Mikael visar vägen ut ur återvändsgränden

Mikael har haft flera olika yrken och levt på olika platser i världen. Han har till exempel varit FN-soldat på Cypern, snöskottare i Schweiz, seglingsinstruktör i Hong Kong och smyckesdesigner i Thailand.

Här i Sverige har Mikael arbetat på psykakut och varit narkotikainformatör i Stockholms skolor. Just nu arbetar han som stödperson för Psoriasisförbundet samtidigt som han skriver något som skulle kunna bli en bok.

Du har en svår variant av psoriasisartrit, hur har sjukdomen drabbat dig rent fysiskt?

För 15 år sedan blev jag sjuk i psoriasisartrit. Det började med att ett knä värkte och svullnade upp, sedan fick jag ont i alla kroppens leder. Efter ett tag fick jag även snedställningar i kroppens leder och kotförskjutning. Jag är därför rörelsebegränsad idag och har krympt från 173 cm längd till 150 cm.

Hur har sjukdomen påverkat ditt liv? 

Från att ha varit aktiv och sysslat med yoga, bergsklättring, vindsurfing och skateboard är jag idag mer begränsad. Självklart kan jag sörja den aktiva, starka kropp jag en gång hade men samtidigt försöker jag leva i nuet och fokusera på det jag har. Idag styrketränar jag och löptränar i pool.

Genom meditation och den kontemplation som kommer av att jag har blivit sjuk och behövt ifrågasätta det mesta i livet, har jag utvecklat ett rikt inre liv. Det gör att jag kan identifiera mig med något annat än en sjuk kropp.

Reser du fortfarande?

I sommar planerar jag att fjällvandra i Sarek. Där måste jag vandra en kilometer i kuperad terräng för att komma till den stuga vi hyrt. Så det går fortfarande bra att resa, psoriasisartriten utgör oftast inget hinder, ibland gäller det bara att kolla upp lite extra om transportmedel, elmoped fungerar till exempel bra.

Att jag har blivit mer bekväm kan förresten lika gärna ha med åldern att göra. Billiga vandrarhem i Asien lockar inte lika starkt längre.

Vad får du för reaktioner från omgivningen?

Både vuxna och barn kan titta mycket men oftast på ett vänligt och nyfiket sätt. Jag brukar bemöta omgivningens reaktioner genom att vara öppen och snabbt prata och berätta om min sjukdom om jag hamnar i samtal med någon ny person.

Genom min sjukdom har jag också märkt att jag snabbt får en bra, djupare kontakt med människor. Psoriasisartrit fungerar som en slags ”icebreaker” som gör det lätt att hoppa över ytligheter och gå direkt in på väsentligheter i ett samtal. 

Hur träffade du din flickvän?

Vi möttes på nätet, genom en dejtingsajt. Eftersom vi båda gillar att uttrycka oss i skrift fick vi snabbt en bra, djup kontakt. Jag nämnde att jag hade problem med lederna och att jag inte gick så bra men gick inte in i detalj på min sjukdom. När vi sedan sågs i verkligheten kändes allt helt rätt. Anna lärde känna mig som den jag verkligen är, hon såg personen bakom sjukdomen.

Du skriver en bok just nu, berätta lite om den.

Ja, det jag skriver skulle kunna bli en bok som handlar om en kritisk period i mitt liv när jag för tolv år sedan stelopererade nacken. En nackkota hade glidit 26 millimeter och mitt tillstånd var livshotande. Mina texter handlar därför mycket om tankar om livet och döden men framförallt om att det går att ta sig igenom tuffa perioder, om att gå stärkt ur svårigheter. 

Kan du använda de erfarenheterna i jobbet som stödperson för Psoriasisförbundet?

Absolut, jag vill visa att det går att ta sig igenom jobbiga situationer utan att bli bitter. Många som ringer Psoriasisförbundets stödtelefon är jättedeppiga, de oroar sig för framtiden och tycker att allt känns hopplöst. Men nästan alltid går det att hitta en konkret lösning, en ny medicin som de kan testa eller att tipsa om en bra specialistläkare. Ofta är det inte så nattsvart som man först kan tro. Jag vill förklara hur man tar sig vidare och inte fastnar i negativa tankar, helt enkelt visa vägen ut ur återvändsgränden. 

Hur ser du på framtiden?

Idag mår jag bättre än på länge, tack vare kombinationen av medicin och kärlek. Jag ser fram emot sommaren då jag ska fjällvandra med min flickvän och åka ut till vår sommarstuga i Saltkråkan. 

Längre fram i höst vill jag bli klar med min bok. Så jag ser ljust på framtiden, samtidigt tror jag att en förutsättning för en ljus framtid är att ta hand om sig själv. För mig är det avgörande att balansera träning och återhämtning.