Behandling vid KOL

Behandlingen i korthet

Rökstopp är den viktigaste behandlingen vid KOL. Både läkemedel och fysisk träning kan minska symtomen vid KOL. Influensa- och pneumokockvaccination rekommenderas hos alla patienter med KOL.

Vid KOL rekommenderas att läkare eller sjuksköterska gör en skriftlig behandlingsplan där man sätter upp mål för behandlingen och hur de ska uppnås. I behandlingsplanen kan man också skriva upp sina läkemedel för KOL och hur man ska göra vid försämringsperioder.

Minska riskfaktorer

Rökstopp

Rökstopp är den viktigaste enskilda åtgärden för att förebygga sjukdomen och för att bromsa utvecklingen av KOL.

Andra riskfaktorer

Kartläggning och eventuell åtgärd om man misstänker att damm eller andra ämnen irriterar luftvägarna:

• Damm från vägar och trafik
• Luftföroreningar från brännugnar
• Passiv rökning

Influensavaccin rekommenderas till alla med KOL eftersom influensa kan vara en dödlig sjukdom för dem som har KOL. Pneumokockvaccin rekommenderas av samma skäl, och covid-19-vaccin rekommenderas vanligen till personer med KOL. 

Läkemedel vid behandlingen av KOL

Sjukhistorien styr behandlingen

Beroende på hur mycket symtom man har och hur ofta man har drabbats av akuta försämringar finns rekommendationer om hur läkemedelsbehandlingen ser ut.

Ofta används en symtomskala för att bedöma hur mycket symtom man har haft. Skalan kallas för CAT, COPD Assessment Test, och är särskilt framtagen för sjukdomen KOL. 

Förutom CAT är det viktigt att veta hur många akuta försämringar man har haft det senaste året och hur många av dem som har krävt sjukhusvård. Man gör det för att bedöma risken för försämringar i framtiden. 

Baserad på de här uppgifterna görs en indelning i följande patientgrupper:

• Patientgrupp A – lindriga symtom och låg risk
  I vanliga fall rekommenderas en typ av luftrörsvidgande läkemedel som tas som daglig behandling. Ibland kan man behöva testa sig fram för att veta vilket läkemedel som har bäst effekt. Hos personer som upplever sig inte ha några symtom alls kan man testa läkemedel en kort stund och avsluta behandlingen om den inte ger någon effekt alls 
• Patientgrupp B – mycket symtom och låg risk
  Här rekommenderas långverkande luftrörsvidgande av såväl beta-2-agonisttyp som ett antikolinergt läkemedel
• Patientgrupp E – lindriga symtom eller mycket symtom samt hög risk
  Hos personer i denna grupp rekommenderas långverkande luftrörsvidgande av gruppen antikolinerga läkemedel tillsammans med beta-2-agonister. Kortison för inhalation, inhalationssteroider, rekommenderas om man har frekventa försämringsperioder och/eller vid tecken på samtidig astma

Luftrörsvidgande läkemedel 

Luftrörsvidgande är en grupp läkemedel som minskar obstruktiviteten (förträngningen) i luftvägarna och de fungerar framför allt som symtomlindring för många personer med KOL. Flera långverkande luftrörsvidgande minskar frekvensen av akuta försämringsperioder. Två olika typer av bronkdilaterare används: antikolinergika och beta-2-agonister. Det kan ibland vara nödvändigt att kombinera eller byta preparat för att uppnå bästa möjliga effekt.

Beta-2-agonister

Beta-2-agonister är läkemedel som påverkar muskulaturen i luftvägarna och gör att förträngningen i luftvägarna minskar. Förutom vid KOL är det ett viktigt läkemedel vid astma. Medicinerna andas in (inhaleras) så att de dras ned direkt i luftvägarna. Det är viktigt att lära sig en god inhalationsteknik för att läkemedlen ska komma i lungorna.

Det finns många olika läkemedel i denna grupp, och de flesta har liknande verkan. Man skiljer mellan dem som har en kort effekt och dem en längre effekt. Exempel på kortverkande medel är salbutamol och terbutalin och på långtidsverkande salmeterol, formoterol, indakterol, olodaterol och vilanterol.

De vanligaste biverkningarna är darrningar, snabb hjärtfrekvens, oro och huvudvärk. 

