år. Män och kvinnor får analfissurer i samma omfattning. Det kan också förekomma hos barn, särskilt efter en period med förstoppning. Kronisk fissur med ihållande ömhet och smärtor är vanligast hos vuxna.

Symtom

Det mest typiska symtomet vid en analfissur är smärta, som ofta upplevs som vass och skärande. Smärtorna håller i sig några minuter till timmar efter varje tömning men avtar mellan tömningarna. En analfissur kan vara så smärtsam att man drar sig för att tömma tarmen. Det kan leda till en ond cirkel eftersom det kan leda till förstoppning, som gör att avföringen blir hård och ger mer smärta när man har avföring. Det är också vanligt att fissuren blöder och man ser då vanligen det kommer blod på toalettpappret eller på avföringen. Det är mindre vanligt med att det droppar blod direkt i toalettstolen. Vanliga symtom är också att det bildas fukt och att det kliar runt ändtarmsöppningen. Vid fissurer som har funnits länge finns ibland en liten svulst av hud där fissuren slutar. 

Orsak

Oftast är orsaken till en analfissur att hård avföring har passerat (till exempel efter att man har druckit för lite eller varit förstoppad). Andra vanliga orsaker är irritation från diarré, kirurgi, mottagande analsex eller att sprickan har uppkommit efter att man fört in föremål i ändtarmsöppningen. Andra, mer ovanliga orsaker, är Crohns sjukdom, ulcerativ kolit, analcancer, tuberkulos, HIV, syfilis, herpes och leukemi. De ska framför allt misstänkas vid samtidiga andra symtom, om sprickan befinner sig på en ovanlig plats och/eller när sprickan inte läks som förväntad. Anledningen till att sprickan inte läker som den ska är ofta att slutmuskeln drar ihop sig på grund av smärtan. Blodflödet till såret minskar då vilket gör att det blir svårt för huden att läka. 

Diagnos

Diagnosen är ofta lätt att ställa på grund av de typiska symtomen. För att bekräfta diagnosen görs en bedömning av området runt ändtarmsöppningen. Ofta sprids ändtarmsöppningen med undersökarens fingrar något för att se bättre. Om man misstänker att andra sjukdomar kan ligga bakom behöver även en bedömning av ändtarmen längre in göras med till exempel prokto- eller rektoskopi. Man tittar då in ungefär 5–20 cm i ändtarmen men en tunn stav. Det görs ofta när det smärtsamma tillståndet förbättrats något, eftersom det kan vara (mycket) smärtsamt. 

Behandling

Ytliga fissurer med kort duration behandlas med anpassad kost/behandling av förstoppning, hygien efter tarmtömning och användning av fuktighetskräm med eller utan smärtstillande läkemedel i. Sådana salvor kan köpas receptfritt på apoteket men finns också på recept. 

Om detta inte hjälper eller vid fissurer som är djupare kan man behöva receptbelagda läkemedel som innehåller ämnen som gör att slutmuskeln slutar krampa och slappnar av. På det sättet ökar man genomblödningen och därmed förbättras kroppens förmåga att läka såret. Vid kroniska fissurer som inte läker, trots långvarig konservativ behandling, kan tillståndet behandlas kirurgiskt. Sådan behandling är ovanlig och ska inte genomföras i första hand eftersom det finns en risk för permanenta skador på slutmuskeln. 

Egenbehandling

Det finns flera saker som man själv kan göra för att behandla en analfissur:

• Förstoppning kan behandlas och förebyggas genom att tillföra mer fibrer via kosten och dricka tillräckligt med vätska. En del studier rekommenderar psylliumfrön. Man bör också undvika att vänta med att gå på toaletten och försöka att inte krysta. Ibland behövs läkemedel för att avföringen ska bli mjuk. Det finns såväl receptfria som receptbelagda preparat (se nedan). 
• Torr hud runt ändtarmsöppningen kan behandlas med fuktighetskräm eller -salva. Om avföringen är hård, kan det också hjälpa att smörja analöppningen med en mjuk kräm strax innan avföringen ska passera. 
• Man har sett att varma sittbad, där ändtarmsöppningen ligger i vatten som har kroppstemperatur, i minst 15 minuter tre till fyra gånger per dag kan göra slutmuskeln mindre spänd. Det ger ofta smärtlindring men i övrigt finns inte särskilt mycket vetenskapliga belägg för att detta gör att såret läker snabbare.
• Lokalbedövande salva kan smörjas på vid intensiva smärtor, till exempel före varje tarmtömning. Detta kan lindra men har ingen läkande effekt. Det finns såväl receptfria som receptbelagda preparat som innehåller lidokain eller cinkokain.

Läkemedelsbehandling

Vid läkemedelsbehandling används olika mediciner:

• Avföringsmedel kan behövas vid tendens till hård avföring eller förstoppning om ändrade kostvanor inte hjälper. Exempel är läkemedel med laktulos (flytande) eller makrogol (pulver som ska lösas upp i vatten).
• Salvor som gör att slutmuskeln slappnar av kan innehålla glyceryltrinitrat eller diltiazem. De smörjs på slutmuskeln två till tre gånger dagligen i sex till åtta veckor. Besvärande huvudvärk kan vara en biverkning vid användning av glyceryltrinitrat. Det kan förbättras med tiden och kan förebyggas genom att ta paracetamol ungefär en halvtimme innan salvan appliceras. 
• Injektion av botulinumtoxin är också ett alternativ. Ämnet gör att slutmuskeln slappnar av vilket leder till att det läker snabbare. Behandlingen har dock en del biverkningar (inkontinens för avföring och gaser förekommer), kräver specialkompetens, är dyr och finns inte att tillgå överallt.

Kirurgisk behandling

Vid uttalade eller långvariga besvär som inte går över med egenbehandling och läkemedelsbehandling kan tillståndet behandlas kirurgiskt. Resultaten är mycket goda och över 90 % av alla blir helt bra. Biverkningar av ingreppet i form av inkontinens uppkommer i cirka en av tjugo av fallen och gäller främst problem med att hålla gas i ändtarmen.

Prognos

Vanligen läker en akut fissur ut på några veckor, men hos vissa är fissuren kvar länge. I så fall behövs intensivare behandling och i sällsynta fall kirurgi.