Hepatit E

Vad är hepatit E?

Hepatit E är en leverinfektion med hepatit E-virus (HEV) som överförs fekal-oralt, det vill säga via mat eller dryck som har förorenats med smittsam avföring. Sjukdomen har samma förlopp som hepatit A-infektion. Sjukdomen blir inte kronisk om immunförsvaret fungerar normalt. Om en person får sjukdomstecken som tyder på leverinflammation som är virusorsakad, så kallade hepatiter, så bör hepatit E övervägas om de andra vanligare hepatiterna är uteslutna. Viruset upptäcktes ganska sent, först 1983, vid en immunelektronmikroskopi av avföring.

Var förekommer hepatit E?

Världshälsoorganisationen, WHO, har beräknat att cirka 20 miljoner fall av hepatit E-infektion sker årligen. Viruset förekommer i de flesta subtropiska och tropiska länderna i Asien, Afrika och Centralamerika. I dessa länder orsakar viruset vattenburna hepatitepidemier, ibland med stora utbrott. De första rapporterade epidemierna var i Somalia, Sudan och Mexico 1985 och 1986. Akut hepatit E förekommer också  i höginkomstländer, även bland personer som inte har rest till områden kända för att ha smittan. I Europa har en tredubbling av antal fall skett mellan 2011 och 2015. 

De senaste fem åren har 22–42 fall rapporterats in årligen till Folkhälsomyndigheten i Sverige.

Symtom

De flesta personer med hepatit E-infektion får inga besvär eller symtom, de får en så kallad asymtomatisk infektion. 

Hos de som får symtom börjar det oftast med en influensaliknande sjukdom med feber, allmän sjukdomskänsla, huvudvärk, magsmärtor, illamående och i vissa fall gulsot (gulnad hud och ögonvitor). Sjukdomen beter sig likadant som andra virussjukdomar som ger leverinflammationer, så kallade hepatit-sjukdomar. 

Sjukdomen brukar delas in i tre faser. Först ses prodromalfasen, sen gulsotsfasen och därefter tillfriskningsfasen. Vanligtvis är sjukdomen över inom ett par veckor utan att lämna några besvär efter sig. Till skillnad från hepatit B och C blir sjukdomen aldrig kronisk hos personer med ett normalt immunförsvar. 

I den så kallade prodromalfasen uppstår mer generella symtom och tecken som muskel- och ledsmärtor, lätt feber, nedsatt aptit, viktnedgång runt 2–4 kg, ibland tecken på intorkning och ömhet på höger sida av övre delen av magen. Den ömheten brukar bli starkare vid fysisk aktivitet.

I gulsotsfasen ses just gulsot i form av gul hud och gula ögonvitor. Under samma fas brukar urinen bli mörk och avföringen ljus, ibland vit. Klåda kan ofta ses. Ibland uppkommer nässelutslag och diarré.

Orsaker

Vanligtvis inträffar utbrott när dricksvatten förorenats av avföring, till exempel vid översvämningar. Smitta direkt mellan personer brukar inte ske särskilt ofta.

Smitta från matvaror förekommer, och ibland kan djur smitta direkt till människor (så kallad zoonos). Griskött som inte är genomkokt eller genomstekt är en troligtvis en vanlig orsak till smitta i Sverige.

Inkubationstiden (tiden från smitta till symtomdebut) är 15–60 dagar, i genomsnitt 40 dagar.

Sjukdomens förlopp kan delas in i tre faser: en period med tecken på att sjukdomen kommer bryta ut (prodromalfasen), en period med gulsot och så återhämtningsfasen. Sjukdomen brukar avta efter några veckor, utan att lämna några bestående skador. Till skillnad från hepatit B och C blir infektionen aldrig kronisk.

I prodromalfasen uppkommer allmänna symtom och tecken som muskel- och ledvärk, lätt feber, minskad aptit, viktminskning (2–4 kg) samt uttorkning och ömhet i övre höger sida av magen (en ömhet som förvärras av fysisk aktivitet).

I gulsotsfasen inträffar gulsot. Detta kan vara svårare att upptäcka hos färgade personer, men gulsoten visar sig alltid på den vita delen av ögat (sklera). Under denna period är urinen mörkfärgad och avföringen är ljus/vit. Klåda ingår ofta. Andra symtom kan vara nässelfeber och diarré.

Diagnos

Diagnosen ställs med hjälp av sjukdomshistorien, symtom och tecken på gulsot, och blodprov som bekräftar viruset. Man kan bekräfta att viruset finns i blodet upp till två ibland tre veckor efter debut av sjukdomen. I avföringen kan viruset ses några veckor längre. 

Behandling

Hepatit E är en infektion som läker ut av sig själv. Ingen särskild behandling behövs. Man kan vara aktiv och den enda begränsningen är vad man själv känner att man inte orkar. Inga läkemedel har visat sig bota sjukdomen. Däremot har ett vaccin utvecklats men det är hittills endast tillgängligt i några få länder, Kina är ett av dessa. 

Det huvudsakliga målet med behandlingen är att förhindra att andra smittas. Genom att försäkra sig om att dricksvattnet är rent, bra personlig hygien och goda sanitära förhållanden så förhindras många smittofall.

Förebyggande behandling

Resenärer till smittsamma områden bör undvika att dricka vatten eller andra drycker som kan vara förorenade – och endast använda desinficerade eller industriellt framställda drycker. De bör också undvika att äta råa skaldjur. Kokning av vatten förhindrar infektion, men effekten av klorering är osäker. 

Prognos

Nästan alla blir helt friska.

En svår hepatit med dödlig utgång ses ytterst sällan, ses hos runt 0,2–4%, men med en mycket speciell situation för gravida kvinnor där den är upp till 10–20% dödlighet och högst i slutet av graviditeten. Siffrorna för gravida individer baseras på statistik från epidemier.