Kronisk hepatit B

Vad är kronisk hepatit B?

Hepatit B är en inflammation i levern orsakad av hepatit B-virus (HBV). Med kronisk hepatit B avses att virusinfektionen varar längre än sex månader, ibland med kvarstående förhöjda levervärden (transaminaser) och att prover från öevervävnad ser ut på ett karakteristiskt sätt.

Världshälsoorganisationen, WHO, rekommenderar vaccin till alla barn, något som också införts i Sverige senaste åren.

Symtom

Kronisk HBV-infektion är symtomfri hos de allra flesta men kan orsaka skador på levercellerna, och kan på flera års sikt ge allvarlig leverskada såsom skrumplever och ökad risk för levercancer. Infektionen upptäcks genom blodprov.

Orsak

Hepatit B är en leverinflammation orsakad av hepatit B-virus (HBV). HBV finns i blod och kroppsvätskor hos infekterade människor. Smitta sprids genom blod eller genom sexuell kontakt. I länder med hög förekomst av hepatit B har smittspridning ofta skett från mor till barn i samband med förlossningen. Inkubationstiden är två till sex månader. Barn som insjuknar får sällan symtom (90 % är symtomfria), men mer än 90 % av de spädbarn som smittas får en kronisk infektion. Av vuxna som smittas insjuknar får cirka 50 % symtom på akut hepatit, medan cirka 50 % inte får några symtom. Av de som smittas som vuxna är det färre än 5 % som får en kronisk hepatit B.

Antikroppar mot hepatit B

Infektion med hepatit B utlöser en rad reaktioner i kroppens försvar, immunsystemet. Det bildas många olika antigener och antikroppar. Antigener kan ses som beståndsdelar av viruset, medan antikroppar är kroppens reaktion på antigenerna/viruset. Antikropparnas uppgift är att försöka förstöra viruset. Förekomsten och mängden av antigener och antikroppar kan mätas med en typ av blodprov som kallas för serologiska tester.

• HBsAg:
  • Är en antigen (Ag). Upptäckt av HBsAg betyder att det finns virus i blodet och därmed en infektion. HBsAg finns både vid akut hepatit och hos kroniska smittbärare
• HBeAg:
  • Är en antigen. Mängden HBeAg mäts hos kroniska smittbärare. Förekomsten av HBeAg indikerar en hög smittorisk
• Anti-HBs:
  • Är en antikropp. Förekomst av anti-HBs visar att man har genomgått en infektion eller vaccination, och att man är immun mot hepatit B. Hos en del som haft hepatit B-infektion försvinner HBs-antikropparna efter några år
• Anti-HBe:
  • Är en antikropp. Förekomst av anti-HBe hos en kronisk smittbärare betyder oftast att de har en mildare form av kronisk hepatit, och den personen är mindre smittsam än om HBeAg är närvarande
• Anti-HBc-antikroppar:
  • Är en antikropp. Man skiljer mellan två typer av anti-HBc: IgM-typ indikerar infektion under de senaste sex månaderna, medan fynd av IgG-typ (i avsaknad av IgM) visar att man haft infektionen längre bak i tiden. IgG-typen av anti-HBc fortsätter vara positiv hela livet och används som markör för att man genomgått infektionen. Har man både HBsAg och anti-HBc-IgG (men inget anti-HBc-IgM) betyder det att man har en kvarvarande, kronisk HBV-infektion
• HBV-DNA:
  • Är ett mått som talar om ifall viruset finns i blodet, om det är aktivt och om det förökar sig

Utveckling av kronisk hepatit B

Efter att man smittats med HBV infaller det som kallas inkubationstid – det vill säga tiden från smitta till det att sjukdomen bryter ut. Inkubationstiden varierar från 2–6 månader. I slutet av denna fas kan man ha höga nivåer av HBeAg och HBV-DNA (och vara smittsam), medan levervärdena (transaminaserna) är normala.

I nästa fas uppstår inflammation i levern, som kan upptäckas genom att transaminaserna, en form av leverprover även kallade ASAT och ALAT, är förhöjda. Om denna fas varar längre än sex månader, och om viruset finns kvar, har man en kronisk HBV-infektion. Serologiska tester visar då att man är både HBsAg-positiv och anti-HBc-IgG-positiv. Det betyder att man bär på virus och kan smitta andra. Kronisk hepatit B varar ofta hela livet och kan vara lindrig och ofarlig hos en del, men kan ge upphov till allvarlig leverskada hos andra.

Behandling

Beslutet om att påbörja behandling eller inte baseras vanligen på hur allvarlig hepatit B-infektion man har. Det bedöms med levervärden (transaminaserna), serologi (HBsAg-positiva och HBeAg-positiva), virusets aktivitet (HBV-DNA) samt ofta med leverbiopsi, där man bedömer en bit levervävnad i mikroskop. Transaminaser högre än 1,5 gånger det övre normalvärdet är ofta en indikation på att levern tar skada av infektionen.

Det finns två huvudsakliga typer av behandling – med interferon alfa eller med så kallade nukleosidanaloger. Ingen av behandlingarna botar men ett års interferonbehandling kan ibland leda till ett mer godartat förlopp av infektionen. Behandling med nukleosidanaloger sträcker sig vanligen över många år, kanske livslångt, eftersom viruset hämmas men inte försvinner helt under en sådan behandling. Eftersom dessa behandlingar inte botar helt så rekommenderas de enbart för patienter med stor risk för allvarlig leverskada. Detta bör kontrolleras regelbundet med bland annat blodprover. Beroende på hur aktiv ens infektion är kontrolleras man olika ofta.

Smittspridning

En person med kronisk hepatit B kan smitta andra framför allt via blod och vid samlag, och det är därför viktigt med försiktighet och att exempelvis använda kondom vid samlag. Sexualpartners kan vaccineras och på så sätt skyddas mot hepatit B-smitta. Även nyfödda ska vaccineras om modern har hepatit B, då görs vaccineringen vid förlossningen. Hepatit B är en anmälningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen och den som har hepatit B måste följa de instruktioner som ges av behandlande läkare och smittskyddsläkare.

Prognos

Kronisk hepatit har ett individuellt varierande förlopp. Tillståndet kan förlöpa lugnt hos mer än hälften, som då inte får några komplikationer. Men förloppet kan hos andra vara mer aktivt med risk att utveckla skrumplever. På lång sikt finns också en ökad risk för levercancer.