Mia förlorade sin mamma i tarmcancer

– Min mamma fick symtom av sin cancer i början av 2008. Snabbt sökte hon privat läkarvård där det konstaderades att hon hade hemorrojder och fick medicin mot det, berättar Mia.

Men mammans besvär fortsatte och hon fick snart problem med magen. Fortfarande hävdade läkaren att hon hade hemorrojder. Mias mamma hade på känn att det kunde vara en cancertumör som spökade och ställde frågan till läkaren.

– Mamma fick ett rakt nej som svar. Alla drog vi lättnadens suck och tänkte att hon säkert blir bättre om hon ändrar sina kostvanor och äter de mediciner hon fått. Men hon blev tyvärr bara sämre och sämre.

Mia minns när hennes mamma fick sådan värk i buken att de akut körde till ett sjukhus i grannstaden. Där låg hon i en vecka med hög feber och ständig smärta.

– Efter mycket påtryckningar skickades hon till Helsingfors där de upptäckte en knytnäves stor tumör i ändtarmen. De kunde i detta skede inte operera bort den men gjorde en stomioperation eftersom tarmen var förstörd.

Till Cancerkliniken i Helsingfors blev mamman kallad för strålbehandling. I augusti 2008, drygt ett halvår efter första läkarbesöket, opererade de bort tumören. I detta skede upptäcktes även metastaser i lever och tunntarm.

– Cancern hade spridit sig så mycket att det inte längre gick att operera. Trots det var hennes läkare positivt och gav oss anhöriga hopp. Mamma fick starka och effektiva behandlingar, som till en början hade bra effekt.&nbsp Cancercellerna spred sig dock fort och mamma blev sämre och sämre för var dag som gick.

Mia berättar om tappra läkare som fortsatte behandlingen och som aldrig sa det familjen var rädda att höra, nämligen ”Vi kan inte göra något mer”.

Mias mamma överlevde inte cancern, den var för aggressiv. Organ efter organ i hennes kropp slutade fungera.

– Det har varit och är fortfarande en tung upplevelse för mig och min familj. Mamma var stark under hela sin sjukdomstid, evis och emellanåt även arg på tillståndet och sjukdomen.&nbsp När mamma tog sitt sista andetag, var hela familjen på plats. Hon log och sa ”ta hand om er”. För den som är med om liknande, ge inte upp, hoppet är det sista som lämnar människan.

Fotnot: Mia är fingerat