Depression och sexualitet

Att vara deprimerad innebär att man känner sig nedstämd, att man ser mörkt på framtiden och att man drar sig undan. Depression betyder också att man har förlorat lusten och glädjen i livet. Man har kanske tappat matlusten, lusten att umgås med andra och ofta också förlorat lusten till sex.

Nedsatt sexuell lust och förmåga är ett symtom vid depression, samtidigt som vi vet att moderna antidepressiva läkemedlen i sig kan påverka sexualiteten i negativ riktning.

Sexuella problem som följd av depressionen och/eller behandling

Sexuella problem är inte ovanligt i den allmänna befolkningen. Man har funnit att ungefär var femte individ lider av någon slags sexuell funktionsstörning.

Bland kvinnor är det ofta lust- och orgasmproblem som anges och bland män är det för tidig ejakulation bland de yngre och svårt att få erektion hos de äldre.

Sexuella problem ökar med stigande ålder och är vanliga vid exempelvis diabetes, hjärt- och kärlsjukdom samt vid en del neurologiska tillstånd. Vid depression är sexuella problem mycket vanliga (ca 50 procent) - brist på sexuell lust, ofta i kombination med orgasmstörning eller erektionssvårigheter.

Man förväntar sig, i takt med att depressionen klingar av, att återfå sin sociala funktionsförmåga, att man blir fullt arbetsför och att även den sexuella lusten och förmågan normaliseras. Det senare inträffar tyvärr inte alltid då underhållsbehandling med antidepressiva (AD) läkemedel ofta ger sexuella biverkningar.

Antidepressiva medel och sexualitet

Många (både somatiska- och psykiatriska-) läkemedel ger sexuella biverkningar. Det är först under de senaste 5-10 åren som läkarkåren och patienter har blivit medvetna om hur vanligt sexuell dysfunktion är vid behandling med exempelvis serotoninhöjande läkemedel. I mitten av 90-talet publicerades några studier som jämförde olika s.k. SSRI-preparat med varandra med avseende på inverkan på den sexuella funktionen. Man fann där att 58 procent av de tidigare deprimerade patienterna upplevde tillkomst av sexuella funktions- störningar under behandlingen. Man upplevde också att biverkan bestod så länge man stod på läkemedlet och att det inte var någon påtaglig skillnad mellan de olika SSRI-preparaten.

Kvinnorna drabbades av minskad sexuell lust och orgasmsvårigheter, männen av minskad sexuell lust och fördröjd ejakulation. Därefter har flera studier publicerats med varierande frekvenssiffror för sexuella biverkningar. Siffrorna tycks bero på hur noga man efterfrågar de sexuella problemen. Generellt kan sägas att mellan hälften och två tredjedelar av de som behandlas med SSRI-preparat upplever störningar i den sexuella funktionen trots att medicinen har gett god effekt på depressionen i sig och att man i andra avseenden känt sig återställd.

Denna problematik upplevs givetvis mer besvärande om man lever i en parrelation och tidigare varit sexuellt aktiv. Dessutom förvärras ofta situationen av det faktum att sexualiteten är tabubelagd och att man inte vågar tala med sin partner eller doktor om det.

Sexuella biverkningar innebär också en risk att patienten, trots god effekt i övrigt, slutar med medicinen i förtid och därmed riskerar återfall i depressionen.

För att fånga upp denna biverkan krävs en god patient-läkarrelation och aktiv utfrågning. Patienterna rapporterar sällan spontant sexuella biverkningar eftersom det känns genant och alltför privat.

Även äldre antidepressiva medel, som till exempel Tryptizol, Anafranil och Ludomil gav sexuella biverkningar i viss utsträckning. Men det är numera klarlagt att ju mer serotoninhöjande läkemedlet är desto större risk för sexuella funktionsstörningar. Resonemanget ovan gäller i första hand SSRI-preparaten (Cipramil, Seroxat, Zoloft, Fontex, Fevarin etc).

Under de senaste åren har det lanserats några nya alternativ som också höjer serotoninnivåerna, men dessa har i tillägg en receptorblockerande effekt. De sexuella biverkningarna har knutits till en serotoninreceptor som kallas för 5-HT2. Den receptorn blockeras av de nya medlen Remeron och Nefadar. Antidepressiva medel som har en mera uttalad eller specifik noradrenalinhöjande effekt påverkar inte den sexuella lusten eller orgasmförmågan, men kan i stället ge erektionsproblem.

