Rektoskopi

Rektoskopi är inte en av de mest behagliga undersökningarna. För det första tycker de flesta av oss att bakdelen är något väldigt personligt som vi inte vill visa fram till beskådande om det inte är absolut nödvändigt. För det andra medför undersökningen vissa obehag, liknande tarmkolik, då läkaren är tvungen att blåsa upp luft i tarmen för att få bättre överblick.

Vad händer innan man skall undersökas?

Tarmen måste tömmas före undersökningen, vilket sker med hjälp av avföringstabletter. På undersökningsdagen använder man klyx (ett mindre lavemang) eller stolpiller som gör avföringen, som sitter i den nedersta delen av tarmen, mjuk så att denna kommer ut innan undersökningen skall göras.

För att det skall vara lättare för läkaren att se och undersöka ligger patienten i antingen så kallad knä-armbågeläge, sidoläge (vanligast) eller på rygg, som vid en underlivsundersökning på kvinnor.

Vad händer under själva undersökningen?

Efter att man känt med fingret i ändtarmens mynning för man in rektoskopet. Rektoskopet är ett plaströr, ungefär lika tjockt som en tumme. Instrumentet är försett med en ljuskälla längst fram. Läkaren kan försiktigt, efter att ha blåst in lite luft i tarmen, skjuta röret 20-25 centimeter upp i tarmen. Samtidigt som röret långsamt dras ut kan läkaren studera tarmens slemhinna. Läkaren kan då se om det finns några sår, polyper (en upphöjning från den normala slemhinneytan) eller tumörer som är godartade eller elakartade. Samtidigt vid undersökning med rektoskopet kan man ta vävnadsprover (biopsier) för att senare undersöka dessa i mikroskop.

Rektoskopet är för långt, för undersökning av den nedersta delen av ändtarmen här använder man i stället proktoskop, som bara är 8-10 centimeter långt. Man för in proktoskopet direkt efter att man tagit ut rektoskopet så att läkaren även kan undersöka den sista delen av tarmen.

Måste man läggas in?

Undersökningen görs polikliniskt, utan bedövning och tar sällan mer än 10-15 minuter. Man kan gå hem direkt efter undersökningen.

&nbsp