Läkemedel vid Crohns sjukdom

Crohns sjukdom

Crohns sjukdom är en kronisk inflammatorisk sjukdom i mag-tarmkanalen som främst angriper övergången mellan den nedre delen av tunntarmen och första delen av tjocktarmen. Sjukdomen kan också vara en ren tunntarmssjukdom eller en ren tjocktarmssjukdom.

 

Inflammation och ärrförändringar kan skapa trånga partier i tarmen, vilket kan ge svåra buksmärtor. Eftersom inflammerade områden inte fungerar normalt, ger det ofta diarré. Patienter med Crohns sjukdom drabbas också ofta av inflammation och sprickor i och runt anus.

Läkemedel kan inte bota Crohns sjukdom, men de bidrar till att minska inflammationen och åtföljande symtom hos upp till 80 % av patienterna. Kortikosteroider, immunhämmande medel, biologiska läkemedel och antibiotika är hörnstenarna i läkemedelsbehandlingen. Vid måttlig till svår aktiv Crohns sjukdom är huvudbehandlingen kortikosteroider (prednisolon eller budesonid), eller operation.

Immunmodulerande läkemedel används i ökande grad bland patienter som inte reagerar på konventionella läkemedel, eller där man inte kan minska eller avsluta behandlingen med kortikosteroider. De är så kallade "kortisonsparande" läkemedel. De verkar också ge mindre biverkningar på lång sikt jämfört med konventionella läkemedel.

På senare år har man börjat använda biologiska läkemedel allt mer vid Crohns sjukdom. Dessa är skräddarsydda för att binda sig till målmolekyler på celler i immunsystemet och i tarmväggen. De blockerar ämnen som frisätts från tarmen och som orsakar inflammation och skador på tarmväggen.

Det huvudsakliga målen med läkemedelsbehandling är att minska inflammationen i tarmen och upprätthålla återhämtning (remission) utan att ge obehagliga biverkningar. En långvarig remission uppnås när skador på slemhinnorna är läkta och symtom som diarré och buksmärtor är borta eller nästan borta.

Kortikosteroider

Kortikosteroider, även kallade steroider, är kraftfulla antiinflammatoriska medel. De vanligaste steroiderna som används vid Crohns sjukdom är prednisolon och metylprednisolon. Kortikosteroider är huvudbehandlingen vid aktiv Crohns sjukdom. Eftersom de har långsiktiga negativa biverkningar används de inte i underhållsbehandling. Maximal sammanhängande behandlingstid är 3–4 månader. Kortikosteroider kombineras ibland med andra läkemedel för att ge snabb symtomlindring och för att snabbare avsluta kortikosteroidbehandling. 

Steroider kan tas som tabletter, direkt i blodet (intravenöst) eller via ändtarmen som ett klysma eller skum. Tabletter används oftast för måttliga till svåra fall av Crohns sjukdom. I svåra fall av sjukdom där patienten är på sjukhus, börjar man ofta med att ge steroider intravenöst. När tarmaktiviteten har normaliserats och patienten kan äta, stoppas den intravenösa behandlingen och patienten får övergå till tabletter. Dosen trappas ned efter hand.

Biologiska läkemedel

Detta är en växande grupp läkemedel. Aktuella preparat i Sverige för Crohns sjukdom är adalimumab och infliximab – så kallade TNF-alfa hämmare. TNF är ett protein som bildas av immunsystemet och som bidrar till att upprätthålla inflammationen vid Crohns sjukdom. TNF-hämmare tar bort TNF från blodet innan det når tarmen och förhindrar därmed inflammation.

Två nyare läkemedel med lite annan verkningsmekanism är vedolizumab och ustekinumab som också används i behandlingen av måttligt till svåra skov av Crohns sjukdom.
Denna typ av läkemedel har på många sätt revolutionerat behandlingen av inflammatoriska tarmsjukdomar som Crohns sjukdom och ulcerös kolit, men för närvarande finns något begränsad kunskap om effekterna under lång tid. En biverkan med dessa läkemedel är att de hämmar immunförsvaret och ökar risken för allvarliga infektioner. Enstaka rapporter om cancerformer som är svåra att behandla bland patienter som har använd kombinationer av äldre och nyare läkemedel har medfört utökad bevakning av dessa läkemedel. Risken att utveckla sådan cancer är dock mycket liten.

Immunhämmande läkemedel

Vid mycket aggressiv inflammation, där standardbehandling inte är så verksam, används immunhämmande läkemedel som långtidsbehandling. Dessa läkemedel dämpar immunförsvaret och därmed också den inflammatoriska reaktionen som orsakar Crohns sjukdom. I Sverige används framförallt preparaten azatioprin och 6-merkaptopurin (6-MP).

Azatioprin/6-MP kan kombineras med en kortikosteroid under ett aktivt skov. Detta gör det möjligt att använda lägre doser av steroider, och eventuellt sluta tidigare med steroiderna, vilket innebär färre biverkningar. Azatioprin/6-MP kan inte ersätta steroider eftersom det tar upp till 3 månader innan det ger full effekt. Preparaten verkar ge långvariga remissioner.

I de doser som används vid Crohns sjukdom är det oftast inte ett stort problem med biverkningar, men patienter måste övervakas noggrant av en specialist. Det används också andra immunhämmande medel som till exempel metotrexat till dem som inte tål azatioprin eller 6-MP.

Antibiotika

På grund av trånga partier, fistlar, och tidigare kirurgi kan det bli överväxt av bakterier i tarmen vid Crohns sjukdom. Antibiotika används vid behandling av detta tillstånd. De vanligast använda antibiotika är metronidazol, ampicillin, cefalosporin, ciproxin och tetracyklin.

Exklusiv enteral nutrition (EEN)

Detta är en typ av nutritionsbehandling som kan ha mycket god effekt, framförallt hos barn. Du kan läsa mer om behandling i dokumentet Medicinsk behandling av Crohns sjukdom.