Det är alltså svårt att avgöra om det sexuella problemet fanns före depressionen, uppstod i samband med depressionen (men före insatt behandling) eller tillkom i samband med läkemedelsbehandling.

Till hjälp finns ett enkelt självskattningsinstrument som kallas "SF - man/kvinna", med vilken man kan fånga upp problematiken och följa den över tid. Det viktigaste är att både patienter och behandlande läkare känner till denna vanliga biverkan, att man ställer frågor kring sexualiteten samt att man har beredskap att hantera biverkan om den uppstår.

Vad kan man göra när sexuella problem uppstått eller för att undvika dem?

SSRI-behandling hjälper 60-80 procent av de deprimerade, men cirka hälften får sexuella biverkningar som består så länge man medicinerar. Efter ungefär en månad har de flesta depressionssymtomen lindrats eller försvunnit och patienten skall då motiveras till att fortsätta med den medicinska behandlingen i ytterligare 6-7 månader. Fortsatt underhållsbehandling trots sexuell dysfunktion motiverar att man, i samråd med sin läkare, prövar någon av nedanstående åtgärder för att motverka redan uppkomna biverkningar.

• Om underhållsdosen är hög, pröva att minska den.
• I enstaka fall kan det löna sig att byta till annat SSRI-preparat.
• Beskriv och föreslå "drug-holiday" (innebär att patienten sätter ut läkemedlet ett dygn före förväntad sex). Var dock observant på risken för utsättningssymtom/återfall.
• Tillägg av Buspar eller Tolvon kan motverka de sexuella biverkningarna och ibland även lindra ångest (Buspar) och sömnbesvär (Tolvon).
• Byte till någon av de nyare medlen med 5-HT2 blockad (Remeron, Nefadar) eller till preparat med noradrenalinhöjande effekt (Edronax, Efexor i högre doser eller Aurorix).
• I små och öppna studier har man funnit att tillägg av naturläkemedlet Ginkgo Biloba ibland kan motverka uppkomna sexuella biverkningar. Tillägg av Viagra kan också hjälpa.

Emellertid är det också angeläget att innan man sätter in Antidepressiv behandling diskutera med patienten om risken för sexuella störningar och vilka alternativa strategier som finns.

Som framgår ovan är det ju möjligt att initialt välja ett AD-medel som saknar sexuella biverkningar (d v s Remeron, Nefadar, Edronax, Aurorix). Man får väga de olika läkemedlens biverkningarna mot dess positiva effekter, samt ta depressionens svårighetsgrad i beaktande.

Risken för sexuella biverkningar är dock inte ett tillräckligt motiv för att avstå från farmakologisk behandling. Alla studier talar entydigt för att antidepressiva medel är mycket effektiva vid depression, att sjukdomsförloppet förkortas, prognosen förbättras och att mellan 60-80 procent av patienterna blir återställda inom rimlig tid.

SSRI-preparaten ger ofta sexuella biverkningar men har å andra sidan fördelar, exempelvis ångestlindrande effekt.

Sammanfattning

Depression är ett vanligt och allvarligt tillstånd som också drabbar det sexuella samlivet, och därmed parrelationen. Idag finns effektiva behandlingsmetoder mot depression och där ingår behandling med antidepressiva farmaka.

För att en patient ska bli återställd och återfå hög livskvalitet krävs inte bara att symtomen avtar och att den drabbade blir socialt och yrkesmässigt aktiv, utan också att den sexuella funktionsförmågan blir återställd.

De moderna antidepressiva medlen ger i regel sexuella biverkningar i form av minskad sexuell lust och orgasmstörningar. Det är viktigt att både patienten och behandlande läkare känner till behandlingsstrategier för att lindra och kanske undvika de sexuella biverkningarna.

En viktig förutsättning för detta är att frågan diskuteras öppet mellan patient och läkare och att man prövar sig fram bland de alternativ som står till buds. Jag föreslår därför att patienten tidigt informeras om de sexuella biverkningarna och att man frikostigt prövar ovan beskrivna strategier, så att man i det individuella fallet kan garantera en lyckosam depressionsbehandling under hela behandlingstiden (ofta i 6-8 månader).

Det kan i och för sig vara en tröst att veta att de sexuella funktionsstörningarna försvinner när man slutar med sin medicin, men den väntan kan för många te sig allt för lång.