Antikolinerga läkemedel

Också dessa läkemedel inhaleras i luftvägarna. De utvidgar dem genom att få musklerna i bronkerna att slappna av. Ipratropium är ett kortverkande antikolinergt läkemedel och tas ofta vid akuta försämringar med hjälp av en apparat som fördelar läkemedlet i många små delar, en nebulisator. Andra exempel på antikolinerga läkemedel med längre verkan är aklidinium, tiotropium, glykopyrron och umeklidinium.

Den vanligaste biverkan är muntorrhet. I sällsynta fall kan patienter få synpåverkan (ackommodationsstörning) och vattenkastningsproblem.

Inhalationssteroider

Inhalationssteroider (ICS, kortison) är inflammationsdämpande läkemedel och används framför allt vid sjukdomen astma. Personer som har inslag av astma och/eller har frekventa försämringsperioder kan ha nytta av inhalationssteroider. Det finns också ett prov som kan visa om man har förväntad nytta av inhalationssteroid eller inte, så kallade eosinofila granulocyter. Höga värden talar för en effekt av behandling med inhalationssteroid.

Exempel på inhalationssteroider är flutikason, beklometason och budesonid. De ges i regel tillsammans med luftrörsvidgande behandling. Om de inte har effekt på försämringarna så rekommenderar man att sätta ut läkemedlet igen eftersom de ger en något ökad risk för lunginflammation.

Syrgasbehandling

Vid mycket allvarlig KOL kan lungfunktionen påverkas så att lungorna inte längre kan ta upp så mycket syre som kroppen behöver, samtidigt som koldioxid som produceras i kroppen inte kan andas ut genom lungorna. Behandling med syrgas kan då behövas och har visat sig förbättra symtom och förlänga överlevnaden vid KOL. Syrgasbehandling kan utföras på olika sätt, beroende på patientens symtom och önskemål. De flesta använder både stationär och bärbar syrgastillförsel. Vanligtvis tillförs syrgasen via en slang kopplad till näsan. Syrgasbehandlingen brukar rekommenderas 24 timmar per dygn och minst 15 timmar per dygn.

Antibiotika

Ett av de allvarligaste problemen vid KOL är att man kan få frekventa försämringsperioder, även kallat exacerbationer. Orsaken är bland annat att lungorna är skadade och därför mer utsatta för infektion. Dessutom har en allvarlig sjukdom som KOL i sig själv en negativ inverkan på immunförsvaret. Därför är det viktigt att alla som har KOL får influensavaccin årligen.

Symtom på en försämringsperiod kan vara hosta, ökad andfåddhet, ökad och gulfärgad slemproduktion och ibland feber. Exacerbationerna orsakas oftast antingen av virus eller av bakterier. Behandling med kortison behövs ofta, antibiotika ibland, och man rekommenderar kontakt med sjukvården vid försämringsperioder. Vid allvarliga försämringsperioder kan behov finnas för inläggning och behandling på sjukhus.

Andra läkemedel

Träning

Fysisk aktivitet rekommenderas som en del av behandlingen hos alla patienter med KOL. Träningsprogram ökar uthållighet och livskvalitet vid KOL, och minskar andnöd och trötthet. Såväl uthållighetsträning (såsom cykling, springning, simning) som styrketräning av enskilda muskler och muskelgrupper rekommenderas. Träningsprogrammet bör involvera de stora muskelgrupper som har betydelse för dagliga aktiviteter, speciellt lår- och höftmuskulaturen. Detta utförs mest effektivt genom gång eller cykling. Träning av armmuskulaturen är också till nytta eftersom många upplever andningssvårigheter när de använder armarna. I regel rekommenderas kontakt med en fysioterapeut för att hitta ett lämpligt träningsprogram. 

Multisjuklighet

KOL är ofta kombinerad med andra sjukdomar, till exempel hjärtsjukdomar, benskörhet, och diabetes. Man brukar ibland kalla detta för multisjuklighet. Dessa samtidiga sjukdomar kan finnas i alla svårighetsgrader av KOL men blir vanligare när man har svår KOL. Läkaren bör alltid ta hänsyn till de samtidiga sjukdomarna och undersöka och behandla dessa. 

Andra åtgärder

Kirurgisk behandling för KOL är ovanlig, men i mycket speciella situationer kan det bli aktuellt. I mycket ovanliga situationer hos yngre patienter med KOL som slutat röka kan man överväga lungtransplantation.

Rehabilitering