Infertilitet

Vad är infertilitet?

Primär infertilitet kallas tillståndet om kvinnan aldrig har varit gravid. Sekundär infertilitet när kvinnan har varit gravid tidigare. Hos unga, friska par är sannolikheten för att uppnå befruktning under en menstruationsperiod 20–25 % och inom ett år 80–85 %. Med åren minskar kvinnans förmåga att bli gravid och risken för missfall ökar. Efter 35-årsåldern minskar andelen framgångsrika behandlingar av barnlöshet.

Cirka en tredjedel av alla fall med infertilitet är oförklarliga.

Uppskattningsvis 15 % av befolkningen upplever tillfällig eller bestående ofrivillig barnlöshet. Eftersom kvinnor i dag väntar längre med att få barn förväntas andelen par som får problem med att bli gravida att öka.

Symtom och tecken

Bristande förmåga att få barn, det vill säga ofrivillig barnlöshet.

Orsak

Infertilitet kan ha många förklaringar, men de främsta är:

• Ägglossningsrubbningar.
• Skador på äggledarna efter underlivsinfektion.
• Endometrios – tillstånd då det finns livmoderslemhinna utanför livmoderhålan.
• Försämrad spermiekvalitet.

Diagnos

Utredning av barnlöshet är beroende av hur problemet uppfattas. Normalt inleds inte utredningen förrän efter 1–2 års normalt samliv/sexliv utan påföljande graviditet. Det är dock viktigt att utredningen kommer i gång före 35 års ålder, eftersom möjligheten att få barn sjunker avsevärt med stigande ålder hos kvinnan.

Utredning av barnlöshet är i stora drag en specialistuppgift men vissa allmänläkare som är väl insatta i problemet genomför de första stegen i utredningen själva.

Det första steget på vägen är:

• Ett samtal med läkaren där områden som sexualliv, sexualfunktion, användning av preventivmedel, psykosociala förhållanden och användning av alkohol, tobak och läkemedel diskuteras.
• Tidigare infektioner i underlivet, symtom som kan tyda på rubbningar i den normala menstruationscykeln.
• Eventuella tidigare graviditeters förlopp kartläggs.

Nästa steg på vägen är:

• Undersökningar av mannens och kvinnans underliv.
• Blodprov som kan upptäcka hormonrubbningar.
• Undersökning av mannens spermier.
• Kvinnan kan kontrollera sin ägglossning med hjälp av ett ägglossningstest. Testet innebär att kvinnan dagligen tar ett morgonurinprov, vid samma tid varje dag, och testar (med start dag 11–12 i cykeln).
• Det kan också vara nödvändigt att undersöka underlivet med hjälp av mer avancerade undersökningar, bland annat ultraljud.
• Vilka undersökningar som görs beror på vilka fynd som gjorts under processen.

Mot bakgrund av de undersökningar som gjorts försöker läkaren att komma fram till en sannolik orsak till barnlösheten. Detta utgör grunden för behandlingen.

Behandling

Om orsaken till barnlösheten är känd och kan behandlas är detta förstås det första steget. Inledningsvis kan läkaren hjälpa paret att hitta den period i menstruationscykeln då kvinnan är mest fruktsam. Dessutom kan paret få hjälp att behandla eventuella infektioner i underlivet. Om detta inte ger resultat och paret fortsatt vill ha barn finns det en rad alternativ.

Följande alternativ innehåller de viktigaste metoderna för behandling av infertilitet.

Hormonstimulering

Om orsaken till barnlösheten beror på bristande ägglossning är hormonbehandling aktuellt. Kvinnan får då hormoner för att stimulera ägglossningen och därmed öka chansen till befruktning och graviditet.

Vid hormonrubbningar hos män kan behandling med manliga könshormoner ibland vara till hjälp.

Insemination

Insemination innebär att sperman placeras i kvinnans livmoder för att förbättra chansen till befruktning. Detta sker efter noggrann kartläggning av tidpunkten för ägglossning. Kvinnan kan även få hormonbehandling. I vissa fall förbehandlas sperman så att den blir mer befruktningsduglig.

Insemination kan bland annat vara aktuellt vid omständigheter som hindrar paret från att genomföra ett normalt samlag. Insemination kan också utföras efter att man med hormonbehandling av kvinnan kunnat förutse ägglossningstidpunkt och då inseminera. I vissa fall kan spermiedonation (spermier från en annan man) användas om paret så önskar.

In vitro fertilisering (IVF)

In vitro fertilisering innebär att ägget befruktas utanför kvinnans kropp för att sedan sättas in i livmodern efter befruktningen. Här kan spermierna befrukta ägget i en liten skål eller spermier kan injiceras direkt in i äggcellen (intracytoplasmatisk spermieinjektion, ICSI).

In vitro fertilisering kan bland annat användas vid:

• Nedsatt spermiekvalitet.
• Vid skador på äggledarna.
• Vid endometrios.
• Vid oförklarlig infertilitet.

Cirka 20–30 graviditeter uppnås per 100 behandlingsförsök. Bland kvinnor under 35 år är chansen att lyckas bli gravid 40–49 %. Efter 35-årsåldern sjunker chansen att lyckas bli gravid med 2–6 % per år. I 43-årsåldern är chansen att lyckas bli gravid endast 5 %. Samtidigt ökar förekomsten av missfall med åldern och i 43-årsåldern slutar hälften av IVF-graviditeterna i missfall.

I Sverige är det inte tillåtet att återföra mer än ett befruktat ägg, utom i undantagsfall. Graviditetsfrekvensen sedan denna regel infördes är endast obetydligt lägre än tidigare när flera befruktade ägg återfördes.

Lagstiftning (Sverige 2017)

Vid donation måste:

• Endera könscellen (ägg eller spermie) tillhöra paret.
• Om det är en ensamstående kvinna måste det vara hennes ägg som befruktas med donerad sperma.

Prognos

Möjligheten att bli gravid varierar mot bakgrund av infertilitetens orsak och kvinnans ålder. För många är infertilitet ett tillfälligt problem.

Cirka hälften av dem som genomgår IVF-behandling får så småningom barn.