Behandling av ulcerös kolit

Ulcerös kolit

Ulcerös kolit är en kronisk inflammatorisk sjukdom i ändtarmen och tjocktarmen. Vissa har bara besvär från ändtarmen, medan andra har inflammation i delar av, eller hela tjocktarmen.

Sjukdomen orsakar inflammation och utveckling av sår i tjocktarmens slemhinnor.

Typiska symtom är:

• Blodig och slemmig diarré
• Buksmärtor
• Viktnedgång

Sjukdomen kan ha ett skiftande förlopp, med bättre och sämre perioder. Sämre perioder, med ökad inflammation kallas för skov.

Läkemedelsbehandling

Det kan ta tid att hitta den behandling som passar eftersom läkemedel som fungerar bra för vissa inte alltid fungerar för andra. Dessutom finns risk för allvarliga biverkningar för vissa läkemedel, vilket gör att läkare och patient måste väga samman fördelar och risk med behandlingen.

Proktit

Patienter med enbart inflammation i ändtarmen, så kallad proktit, behandlas lokalt med  5-ASA i form av stolpiller. Lokalbehandling ger liten absorption och få biverkningar. Behandlingen kan därför i hög grad styras av patienten själv. Lokalbehandlingen ges vanligen i 2–4 veckor, men måste ofta förlängas till 6–8 veckor eller mer – det kan ta upp till 3–4 veckor innan man märker effekt av behandlingen. 5-ASA kan också bli aktuellt att ge som tablettbehandling, eventuellt tillsammans med lokalbehandling.

Lindriga och måttliga former av kolit

De flesta patienter med lindrig till måttlig sjukdom behandlas först med 5-ASA-preparat, såsom sulfasalazin, mesalazin, olsalazin eller balsalazid. Möjliga biverkningar av 5-ASA-preparat är illamående, kräkningar, diarré och huvudvärk. Suppositorier med kortison kan vara bra vid försämring och kan användas hemma av patienten själv. Kombinationsbehandling med lokalbehandling och 5-ASA tabletter ger både snabbare och bättre effekt än behandling med bara ett av dessa alternativ. Vid svåra lokalsymtom kan kortvarig tablettbehandling med kortison bli aktuiellt.

Måttliga till svåra former av kolit

Personer med svår sjukdom, och de som inte förbättras med 5-ASA preparat, kan behandlas med kortikosteroider. Detsamma gäller vid akuta skov av sjukdomen. Det kan ges som tabletter, direkt i blodet (intravenöst) eller som ett lavemang, beroende på var inflammationen finns. 

Vid utbredd sjukdom kan immunhämmande läkemedel såsom tiopuriner (azatioprin eller 6-merkatopurin) ges. Biologiska läkemedel som TNF-alfa-antikroppar (infliximab, adalimumab, golimumab) och de monoklonala antikroppar (vedolizumab eller ustekinumab) har på senare fått en central plats i behandlingen. Hos vissa har en kombination av dessa läkemedel bättre effekt än bara ett läkemedel. Ofta används kortikosteroider tillsammans med immunhämmande läkemedel i början av behandlingen vid ett svårt skov för att snabbt dämpa inflammationen.  

Ibland är symtomen så svåra att man behöver läggas in på sjukhus. Till exempel vid allvarlig blödning eller svår diarré som orsakar uttorkning. I sådana fall måste diarrén och förlusten av blod, vätskor och mineraler stoppas. Det kan då vara nödvändigt med speciell kost, näring direkt i blodet, mediciner mot diarré och ibland kirurgi.

Kirurgi

Färre än 10 % av patienterna med ulcerös kolit behöver operera bort tjocktarmen (kolektomi) inom 10 år efter att diagnosen ställts. De flesta kolektomier sker under första 3–5  åren efter debut av sjukdomen. Kolektomi görs på grund av:

• Massiv blödning.
• Svår sjukdom.
• Hål på tarmen.
• Hög risk för utveckling av cancer.

Ibland rekommenderar läkaren att tjocktarmen tas bort, om den medicinska behandlingen misslyckas eller på grund av biverkningar av kortikosteroider eller andra läkemedel, som hotar hälsan.

Proktokolektomi

Flera typer av kirurgi kan utföras. Tidigare var det vanligast med proktokolektomi och ileostomi. Proktokolektomin innebär att kirurgen tar bort tjocktarmen och ändtarmen. Ileostomi innebär att kirurgen gör en liten öppning i buken genom huden, en stomi, och fäster slutet av tunntarmen, ileum, till öppningen. Nedbrytningsbara ämnen passerar genom tunntarmen och töms sedan genom stomin. Storleken på stomin är som en enkrona och är oftast placerad i nedre högra delen av buken. Sedan fästs en påse över öppningen som samlar upp avföringen och man tömmer den själv vid behov.

Ileostomi är främst tillämpligt hos äldre patienter som vill detta, eller som har en slapp slutmuskel i ändtarmen.

Ileoanal anastomos

Nuförtiden är ileoanal anastomos den kirurgiska behandling som används mest, särskilt på yngre patienter. Man syr ihop (anastomoserar) ileum (nedre delen av tunntarmen) och anus (ändtarmsöppningen). Operationen ger möjlighet till normal avföring, med tömning genom ändtarmen. Vid operationen bevaras alltså en del av ändtarmen. Kirurgen tar bort den sjuka delen av tjocktarmen och insidan av ändtarmen (slemhinnan), men behåller det yttre muskelskiktet i ändtarmen (anorektala slutmuskeln). Kirurgen fäster sedan den nedre delen av tunntarmen, ileum, på insidan av ändtarmen och anus. Kirurgen gör en utbuktning på ileum (en pouch) så att avföring kan samlas in utan att man blir nödig så fort avföring kommer ned till denna del av tarmen. Avföring lagras med andra ord i utbuktningen och passerar senare genom anus på vanligt sätt. Patienten får vanligtvis mer tätare och lösare tarmtömningar än tidigare, men slipper att gå med påse på magen. Operationen görs generellt i två steg, i cirka tre månader går patienten med en tillfällig ileostomi (påse på magen).

Komplikationer kan uppstå, men inte ofta. Det händer att det blir inflammation i utbuktningen (pouchitis). Detta är oftast lätt att behandla, men i 5–10 % av fallen måste ileostomioperationen göras om. När ändtarmen tas bort finns alltid en liten risk för skador på nerver som styr erektionen och urinblåsans funktion.

De flesta människor med ulcerös kolit behöver aldrig opereras. Om en operation skulle bli nödvändig kan det vara tryggt att veta att koliten botas genom operationen och att de flesta kan leva ett normalt, aktivt liv.