Harpest

Vad är harpest?

Harpest är en så kallad zoonos, det vill säga en sjukdom hos djur som också smittar till människor. Harpest kallas på fackspråk för tularemi. Det är en sjukdom som beror på infektion med bakterien Franciscella tularensis.

I Sverige är det vanligtvis mellan 400–600 fall per år. Under 2019 har antalet anmälningar överstigit 1 000 fall, framförallt från Dalarna, Gävleborg, Örebro, Västerbottens och Norrbottens län. Sjukdomen är ofta vanligare vissa år, som till exempel sorkår. Harpest är vanligast i Norrland men förekommer i nästan hela Sverige.

Symtom

Hos vissa personer ger infektionen inga symtom alls, medan det hos andra uppstår symtom i form av hög feber och sjukdomskänsla. Dessutom är symtom såsom huvudvärk, trötthet och illamående vanliga. Vilka symtom som uppstår beror delvis på hur man har blivit smittad. Om man har fått bakterien genom ett myggbett eller direkt kontakt med bakterien är det vanligt att man får ett sår som inte läker tillsammans med svullna, ömma lymfkörtlar. Om bakterier kommer i svalget kan det leda till inflammation och sår i svalget, medan det kan leda till ögoninflammation om de hamnar i ögonen. I sällsynta fall uppstår hosta när bakterierna finns i lungorna. Sjukdomen kan också yttra sig som en maginfektion med diarré och kräkningar. I vissa fall föreligger bara feber och allmänsymtom utan lokala infektionstecken.

Orsak

Harpest är en infektion hos kaniner och harar eller smågnagare som lämlar och möss. Människor kan smittas på olika sätt:

• Bett av en smittad mygga (vanligast), broms, fästing eller annan insekt. De kan bära med sig smittämnen som de överför till människor vid stick eller bett.
• Direkt kontakt med ett smittat djur, inklusive intag av otillräckligt tillagat kött från ett infekterat djur
• Inandning av damm, förorenat med sjuka djurs urin eller avföring. Till exempel vid avlägsnande av gnagaravföring i dammiga miljöer kan bakterien spridas.
• Intag av smittat vatten (särskilt personer med egen brunn där döda smågnagare har kommit in) Man kan också smittas om man har druckit av vatten där det har legat döda djur eller vatten som förorenats av smittade djur.

Det finns ingen risk att bli smittad av en annan person med harpest. 

Tiden från det att smittämnet kommer in i kroppen till dess att sjukdomen utvecklas (inkubationstiden) är oftast tre till tio dagar.

Diagnos

Diagnosen misstänks vanligen om har symtom som kan förklaras av harpest tillsammans med fynd i kroppsundersökningen som talar för sjukdomen. Ofta hittas ömma och förstorade lymfkörtlar och särskilt förekomsten av ett sår talar för harpest. Under samtalet med vården är det viktigt att kartlägga om man kan ha kommit i kontakt med bakterien på något sätt. 

Det mest använda sättet att påvisa bakterien är genom så kallad PCR-metod där man kan påvisa bakteriens arvsmassa. Prov kan tas från infekterad vävnad, blod och slem. Andra metoder är odling av bakterien, men det tar ofta lång tid, och blodprov för påvisning av antikroppar mot bakterien. Blodprov har som nackdel att det kan ta tre till tre sex veckor innan antikroppar i blodet kan påvisas.

Om harpest har påvisats måste sjukdomen anmälas till smittskyddsläkaren. 

Behandling

Infektionen behandlas effektivt med antibiotika. Ofta används läkemedlet ciprofloxacin eller doxycyklin. Febern försvinner ofta snabbt, men symtomen kan kvarstå länge trots lyckad behandling. 

Förebyggande åtgärder

Sjukdomen kan i många fall förhindras genom att förebygga smitta:

• Skydd mot blodsugande insekter genom kläder eller myggmedel.
• Brunnar ska vara täta, så att gnagare inte kan ta sig in. Vid misstanke om förorenat vatten kan bakterien avlägsnas genom att koka vattnet. 
• Avföring från gnagare bör inte sopas upp torr utan tvättas bort med fuktiga redskap.
• Undvik kontakt med sjuka eller döda harar och smågnagare.
• Kött från gnagare ska genomstekas för att döda bakterierna.

Prognos

Prognosen är mycket god med behandling, men det kan ta ett tag innan alla symtom är borta. Utan behandling tar det flera veckor innan man blir frisk igen, men harpest är ingen farlig sjukdom. Endast i ytterst få fall uppstår komplikationer såsom hjärnhinneinflammation eller påverkan av hjärtat.