Hej, Sökte i mars 2007 min husläkare. Beskrev tilltagande okänslighet i fötterna (fotsulorna kändes som papper), jag satt ner fötterna konstigt och fick lätt yrsel när jag gick, senorna i mellanfoten kändes som kärvande remmar. Frågade dessutom om jag höll på att bli plattfot. HL lät mig endast göra ett balansprov genom att blunda sträcka händerna i över huvudet. Inga undersökningar än balansprovet gjordes. Fick lämna mottagningen med beskedet att "plattfotheten får du nog leva med". Symptomen tilltog de närmaste månaderna och okänsligheten i fötterna spred sig upp över anklarna varför jag orolig begärde ny tid hos HL första dagarna i augusti, men fick vänta tills ny läkare skulle börja på mottagningen i september, vilken genast på min beskrivning gav diagnosen Polyneuropati. Jag förstod tidigt vikten av att polyneuropati måste behandlas tidigt för att var framgångsrik. HL nr 2 remitterade mig till neurolog med tre månaders väntetid. Specialisten fastslog diagnosen Polyneuropati efter undersökningar och prover och vidareremitterade mig till expertisen på HS dit väntetiden var ytterligare tre månader. Nya prover togs och i juni fick jag, 15 månader efter mitt första besök hos HL då ingen diagnos ställdes, min första behandling med kortisoninfusion. Min variant av Polyneurropati visade sig vara mycket sällsynt. Bristande diagnos vid första HL-besöket försinkade terapin med sex månader. Är detta acceptabelt enligt lagen om vårdgaranti. Läkaren ifråga som är chefsläkare på den aktuella mottagningen har inte gjort någon anmälan. Skulle hon inte ha gjort det? 2. De långa väntetiderna inom neurologin beror inte minst på bristande resurser, vilket minskar möjligheten till snabba, effektiva terapeutiska åtgärder. Patienterna tillfrisknande jepardiseras, behandlingarna blir fler och mera tids- och kostnadskrävande. I mitt fall har man prövat både kortison- och kioviginfusioner parallellt med daglig medicinering med kortison, celllgifter, vitaminer, extra kalk, Lamictal (för att motverka epilepsianfall som följt med Polyneuropatin), upprepade blodplasmabyten, cellgifter. Min livskvalitet har drastiskt försämrats såväl psykiskt, fysiskt och ekonomiskt. Kostnaderna för behandlingarna drabbar Sjukvården där inte minst neuropatin tycks befinna sig i ett ekorrhjul där personalens idoga försök att lösa sina övermäktiga resursproblem. Vad kan jag i eget, Samhällets och allas inom Sjukvården mot väderkvarnar kämpande intresse göra? HSAN?
Hej,
Enligt den nuvarande lagen om vårdgaranti, som trädde i kraft den 1 juli 2010, har man som patient rätt att få ett besök hos primärvårdsläkare inom sju dagar. Man har också rätt komma på besök i den specialiserade vården inom 90 dagar, antingen det sker efter remiss eller på eget initiativ.
Man ska även få specialistbehandlingen påbörjad inom 90 dagar efter ett beslut om behandling, till exempel beslut om viss undersökning. Den nya lagen om vårdgaranti innebär att landstingen numera är skyldiga att erbjuda en vårdgaranti. Tidigare var det endast ett frivilligt åtagande från landstingens sida.
Du skriver att du begärde en ny tid hos primärvårdsläkare i början av augusti 2007 men att du inte fick komma förrän i september. Enligt den nuvarande lagen om vårdgaranti hade således inte kravet på besöksgaranti inom sju dagar varit uppfyllt. Däremot verkar det som om du fick besök hos neurolog inom 90 dagar och därefter på Huddinge sjukhus inom ytterligare 90 dagar, alltså inom föreskriven tidsgräns.
Såvitt jag förstår är du framför allt missnöjd med den husläkare som undersökte dig i mars 2007. Jag kan inte uttala mig om läkaren (hon?) gjort en bristfällig undersökning. Om du däremot hade anmält läkaren till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) hade HSAN utrett om hon begått något fel vid undersökningen av dig och om så varit fallet kunnat tilldela henne en disciplinpåföljd. Detta förutsätter dock att läkaren fått del av din anmälan senast inom två år efter undersökningen. HSAN prövar inte längre anmälningar om felbehandling (sedan den 1 januari 2011) utan numera ska man som patient vända sig till Socialstyrelsen om man vill göra en sådan anmälan. Till skillnad från HSAN kan dock Socialstyrelsen inte utdela disciplinära påföljder. Socialstyrelsen ska inte heller utreda ifrågasatta felbehandlingar som ägt rum för mer än två år sedan. Det är med andra ord för sent att anmäla husläkaren till Socialstyrelsen.
Om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig vårdskada ska vårdgivaren snarast anmäla detta till Socialstyrelsen. I samband med anmälan ska vårdgivaren bifoga sin egen utredning av händelsen. Sådan anmälan kallas för Lex Mariaanmälan. Motsvarande anmälan inom socialtjänsten benämns Lex Sarahanmälan.
Jag kan inte uttala mig om om man från husläkarmottagningens sida borde ha gjort en Lex Mariaanmälan. Eftersom det numera gått fyra år sedan du sökte din husläkare första gången torde det vara för sent att få detta utrett.
Om man som patient råkat ut för en skada i samband med hälso- och sjukvård kan man också anmäla om ersättning hos Patientförsäkringen. Sådan anmälan måste göras inom tre år från det att man fick kännedom om skadan. Det finns också en yttersta tidsgräns på tio år räknat från den tidpunkt då skadan orsakades. Såvitt jag förstår är det numera för sent för dig att göra anmälan till Patientförsäkringen, eftersom det gått mer än tre år sedan du fick kännedom om att du drabbats av polyneuropati.
Vad gäller långa väntetider inom sjukvården torde detta inte vara något som hälso- och sjukvårdspersonalen kan lastas för. Det är närmast en fråga om bristande resurser, som det ankommer på ansvariga politiker att lösa.
Ovanstående är en kort sammanfattning av vad man kan göra som patient om man drabbats av olika skador inom hälso- och sjukvården eller anser sig ha blivit felbehandlad. Tyvärr torde det dock vara för sent för dig att få utrett om du blivit felbehandlad eller om man från sjukvårdens sida gjort något annat fel.
Med vänliga hälsningar
