Liselotte har follikulärt lymfom – kronisk cancer

- Jag tänkte: det här kommer jag inte att klara. Jag kommer att dö, berättar Liselotte om tiden när hon precis fått cancerbeskedet.

Allting började med en liten knöl på halsen. En knöl som kom och gick under flera års tid och som Liselotte Erndin Dahlberg inte brydde sig särskilt mycket om. ”Det är väl lymfkörtlarna som sväller ibland” tänkte hon och fortsatte att leva sitt liv som vanligt med aktiviteter, jobb och familj. Men på våren 2009 började Liselotte att känna sig allmänt sjuk. Hon var ofta trött och började att få problem med magen. Hos läkaren fick Liselotte höra att hennes tillstånd berodde på stress, något som hon kunde känna igen sig i eftersom hon hade mycket på jobbet och dessutom var mitt uppe i startandet av ett eget café. Men med tiden blev Liselotte allt sämre. Under sommaren som kom blev hon bara större och större trots att hon saknade aptit och hon fick allt svårare att andas. Liselotte kände inte längre igen sig själv.

- Jag fick ingen hjälp av läkaren. Till slut, när jag var så stor att jag såg gravid ut frågade jag läkaren om jag ändå inte skulle åka till sjukhuset. Han svarade att det var onödigt eftersom jag ändå hade en tid för röntgen ett par veckor senare, en tid jag hade fått tjata mig till. Då hade jag så ont att jag knappt kunde sitta eller ligga, säger hon.

Höll på att drunkna i sina lungvätskor

I slutet av sommaren fick Liselotte tid för magnetröntgen på sjukhuset. Efteråt blev hon inte hemskickad utan i stället hänvisad direkt till akuten med ett kuvert, innehållande provsvaren, i handen.

- Hela jag var full av cancer. Jag hade tumörer stora som knytnävar i mellangärdet och den ena lungsäcken var full av vätska och hade helt kollapsat. Den andra lungsäcken var på väg åt samma håll. Läkarna sa till mig att om jag hade kommit in en vecka senare så hade jag drunknat i mina egna lungvätskor. Det var väldigt bråttom, berättar Liselotte som lades in på sjukhus där det konstaterades att hon hade follikulärt lymfom, en kronisk cancer som vuxit långsamt och gått till att bli livshotande.

Liselottes första tanke när hon fick cancerbeskedet var: nu dör jag.

- Jag tänkte: det här kommer jag inte att klara. Jag kommer att dö. Läkarna var också skeptiska till hur det skulle gå. De trodde nog inte att jag skulle överleva, berättar hon.

Svarade över förväntan på behandlingen

Liselotte fick träffa en specialistläkare och cellgifts- och antikroppsbehandling sattes in. När hon fick höra att hennes chanser var ganska goda blev hon lugnad.

- Läkarna sa att de aldrig skulle kunna trycka tillbaka cancern helt och hållet, däremot att de kunde backa den. Jag svarade över förväntan på min behandling och när all vätska tömts ur min kropp såg jag hur jag smalnat av.

Den första behandlingen avslutades dagen innan julafton.

- Det kändes jättebra. Det blev en fin jul, berättar hon.

”När kommer cancern tillbaka?”

Efter att behandlingen avslutats dök det upp många frågor hos Liselotte. Från att ha blivit omhuldad på sjukhuset började hon att känna sig ensam.

- Det jobbiga kom efteråt, när jag insåg att cancern är kronisk. Hur ska man hantera det? När kommer cancern tillbaka? Där har min blogg hjälpt mig. Den har varit min egen lilla psykolog. Genom bloggen har jag också kunnat hjälpa andra med samma sjukdom. Det finns så lite information om follikulärt lymfom på nätet. Drömmen är att ge ut en bok om att det går att leva med en sådan här cancer. Jag ska skriva boken jag själv letade efter, säger Liselotte.

Blev vegetarian

Efter fyra år kom cancern tillbaka. I dag har Liselotte några tumörer som hon fysiskt inte känner av och ett par ganska stora på halsen som hon inte låter sig påverkas av. Sedan hon blev vegetarian har hon märkt en jätteskillnad i knölarnas storlek. De har blivit mindre.

- Jag äter mycket frukt och grönsaker, absolut inget halvfabrikat och ingen processad mat. Jag ser det som en alternativ behandlingsmetod och även om de flesta läkare är skeptiska mot sådant så säger min läkare att allt som fungerar bra för dig är bra, fortsätt så.

Tar en dag i taget

I dag mår Liselotte bra, mycket bra men hon tar en dag i taget. För Liselotte har det varit viktigt att inte låta hela livet kretsa kring cancern.

- Livet är så mycket mer än min cancer. Jag är inte cancer. Jag har cancer. Någon har diabetes, en annan har råkat ut för en olycka. Jag försöker tänka att det fanns en mening med att jag skulle drabbas och en mening med att jag fick en cancerform som inte var direkt dödlig. Det betyder inte att det är så för alla men det har varit lättare för mig att bära sjukdomen när jag tänker så. Jag fick en andra chans och det är meningen att jag ska ändra om och göra något bättre av mitt liv. För mig blev cancern en väckarklocka, säger hon.

Tiden innan hon fick akut vård för sin cancer beskriver hon som bedrövlig.

- Min läkare borde ha skickat mig till en specialist när han såg hur jag mådde men det var som han behöll mig för att utreda det själv. Jag kunde ju ha strukit med. Ibland tänker jag, varför gjorde jag ingen anmälan? Men jag var för sjuk för att gå en fight med sjukvården. Mitt fokus var bara på att överleva.