Tuberkulos i lymfkörtlar

Vad är tuberkulos i lymfkörtlar?

Tuberkulos är en infektionssjukdom som orsakas av tuberkelbakterier (Mycobacterium tuberculosis). Det finns belägg för att tuberkulos har existerat sedan antikens dagar. Tuberkulos är fortfarande ett globalt hälsoproblem. I västvärlden gick förekomsten av tuberkulos stadigt ned efter introduktionen av antibiotika mot tuberkulos på 1940-talet. Till följd av HIV/AIDS-epidemin och ökad invandring från tuberkulossmittade områden i världen har dock tuberkulos åter ökat från 1980-talet och framåt. Mer frekventa uppträdande av motståndskraftiga (resistenta) bakteriestammar har också bidragit till en ny ökad förekomst.

Omkring en tredjedel av världens befolkning, över två miljarder människor, är smittade med bakterien Mycobacterium tuberculosis och löper risk för att utveckla sjukdom. Mer än tio miljoner människor utvecklar aktiv tuberkulos årligen och tuberkulos tar mellan en och två miljoner liv varje år. Mer än 90 % av de globala tuberkulosfallen och dödsfallen förekommer i utvecklingsländer. Av dessa är 75 % i sin ekonomiskt mest produktiva ålder (15–54 år).

Tuberkulos i lungorna är den dominerande formen av tuberkulos men tuberkulos kan också föreligga i andra organ. Andelen med tuberkulos i lymfkörtlarna är låg i Europa, men desto högre i utvecklingsländer. Siffror från Tyskland visar att 15 % av tuberkulosfallen är lokaliserade utanför lungorna, av dessa utgör tuberkulos i lymfkörtlarna omkring hälften. Tuberkulos i lymfkörtlarna är oftast lokaliserat till halsen. "Scrofula", eller skrofler, är en gammal beteckning som ursprungligen användes för att beskriva kroniska sår och knölar på huvud och hals, och som man numera menar beror på tuberkulos.

Symtom

Lymfkörtlar som är infekterade med tuberkulos har ofta en gummiaktig konsistens och de är smärtfria. De flesta har bara förstorade lymfkörtlar på en sida av halsen. 

Hos cirka 20 % av de drabbade förekommer sjukdomskänsla med:

• Feber
• Frossa
• Svettning
• Viktnedgång 

Sjukdomsutvecklingen sker långsamt. Utan behandling kommer det med tiden att gå hål på lymfkörtlarna, och det kommer att oavbrutet rinna tuberkulossmittad vätska från såren.

Orsak

Tuberkulos smittar från person till person, i regel till följd av inhalation av bakterier i luften och i de flesta fall är sjukdomen begränsad till luftvägarna. Efter en period då tuberkelbakterierna förökar sig i lungorna, kan de sprida sig via lymf- och blodbanor till andra organ, inbegripet lymfkörtlarna på halsen. 

Tuberkulosbakterier kan ligga overksamma i kroppen en lång tid efter att man har smittats. Bara 1–2 av 20 personer som smittats med tuberkulos kommer att utveckla sjukdomen igen. Det är särskilt om kroppens immunförsvar blir nedsatt som tuberkulosen kan vakna till liv igen. De flesta med tuberkulos i lymfkörtlar som har smittats här i Sverige, får ett "uppvaknande" av en tuberkulossmitta som har varit i kroppen i många år. I de delar av världen där sjukvården är sämre utbyggd, uppstår oftare tuberkulos i lymfkörtlar som en direkt följd av den första smittan med tuberkulos.

Diagnos

Tillståndet framträder med en eller flera förstorade, oömma lymfkörtlar på halsen. Den mest närliggande diagnosen som läkarna överväger vid denna tidpunkt, är cancersjukdom. Tuberkulos i huvud och hals är svår att diagnostisera enbart utifrån symtomen och fynd vid en vanlig läkarundersökning. 

Vid misstanke om diagnosen görs ett så kallat tuberkulintest. Testet består av en liten injektion i huden (intrakutan injektion) på underarmens översida. De som reagerar på testet blir efter några dagar röda och svullna runt insticksstället. Hudreaktionen mäts efter 72 timmar (tre dygn) och om den är stor (>10–15 mm) tolkas det som ett positivt test på tuberkulos, det vill säga att man har tuberkulos. Om tuberkulostestet är positivt, eller om det är negativt samtidigt som symtomen ändå inger stark misstanke om tuberkulos, tas ett blodprov (IGRA) som säkrare kan avslöja infektionen. Jämfört med tuberkulintestet kan IGRA i högre grad urskilja vilka som har respektive inte har tuberkulos.

Lungorna röntgas alltid. Röntgenbilderna visar i regel en aktiv eller läkt tuberkulos. Datortomografi och magnetkameraundersökning är de vanligaste undersökningarna för att klarlägga sjukdom i huvud och på hals. Det kan tas vävnadsprover (biopsi) från lymfkörtlarna. Med denna undersökning kan en diagnos ställas hos de allra flesta. Läkarna är emellertid försiktiga med att ta sådana prov, eftersom de kan leda till spridning av sjukdomen och till att lymfkörteln bildar en öppning ut på halsen.

I västvärlden är denna diagnos mycket ovanlig, och misstänkts därför sällan.

Behandling

Rätt behandling kan bota tillståndet, utrota bakterierna, men läkningen tar lång tid. Behandlingen är i princip densamma som vid lungtuberkulos. Antibiotika måste användas i minst sex månader, men en längre behandling kan bli nödvändig. Om behandlingen avbryts för tidigt leder det i regel till att infektionen blossar upp på nytt och en större risk för att bakterierna utvecklar motståndskraft mot de aktuella typerna av antibiotika. Vid bristfällig uppföljning finns det en ökad risk för att antibiotikabehandlingen avslutas för tidigt. WHO rekommenderar nu att alla tuberkulospatienter bör hållas under observation under de två första behandlingsmånaderna, och de önskar en direkt övervakning att patienten faktiskt följer behandlingen.

Närstående och personer i närmiljön måste testas med tuberkulinprov och lungröntgen måste göras, eftersom 25 % av dessa kan vara smittade.

Prognos

Sjukdomen utvecklas långsamt under lång tid. Med tidig och korrekt behandling är prognosen relativt god. Korrekt utfört ligger frekvensen för att lyckas med behandlingen på över 95 %. En korrekt behandling minimerar risken för att multiresistenta bakterier ska utvecklas.

Komplikationer på grund av tuberkulös lymfkörtelinfektion på halsen är ärrbildning och fistelbildning med fistlar som det rinner vätska från. Detta är i synnerhet ett problem om vävnadsprover har tagits från infekterade lymfkörtlar.